Fötterna ser förskräckliga ut, jag har tydligen klippt naglarna lite dumt för en av tånaglarna är blå och en har gått av så den är halv. Det gör inte ont som tur är, men det ser ut som om jag kört fötterna i en papperstugg. Jag har en blodblåsa och två rejäla valkar, och i hålfoten har jag en vattenblåsa efter att ha sprungit ihjäl mina löparskor.
Vid 35-36km ungefär kände jag första aningen, att dämpningen höll på att ge upp helt. När jag trampade ner på högerfoten kände jag något hårt sticka upp i hålfoten, inte en sten eller något så enkelt som hade gått att skyffla undan. Det här var annorlunda. En del av skon.
-Det är bara att bita ihop och köra, inga ursäkter nu.
Jag vet inte riktigt exakt hur det där med smärta fungerar mer än att hjärnan verkar ha problem med att processa mer än en smärta åt gången så när jag försökte fartöka på slutet så slutade foten att göra ont. Eller, egentligen var det benen som klagade så högljutt att en blåsa under foten inte märktes i jämförelse men ben-tröttheten kan jag hantera. Den är jag bekant med, en kär gammal nemesis som jag är van att tampas med.
Ja, ni vet hur det gick. Jag har knappt kunnat prata om något annat. Emellanåt brister jag ut i ett brett leende. Det är helt underbart att ha uppfyllt en dröm, särskilt en jag inte trodde på för i år. En jag tänkt på men som jag aldrig trott var möjlig för mig riktigt än. Jag som siktade på Sub5 blev en Sub4:30-löpare
Jag har beställt nya New Balance 1080v3 från Wiggle, jag måste ju ha långpasskor. Mina gamla får gå i pension, det gick knappt att gå i dem tillslut. Dämpningen säckade ihop och gav upp helt så jag kunde känna skons inre struktur som den är uppbyggd av i varje steg även när jag gick. Dessutom har jag nött hål på stoppningen runt fotleden och innersulan så det sticker ut ludd. Skorna hängde med ca 1 330km på ungefär 13 månader, det är ungefär där mina skor brukar ge upp.
Jag är mer hoppfull nu inför Stockholm Ultra 100km än jag varit innan, mer hopp och mindre rädsla. Det hänger ihop med min kapacitet. Ju bättre jag springer, ju starkare jag blir och nu snabbare jag blir ju mindre rädd för Stockholm Ultra 100km blir jag. Om jag står på startlinjen den 4:e Augusti och bara är nervös och taggad har jag gjort ett kanonjobb.
No fear!
Jag tittar på schemat jag följer, 14-15-timmars-schemat och inser att jag i nästan alla avseenden egentligen borde följa ett annat schema: 13,5-timmars.
"För att klara följa programmet ska du vara van vid att träna löpning regelbundet. Du bör ha en kapacitet på maratonsträckan på mellan 4.00 till 4.30 timmar.
13.5 timmar
Uppvärmning 6.50 min/km
Långpass 6.40 min/km
Ultralångpass 6.50 min/km
Distanspass 6.30 min/km
Marathonfart 6.20 min/km
Halvmarathonfart 6.00 min/km
Milfart 5.40 min/km"
Källa:
http://trana.marathon.se/stockholm-ultra-100-km/ultr... (länken till höger som heter "mer info" )
Nå, jag följer inte schemat slaviskt. Jag springer lite som jag vill fast med mycket inspiration från schemat, och anpassar passen efter dagsformen. Det har fungerat hittills så varför ändra?
Bara för att jag varit duktig ska jag köpa en present till mig själv:
