Anna Karin D

Tre minuter i Simrishamn

"Du går under tre minuter!"

Skriker min tidtagare entusiastiskt när jag - eller det som är kvar av mig - korsar mållinjen efter en upploppssträcka i klass med en ångestdröm.
Den där mardrömmen du vet: när du måste springa, måste fly, vill springa - men kan inte - för benen är tunga som cement, de lyder inte och du flyttar dig knappt ur fläcken. Adrenalinet pumpar, men du kommer ingenstans.

"Du går under tre!!!"

Nej!
Det var inte SÅ han skulle skrika. Han skulle skrika: Du går under två och femtiosex!
Och jag skulle bli glad och lycklig för ett nytt personligt rekord och jag hade inte åkt i närmare en och en halv timma tvärs över hela Skåne en tisdagskväll i ösregn förgäves.

Jag hade trott på det här, jag hade verkligen trott på min möjlighet att fira en personlig triumf i Simrishamn, denna skånska östkustpärla! Ända sedan jag utan intervallträning och med en veckas löpuppehåll i kroppen gjorde 2.56 i Malmö i början på maj har jag sett mig om efter tillfällen att göra mos av den tiden. Sett mig själv - med starka ben och vackert steg och beslutsamhet i blick - göra två och femtiofem, kanske femtiofyra, triumfera!


Jag kände mig laddad! Jag har kört mina intervaller. Det har gått bra. Jag har köpt spikskor. De har jag förvisso inte lärt mig springa med än, men ändå. De sprider snabbhet i min lägenhet. Snabbhet och snyggt löpsteg. Jag har styrketränat benen. Tre gånger.

Jag har druckit rödbetsjuice och tagit vitamintillskott! Det smakar inte bra och gör mig aningen illamående, men för två och femtiofem kan det vara värt plågan.

Kanske var det dessa drycker som gjorde magen orolig i tisdags?
Hm.

Nu sjönk förvisso modet lite någonstans i Sjöbotrakten då det lätta regnet övergick till rent skyfall. Men väl framme regnade det bara mycket, det vräkte inte ner. Och en halvtimma senare duggregnade det bara.

Någon stod och skyfflade vattenmassor från innerkurvan iklädd full regnmundering, det gav kanske inte heller de positiva vibbar som jag hoppats på, men - tänkte jag optimistiskt - hellre lite väta än trettiogradig hetta!

Det var egentligen först när jag började värma upp som modet sjönk ordentligt och en viss tveksamhet till projektets lyckosamhet infann sig. Mina ben! Det fanns inget piggt studs i dem alls, bara gummi. Vad kom gummibenen ifrån?

Banorna var hala och klädda av mossa i ytterfilerna. Och jag hade ju inga spikdojor förstås för de låg kvar hemma i lägenheten och spred snabbhet.

Vi var femton damer från nykläckt tonåring till mer livserfaren kvinna (typ jag), och jag blev placerad på spår fyra, vilket innebar en ordentligt mossbelagd kurva innan jag fick gira in på gemensam bana.

Nu ska jag inte skylla på mossan.
Det var INTE mossans fel och inte regnets heller och absolut inte Pers Iphone - men arg och besviken var jag knappa tre minuter (två femtioÅTTA. Och EN HALV) senare när jag efter målgång snubblade fram på betonggummibenen mot Pers filmande mobilkamera. Blängde surt i den och sa något opublicerbart och omoget.

Efter ytterligare tre minuter (ok då - tio, jag hann utgjuta min besvikelse över några stackare på läktaren också) hade jag insett det smått löjliga i den här ilskan och det komiska i hela situationen.

Det tokiga i tilltaget! Det uppfriskande galna äventyret!

Och så kom glädjen! Glädjen över att faktiskt kunna unna sig att krydda livet med galenskap då och då.

Det finns ju värre grejer än att misslyckas på åttahundra meter bana.
Cancer, krig, svält, global uppvärmning och artros.


2013-06-29 08:16.


Kommentarer till blogginlägget


Det är kul med löpäventyr och galenskap en vanlig tisdagskväll.
Nästa gång skriker han/hon tvåfemtio...... Jag lovar :-)
Då är spikskorna med på resan tror jag.
Det var häftiga att se er springa där i blötan.
Kör gärna nästa gång också. Och tack för rolig läsning :-)
2013-06-29



Korrigering, han/hon skriker tvåfemtiofem.....
Och solen ler mot oss :-)
2013-06-29



Skyfflande av vattenmassor låter inte som en arbetsuppgift jag skulle vilja ta på mig :-) Det kommer fler tillfällen till galenskaper!
2013-06-30



Vilken tur att det är så. Utan galenskap vore livet trist och grått. :-)
2013-06-30



vilket Härligt gäng:-)
2013-07-01