Anders S

Swedish alpine ultra, 13 juli 2013, 105 km från Nikkaluokta till Abisko, , Del II

Ok, då går startskottet!

Men först några detaljer som jag missade i förra inlägget.
Energi skall givetvis ha en egen rubrik.
Mitt mål var att i 8 liters ryggan ha tillräckligt med bränsle för hela sträckan. Även om fjällstugorna finns där så vill jag kunna kuta på om jag har kraft. Proviant längs vägen finns på; Kebnekaise fjällstation (men den kommer redan efter 19 km så där villa jag inte stanna), Sälka (Efter ca 45 km, kunde vara aktuellt och köpa ngt som man inte vill bära på, typ läsk eller liknande), Alesjaure ( 70 km. Här planerade jag verkligen ett stopp, eftersom de har både café och butik. Dessutom har de varit bussiga och bjudit på kaffe och bulle tidigare. Frågan var om de fortfarande skulle ha öppet när man kommer, men det borde gå).

Så i ryggan fanns:
- Isostarpulver (ngn slags redberries smak) för drygt 3 liter (ganska stark, kan spädas mer) sportdryck.
- 10 bars av olika slag
- Stor påse nötblandning
- Tunnbrödsrullar med pesto och parmesan ost (detta skulle vara lyxkäket om jag tröttnade på det söta samtidigt med bra koncentration av fett och salt)
- Varma koppen

47 m ö h, Nikkaluokta - Kebnekaise Fjällstation (19 km) 690 m ö h

Vädret är vid starten ca 11 grader, mulen himmel och lätt regn. Alltså snudd på idealiska förhållanden för löpning. Första sträckan mot keb så drar Harri iväg med Franklin lite för Svante och mig. Vi har skissat lite på olika tempon och etapptider för att fixa 15, 17 resp 20 timmar.
Redan efter ca 10 km gör jag min första vurpa. Det är väldigt stenigt och jag hakar i med tån och faller handlöst bland stenarna. Skrapar upp både arm och ben, det går hål på tightsen och knät får en riktig tryckare så att det är ömt när jag fortsätter springa. Svante frågar hur det gick och jag vågar inte erkänna varken för honom eller för mig själv att jag egentligen är orolig för smällen på knät utan jag hojtar till att det är lugnt och att vi skall köra på. Vi stannar och fyller på flaskor en bit längre fram och jag tvättar ut såren och märker till min lättnad att knät iaf ömmar mindre nu.
Faktum är att denna vurpa kom att påverka min fortsatta löpning mycket mer än jag kunde förutspå. Jag tappade mitt ”trailsjälvförtroende” och kunde inte riktigt trycka undan bilderna av en vurpa som skulle leda till en allvarligare skada och helikoptertransport tillbaka. Jag försökte verkligen komma igång efter vurpan men jag var nära att ramla ett par gånger till och det räckte för att jag bestämde mig för att det var viktigare att inte skada mig än att springa fort där det var svårsprungen och knölig stig. Dock skall sägas att under hela loppet växte en enorm revanschlusta inom mig att komma tillbaka bättre rustad för krångliga partier. Vi når Keb med gott mod och ca 20 minuter tillgodo på 15 timmars tempo och stannar inte utan bara fortsätter mot Singi.

