Marie-Louise Karlander

Broarna runt 5 km, veckans fasa

Dags för deltävling 4 idag av 7. Varje gång tänker jag med skräckblandad förtjusning på detta lopp. 5 km på tid är nog den värsta sträcka man kan springa på tid. När man rundar Nordanåhuset, tänker man att det inte sant att jag utsätter mej för det här igen. Efter en km börjar det kännas någorlunda, flåset hittar någon slags rytm och man börjar tro på livet igen. Sedan kommer nålsögat vid landskyrkan, här måste man fatta beslutet om man ska springa asfalten eller gena på grässtigen. Jag kan komma ur rytmen om jag byter underlag för gräs är tyngre springa på men den kortare sträckan frestar. Sedan vill jag springa exakt lika bana varje gång. Ofta mycket folk här. Sedan nerför till träbron,då tar jag placeringar för många kan inte springa avslappnat nerför men det kan jag. Säj den lycka som består, efter vackra bron kommer förstås uppför, då blir jag omsprungen igen. Här rabblar jag mitt mantra, storljuger för mej själv, "jag älskar backar, jag är stark, blicken upp, rör på armarna". Äntligen uppe, tvingar jag mej själv att öka takten, sedan kommer en bra sträcka, nu är det bara hälften kvar. Här har jag förvandlats till en stark triathlet med pokeransikte, stolt hållning, fram med höften,landslagsdräkten sitter på, jag Lisa Nordén springer på tar rygg, och placeringar. Nu är det faktikst roligt, så kommer kurvan vid parkbron, hur sprang jag förra gången, så det blir lika. Väl på bron hoppas man på rätt vind och så lite mötande barnvagnar som möjligt. Så kommer upploppet, Strandvägen, det är så lite kvar men det är just upp, det sluttar, men "jag älskar ju backar" . Sedan hör man speakern och då vill man helst vara framme för att få en bra tid. I mål väntar vännerna med leende, för de är alltid snabbare. Det är guld för mej.
2013-05-07 10:07.


Kommentarer till blogginlägget


LYCKA till!!!!

2013-05-07



Jag tror alla känner igen sig i din beskrivning av loppet. Vilken poet du är!
2013-05-07



Så sant!
2013-05-07



Tack vänner ni inspirerar.
2013-05-07