Caroline Hammaräng

Lidingö Runner's Ultramarathon 2013

Ett första utkast. Kommer att redigera det efterhand men ville få ut det nu när det dröjt så länge. Skriv gärna om ni undrar över eller vill veta mer om något så lägger jag till det. Trevlig läsning.

Alarmet stod på halv sex dagen D, jag snoozade till fem i sex. Tog kruskakli, tabletter och började på den sista Vitargon. Gjorde mig i ordning, satte upp håret, plåstrade och tejpade. Frukost strax efter halv sju. En smula sent men inget jag kunde påverka. Åt mycket gröt och en grov macka. Glömde saltet. Satt med ett gäng som också skulle springa, en kille som skulle springa 26 och ett par som skull springa 50. För paret var det tredje gången som de sprang Lidingö Ultra. De sa att de brukade springa i alla backarna. Då är man duktig. Aborrbacken två gånger och sedan Karins backe efter det. Ni som har sprungit Lidingöloppet vet vad jag pratar om.

Tillbaka till rummet strax efter sju. Blandade sportdryck, tömde Vitargon och kaffemuggen, borstade tänderna. På med nummerlappen och många klädesplagg och sedan iväg till bussen. Busschauffören blev duktigt irriterad på lantisen som inte fattade att man skulle scrolla ner på telefonen för att hela sms-biljetten skulle synas. Å andra sidan hade gänget efter mig inga biljetter alls och inte några mobiltelefoner med sig iheller. Stockholm invaderat av dumhuvuden! Chauffören lät och såg ut precis som Robinson-Robban. Jag vet inte var han bor men det var kanske han. What an honour isf!

Anlände i god tid till det lilla loppet med tystnad i luften och obefintlig trängsel. Hann gudskelov kissa två gånger före start. Alla startade samtidigt. Ställde mig längst bak i starten som gick från målet men åt motsatt håll så att säga. Inga andra startled förutom farthållarnas ballonger om man ville rätta sig efter dem.

LOPPET
Jag startade väl påbyltad. Sprang i
Crafttrosor
¾-tights
Långa stödstrumpor
Funktionströja
Underställströja (utanpå)
Snusnäsduk runt halsen
Keps
Löparhandskar (Craft)
Vätskebälte med fyra flaskor
Löparrygga

Ganska bra klädval tycker jag. Kunde haft korta tights, men jag hade inga för ändamålet lämpliga hemma så det var ju egentligen inget att tänka på. Handskarna och scarfen åkte av vid första vätskekontrollen, funktionströjan efter dryga milen, efter vad som kändes ungefär som klättring uppför en bergvägg. Stundtals kändes det som om jag kunde haft linne men vid havet friskade det i ordentligt, underställströjan från Everest med uppkavlade ärmar (Fick ett streck vid underarmarna!) var nog det bästa jag kunde valt.

Vädret var underbart. Sol och lagom blåsigt, bara dagen efter hade vindstyrkan ökat betydligt!

Jag hade från början en tanke om att försöka att hela tiden ha 06:30-farthållaren inom synhåll men det kunde jag glömma redan från start och det gjorde mig inte så mycket. Kom in i en behaglig jogg, hittade ryggar att hålla mig bakom. Tänkte på naturen, på att uppleva, på att detta var ”bara en fin dag i skogen”…Plötsligt såg jag en gul skylt med texten Lidingö Ultra 50K 40 km. ”Vi kan väl inte ha sprungit en mil redan?!” utbrast jag. Jo, svarade en medlöpare. Jag brast ut i ett hysteriskt gabflabb. Det var ju bara för bra för att vara sant! Skulle resten bli lika lätt??!! Det VAR för bra för att vara sant. Övriga skyltar (av samma typ) var rätt placerade men min enda förklaring är att någon flyttat på den första. Riktigt rått att göra något sådant, speciellt när det handlar om en så lång sträcka. Du tror du har sprungit en mil och upptäcker efter ett tag att du har 42,5 km kvar.