Kebnekaise fjällstation - Singistugan (15 km) 720 m ö h

Det fortsätter att vara lite stenigt mot Singi men framförallt går det långsamt för att jag håller igen. Det är en väldigt vacker löpning längs jokkar med branta fjällsluttningar på båda sidor, men jag har inte riktigt ro att njuta. Mitt fokus ligger på Tjäktapasset. Kungsledens högsta punkt. Efter det är det nedför mot Abisko och det känns på något vis som att kommer jag förbi Tjäktapasset med krafter kvar kommer jag att greja detta.
Det är mindre folk nu. Mellan Nikkaluokta och Keb var det rena motorvägen av dagsvandrare men nu ser man på sin höjd någon i fjärran som man hinner i kapp eller möter en bra stund senare. Alla är intresserade, vänliga och imponerade av vad vi gör. Vi får rapporter om att de två löparna framför bara har 5-10 minuter på oss och någonstans bakom oss har vi Jorma som kommer att gå sträckan vilket gör att han trodde på omkring 24 h i bästa fall.
Vi når Singistugorna och nu är vi några minuter efter 15 timmars tempot. Svante verkar lite stressad och det är helt klart så att jag dragit ner tempot med att inte springa utan gå snabbt när det blivit för steniga partier av rädsla att falla. Vi är helt ensamma i Singi och stannar bara snabbt för att stoppa några tunnbrödsrullar i munnen och sen vidare. Vad gäller myggor som det talades mycket om innan start så märker vi av dem just när vi stannar till. Då han man snabbt 10-20 på kroppen och runt huvudet, men så fort vi sätter fart och springer hinner de inte med oss.

Singistugan - Sälkastugan (12,5 km) 835 m ö h

Singi är en stor vägkorsning med leder i alla väderstreck och det är också här man kommer på Kungsleden. Nu är markeringarna med rösen och röda stenar många fler och mycket tydligare än tidigare. Det är trevligt att leden blir mer välmarkerad men för min del skapar det också större oro när då och då leden inte är så välmarkerad, vilket leder till att man genast blir osäker på om man är rätt. Ganska direkt flyter Svante ifrån mig i stigningarna från Singi. Svante var ju hemma på leden och att tappa honom känns lite oroligt. Hela vägen från Nikkaluokta har han berättat om olika bergstoppertoppar och tältplatser han känner igen och nu när jag plötsligt är själv växer en oro att komma på fel stig. Jag är ju inte i mitt livs form och månaden innan loppet har jag helt lagt snabbhetsträning åt sidan för att helt ägna mig åt mängd för att förbereda mig på att vara ute länge. Men jag ryser ändå vid tanken att springa någon timme i fel riktning. Min räddning var att jag på mobilen laddat ner appen Maps 3D och lagt in ett spår från någon som vandrat fjällräven classic. Jag vågade inte lägga ett spår själv eftersom jag var orolig för batterierna men jag kunde ta upp mobilen och se pricken för var jag befann mig röra sig norrut längs Kungsleden. I ryggsäcken hade jag också en karta över leden som jag aldrig tog upp, men en karta är ju som mest behjälplig innan man kommit fel när man fortfarande vet var på kartan man befinner sig. Även om jag aldrig var i närheten av att springa fel så blev det en viktig trygghet att kunna förvissa mig under loppet att allt var som det skulle. Fortfarande möter jag lite folk och de upplyser mig om att de framför inte är långt borta. Jag möter tre killar som fast de har stigit upp på spången först stiger av och ställer sig i ett prydligt led intill för att på given signal samtliga göra vågen när jag passerar. Helt sanslöst vad lycklig jag blevav detta bemötande!
Någonstans öster om leden finns berget där Herkulesplanet kraschade men alla berg ser nästan likadana ut och jag hade behövt Svantes hjälp för att veta mer exakt var det var. Jag reflekterar över att även om Svantes sällskap var trevligt njuter jag av att springa på egen hand. Det är detta jag längtat efter, bara fjällen och jag. Maratonsträckan är passerad, jag har pigga ben och allt känns fantastiskt bra. Det har varit en tidig snösmältning genom höga temperaturer i maj och även om det regnat en del veckorna innan loppet så är det väldigt torrt längs leden. Jokkarna är lugna och det första större vadet jag gör är mitt på denna sträcka. Det finns en bro längre bort men jag vill ju gena och även testa på att vada där det strömmar lite.
Så dyker de upp Sälkastugorna och där finns en liten välkomstkommitté som har talat med löparna som passerat och de berättar att några var inne och handlade i affären. Nu bryr jag mig inte så mycket om passertiderna längre. Jag vet att håller jag mig i rörelse så skall jag fixa 20 timmar och det är fullfölja jag vill. Jag sätter mig och äter lite tunnbrödsrullar och nötter, men stannar inte många minuter utan fortsätter mot Tjäktapasset. Jag noterar att himlen blivit mörkare, kanske har temperaturen sjunkit några grader och jag vill verkligen passera det högsta passet innan något oväder drar in.

