Anna Karin D

Sentimental och saknar

Väskan är packad och står i hallen.

Det är några minuter kvar tills vi måste köra till stationen och han sitter vid sin keyboard och spelar en vacker, men i mina öron lite sorgsen melodi.
Först då känner jag på allvar hur svårt ett avsked är. Hur svårt just detta avsked är.
Har han spelat den här melodin förut?

På tåget mot Kastrup sitter vi tysta.
Vad ska jag säga? "Sköt om dig?" "Ät ordentligt", "Tappa inte bort pengar/pass/dator etc etc...?"
Det känns överflödigt, det är floskler, det är tomma ord.

"Jag kommer att sakna dig" säjer jag istället. "Du kommer med all säkerhet inte att sakna mig ett endaste dugg, snarare tvärtom, och det är precis så det ska vara. Men jag kommer att tycka att det känns tomt". Säjer jag.

Det är dumt att säja så, men det är så jag känner. Över 22 år tillsammans, först som en del av mig, sedan allt mer självgående. Det är klart det känns. I hjärtat. Mammahjärtat.

"Fast jag är glad såklart också, babblar jag på. Vilket äventyr! Vilken chans. Njut, lev, ha kul...känn friheten. Det är viktigt."
Jag pratar för mig själv, märker jag.

Sonen har hörlurarna på öronen nu och tittar mot horisonten.

På Kastrup checkar han in med destination Nagoya, Japan och vid säkerhetskontrollen släpper jag honom. Ett kort farväl, en kram, jag börjar bli jobbig.
Han är stor nu, vuxen nu. Jag vet.

Jag vänder mig inte om.

På tåget mot Lund har jag svårt med tårarna, vad är det för fel på mig?

På tåget mot Lund ser jag bilder för min inre syn: liten knubbig baby med röd kalufs, en treåring som lärde sig namnen på alla vägmärken (mä-märken), sedan på broar, planeter, arbetsfordon..... en annorlunda kille. En märklig ung man, speciell, svår att förstå sig på, tyst, intelligent, envis och helt unikt fantastisk. Som en son är, och jag hans mamma - sentimental och känslosam. Saknaden är stor och tom redan, jag har aldrig känt såhär.

Vad är det för fel på mig?
Barn växer. Barn flyttar. Unga människor reser, tar några månader i Australien. Pluggar ett år i Japan. Det är normalt. Jag vet det ju!

Men det får mig att känna mig så... gammal.

På tåget mot Lund, mot Sverige, ser jag flygplan som just lyft och jag får en stark lust att själv dra iväg, bryta mönster, ändra på något invant; en lust efter äventyr och liv, förändring. En chans, en sista!

Men jag kliver av i Lund förstås.
Kör hemåt, går in på ICA och handlar sex bananer, ost och flytande tvättmedel.


Senare, ett sms 02:08: "Framme i Nagoya."
2013-06-01 07:35.


Kommentarer till blogginlägget


Gripande. Stiligt skrivet.

Tack.
2013-06-01



Ruggigt bra skrivet!

Nagoya...wow! Japan har alltid varit mitt drömresemål. Fantastiskt mystisk och spännade.
2013-06-01



Jag blev också rörd Anna D, rörd till tårar. (och önskar att du kunde publiceras någon annanstans eftersom du är så värd att läsas av flera än bara här på Funbeat)
2013-06-01



Fint och rörande! Såklart ska det kännas så.. så himla spännande resa han har framför sig :). Kram
2013-06-01



Du skriver fantastiskt bra! Rakt in i "mamma"hjärtat!
Det är tur det finns Skype, då känns inte avståndet så stort!
2013-06-01



Världen har krympt.
2013-06-02



Ärkesnyft.
2013-06-02



Tack alla som läst och kommenterat! Ni gläder mig.... :-)

2013-06-02



Det är så fint och bra skrivet. Jag grät en skvätt när jag läste. Men vilken fantastisk erfarenhet för honom!!
2013-06-02



Gripande, rörande och vackert! :-)
Håller med - din skrivarkonst måste få lösas av fler, utanför FB.
Våga!
2013-06-02



läsas ska det vara såklart
2013-06-02