Jag var ordentligt uppvätskad och behövde inte börja dricka förrän efter en mil. Hade nog mått dåligt om jag tryckt i mig något innan dess.

Det började bli riktigt jobbigt strax efter 12-13 kilometer. Krävande bana är bara förnamnet. Hängde på ett par som höll samma tempo i kanske en halvmil. Perfekt att inte behöva snacka en massa utan kunna hålla exakt samma tempo i en sorts tyst samförstånd. Men det är inte alltid det är så. Ett annat par jag under stora delar av loppet höll samma tempo som visade tydligt att de inte ville ha någon annan i sällskap. Kom jag upp jämsides sackade de så att jag blev tvungen att springa i förväg. Sedan sprang de oftast förbi efter ytterligare en bit. Tanten svarade inte ens på tilltal eller ett leende. Jag respekterar om folk inte vill prata under loppet men måste man vara otrevlig för det?? Det ”snälla paret” stannade längre än jag vid vätskekontrollen 15 kilometer så jag fortsatte själv. Gick fortfarande bara i backarna och ibland en bit efter dem. Mellan 18-25 kilometer började jag tro att jag hade sprungit fel. Snitslingen var i vissa fall inte särskilt tydlig. Oftast fanns det folk i närheten som ropade en rätt men mitt ute i skogen var jag ensam ganska långa stunder. Just den här sträckan var det inte så att jag inte alls visste vart jag skulle, men jag fick för mig att jag missat en ”runda” och kommit på rätt spår igen. Började hoppas att jag skulle sprungit fel för då skulle jag få kliva av bestämde jag mig för. Efter två mil började jag gå lite mer. Det var inte bara en eller två gånger som jag tänkte att jag kliver av efter halva, det får räcka, jag skiter i det här, jag orkar inte, jag bryr mig inte…..Men hur det nu var. Jag kom fram till vätskekontrollen vid varvningen, åt och drack och fick mina flaskor påfyllda och sen fortsatte jag. Fattade inte något egentligt beslut om att fortsätta utan det bara blev så. Jag passerade första repet vid 25,5 km med ungefär en halvtimmes marginal.

Från 25 kilometer till Rönneberga var det relativt flack grusväg, där kunde jag tulta på ganska bra. Hade en bra rygg att ta in på. Ryggen klev åt sidan för att vila när vi var nästan framme. Mina fingrar var rejält svullna och jag var lite kissnödig så jag satte mig i en bajamaja efter vätskekontrollen. (Man placerade den längst ute på en udde för att det skulle kännas som om den skulle blåsa omkull när som helst?) Det var efter den avstickaren som trosorna vek sig i ljumskarna. Jag hade ingen lust att stanna och greja med det. Skavkänslan försvann efter en stund. Just då i alla fall. Jag såg några andra löpare inklusive det sura paret försvinna i fjärran. Tog min Vitargogel med colasmak och den smakade faktiskt inte sprit. Men jag fick gå en ganska bra stund efter det, det tog lite tid för allting att samsas i magen.

Jag sprang ensam långa sträckor, både på gott och ont såklart. För min del innebar det nog att jag lärde känna både mig själv och min kropp bättre. Jag kunde avgöra exakt när jag skulle pressa mig trots att kroppen sa något annat och när det var slöseri med energi att tvinga benen att fortsätta springa.
Ultralöpning är lite speciellt. Om man nu bortser från att 5 mil är ultralöpningens sprintdistans där eliten springer hela sträckan och river av den på runt tre timmar är det ungefär så här: Springa tills benen vägrar mer, gå lite, springa lite, äta och dricka, gå lite till, fortsätta springa osv. Så hankar man sig fram mil efter mil. Och så fortsatte det. Uppleva, uppleva. Ge sig tid att titta ut över havet och vyerna, andas in naturen. Och jag är inte säker men jag TROR att jag skulle kunnat hålla på så en bit till. Bara man vet när den sista milen börjar.