Sälkastugan - Tjäkta (14 km) 1 140 m ö h

Verkligen fin led första biten. Träffar några på väg neråt som är rejält påpälsade som säger att det är kallt uppe på passet. Tittar frenetiskt på topparna för att se vad som kan vara passet. Men det är inte förrän jag kommer väldigt nära som jag ser korset på toppen och stigningen börjar på riktigt. Möter en familj på väg ner som jag stannar och pratar en stund med. Jag är så nöjd med att jag nästan är framme vid passet och vill så gärna se vad som är på andra sidan. Det är även lockande att komma upp för att titta tillbaka på vägen jag vandrat. En sån bild lade jag ut någon vecka innan loppet och jag var ruskigt motiverad att nu själv stå där med samma vy. När jag väl är uppe tar jag en bild och spelar även en liten film. Det känns väldigt bra att jag kommit hit någorlunda smärtfritt och jag ser fram emot nedförsbacken ner mot Alesjaures och sista biten mot Abisko sen.
Jag passerar toppstugan och blir överraskad av synen som möter mig. Det är en del fläckar med snö men framför mig sträcker ett till synes oändligt månlandskap ut sig och jag har ingen aning om var i detta stenhav som leden går. Inga färger, inga rösen men samtidigt så måste ju vägen gå framåt, neråt eftersom det inte finns någon annanstans att ta vägen. Jag förstår att någonstans därnere kommer leden igen och då vill jag sprungit en massa fel utan träffa så rätt som möjligt. Efter ett tag dyker dock något som liknar spångar upp i fjärran och det är bara att bita ihop och ta sig över stenmassorna.
Väl framme på spängerna så ser jag en gul regnrock på långt håll. Bredvid den gula rocken en vandrare i mörkare kläder. Tänker inte så mycket på det utan kämpar på, ibland är det spänger men ibland återkommer stenmassorna som är stört omöjligt att springa på. Ibland är det till och med svårt att springa på spängerna eftersom de går en bit upp i luften och stenarna därunder ser otroligt vassa och farliga ut. De ligger heller inte helt fast utan vippar en del när man springer.
När jag nästan är framme vid den gula regnrocken och skall höja blicken för en hälsning så möts jag av ett ”Tjena Anders!” Döm om min förvåning när jag möter blicken på en före detta arbetskamrat som är på vandring med sin vuxna dotter. En dryg vecka tidigare stötte vi ihop på Almedalsveckan i Visby och nu här av alla ställen. Jag får lyckönskningar och stärkt fortsätter jag min väg som skall bära nedför mot Alesjaurestugan på allt bättre stigar.
Det jag borde reflekterat över är att min gamla arbetskamrat och andra vandrare jag mötte var rejält påklädda nu. Regnet hade tilltagit, vinden ökat och temperaturen sjunkit. Vägen neråt är inte lika lätt som jag föreställt mig och ett stort mentalt nederlag upplever jag när Tjäktastugan dyker upp på andra sidan om en stor jokk västerut. Jag har räknat fel i huvudet och trott att jag avverkat de 14 kilometrarna till Tjäktastugan redan uppe vid passet och att jag redan var en god bit på nästa etapp. Nya etappen mot Alesjaures börjar alltså först här och istället för vad jag trodde omkring 8 km har jag istället mellan 12-13 km kvar. Tungt!

57,5 km avverkade och 47,5 km kvar till Abisko.

Fortsättning följer!






2013-08-19 16:39.


Kommentarer till blogginlägget


Välskrivet. Det känns som om jag är tillbaka där uppe på Tjäktapassets topp. Alla tankar på att göra om det igen slår jag nu lätt ur hågen.
2013-08-19



Det är inte utan att man undrar hur det ska gå för vår hjälte trots att man vet, mycket välskrivet!
2013-08-22



Härlig läsning, minns 2011 som igår, fina bilder oxå;)
2014-04-09