Passerade andra repet vid 39 kilometer med över en timmes marginal och då kändes det som att många spänningar släppte och det blev lite lättare en stund.

Aborrbacken passerades för andra gången efter 44 kilometer. På något konstigt sätt kändes det inte lika hemskt att ta sig uppför den nu som det gjorde första gången. Visst det kändes lite konstigt i benen. MEN här knäckte jag den kvinnliga halvan av det sura paret. Hehe. Den manliga hälften stod på krönet och väntade. Jag lämnade dem båda bakom mig. Och där förblev dom.

Funktionärerna jobbade ideellt. Och det var lite skiftande kvalitet på dem. Att helt ointresserat stirra ut i tomma intet och prata i telefon när man ska se till att folk springer rätt är inte okej. Men jag vill tacka de gulliga tjejerna vid sista kontrollen före mål. De var väl en 12-13 år gamla. Hejade och tjoade både när jag kom dit och när jag sprang därifrån. På lite ”pipig” stockholmska; ”Russin är bra, Du är jätteduktig, Det kommer att gå jättebra för dig, Nu är det bara fyra kilometer kvar”.

Strax efter att jag lämnat de sista kontrollstationen svalde jag en rejäl sur uppstötning. Mådde riktigt illa de sista kilometrarna och var övertygad om att jag skulle kräkas efter målgång. Tänkte att det gör inte så mycket, bara det finns någonstans där jag kan kräkas, jag kan ju inte kräkas på de fina banorna blablabla…

Den sista kilometern på cykelbanan mot Lidingövallen försvann både illamående och allting annat. Jag velade på vägen in till upploppet men blev tillrättaropad av förbipasserande. Målet blev först att klara mig under 40 minuter, sedan under 39,5 minuter. Ovationer på upploppet från åskådare och andra tävlande. Tiden stannade på 06:39:22. Jag kan inte vara annat än nöjd. Fick min t-shirt, tackade nej till minigifflar och kaffe, gick och hämtade min väska, bytte skor och klädde på mig varmt och ringde till älskling.

Sedan hände något helt otroligt. Jag läste för en tid sedan en blogg som hette Förortsfruar och frågade i en kommentar den ena tjejen där om hon trodde att jag var redo för ett ultra. Hon rekommenderade Lidingö Ultra och Sörmlands Ultramaraton. ”Kul att kunna inspirera någon, hoppas vi ses på nåt lopp” etcetera. Kort därefter stängdes bloggen. När jag väntade på bussen mot Rönneberga kom en tjej och ställde sig och tittade på tidtabellerna. Det stod Täby på hennes kläder och hon liknade Förortsfrun jag haft kontakt med. Jag var tvungen att fråga. ”Är det du som är Ellen eller….(tappade såklart namnet)…som har haft en blogg som heter Förortsfruar…?” Ja, det var det ju och Åsa var det ju hon hette. Jag berättade jag vem jag var. Wow! Utbrast hon. ”Jag kan inte säga något annat. Wow!” Att hon skulle sprungit loppet var ju inte särskilt osannolikt men att hon skulle komma just till den hållplatsen just då (hon var dessutom på fel hållplats för hon skulle mot stan från hållplatsen på andra sidan gatan)…Jag skulle knäppt en bild, hade ju telefonen i handen hela tiden men sinnesnärvaron var inte närvarande så det blev en kram och Vi ses på SUM.

Tillbaka på Rönneberga. Drack det jag hade med mig tillbaka, åt ett scones och en banan, av med kläder, packade upp, in med bilden på bloggen för att bevisa min bedrift. Compeedade mina stackars ljumskar. Gick till relaxavdelningen med bassänger och bastu som fanns i en annan byggnad. Men innan jag hade hittat dit och hittat in i rätt omklädningsrum…det är otroligt hur kocko i huvet man blir efter ett långlopp! Väl där nöjde jag mig med att duscha (det var ändå hundra gånger bättre än duschen på rummet) och sen gick jag till middagsbuffén. Grekisk sallad, potatis, bröd, broccoli. En fiskrätt och en kötträtt. Mandariner, konserverade jordgubbar, vit och mörk chokladmousse till efterrätt. Kexchoklad, kaffe, massor av vatten och hockey på rummet. Men inte kunde jag sova. Speedad som av jag vet inte vad.

Alarmet på halv sex även på söndagen. Snoozade till kvart i. Gjorde mig i ordning, packade och gick och åt brakfrukost. Fixade med det sista och checkade ut. Tåget var inne i god tid. Strax före avgång kom den mentala urladdningen. Som vanligt när det är som mest socialt opassande. Sedan blev det lösgodis i massor, vatten, en mugg av tågets äckliga kaffe, mycket bok, lite sömn. Tåget blev bara 20 minuter sent. Älskling mötte på perrongen. Urladdningen hade gett mig huvudvärk och ny vätskebrist. Jag mådde konstigt, hittar inget annat ord för det. Visste inte om jag var trött eller pigg, hungrig eller törstig, om jag hade ont eller inte ont. Men det var bara den dagen som jag mådde riktigt kasst och det var bara den dagen som tanken på löpning gjorde mig illamående. Redan på måndagen började det rycka i benen.

Utvärdering:
Den muskelgrupp som jag hade mest träningsvärk i dagen efter var magen! Måste således varit väldigt bra på att komma ihåg att sträcka på mig och spänna magen, både när jag sprang och när jag gick.

Ja, det var ju det här med trosorna. Nästa gång blir det inga alls eller, om loppet enligt Murphy’s lag infaller under en lingonvecka, boxertrosor utan sömmar.

Mat och vätska före, under och efter loppet tycker jag att jag lyckades bra med. Under loppet åt och drack jag:
Vatten och sportdryck
Sportdryck och vatten
Russin
Många Enervittabletter
Riskvikk med Start
Riskvikk med sylt
Chips (JAG ÅT CHIPS. Med hallonsylt!)
Energigelen
Mera vatten och sportdryck

Just under själva loppet vet jag inte om jag skulle gjort så mycket annorlunda. Bara lite rutin som fattas tror jag.

Inför SUM ska jag träna mer terräng. Och komma tillrätta med min långpassångest.

Jag måste i förväg planera hur jag ska återhämta mig. Annars blir det som nu, att jag faller rakt ner i passivitetsträsket. Låter inte bara bli att träna, utan låter bli allt annat också. Axeln är sladdrig, ryggen värker, knäet har börjat glappa. Och jag är så in i hte trött.

Det blev inte så många bilder. Ni får rumsutsikten, backen upp till Rönneberga, (Liiite jobbig att forcera efter loppet...), lite natur samt ett smakprov av Rönnebergas "rumskonst".










2013-05-12 14:41.


Kommentarer till blogginlägget


Jätteintressant att få läsa din berättelse om ultraloppet. Riktigt bra kämpat att komma i mål och inte bryta när tankarna om det började dyka upp i huvudet. Hoppas du mår bättre snart och kommer tillbaka :)
2013-05-12



Tack gumman. Jag hoppas detsamma. Kul att du gillade min "krönika".
2013-05-12



RESPEKT!

2013-05-12



Tack mannen! =)
2013-05-12



Instämmer och upprepar. Tack för att vi fått ta del av ditt äventyr och starkt att du körde 'ända in i kaklet'. Skrattade gott när jag läste att du knäckte surtanten, Heja!
Hoppas att du snart mår bättre och bloggar mot nya mål.
2013-05-12



Alltså vilken POWERWOMAN du är! Mycket trevlig och inspirerande läsning, blir sugen på liknande lopp själv ;) TACK!
2013-05-12



Rekommenderas varmt =)
2013-05-12