Anna Karin D

Vad håller jag på med.....

Diskussion med mig själv efter tre tusen meter:
När jag gick i mål var jag nöjd och glad med att jag genomfört utan en endaste nära-döden-känsla utan snarare tvärtom, ganska lätt hela tiden. Tja, LÄTT är det ju inte, men som sagt, hemskt var det inte. Och det var mitt mål, så hade jag tänkt. Åtminstone fram tills i går kväll. (Då började banfrossan smyga sig på mig.)
Den här nöjda, ganska tillfredsställda känslan höll ca 25 minuter.

Men efter det började de där för mig välbekanta, destruktiva eländeskänslorna smyga sig på, eskalera..: Vilken usel tid....se bara på "alla" andra, så bra de är, så fint de klarar att pressa sig, de ökar, räknar varvtider, satsar....och du springer långsamt som en tant, en rädd tant, en tant utan lungor och muskler..... lägg ner löpningen din pajas, du är dålig, du är sämst....vad är det för fel på dig....blä blä blä...tro inte att du är nåt, din fjant, din nolla... och ful är du också!

......
SKÄRP DIG Anna-Karin! Vad håller du på med!? Har du helt tappat perspektivet?
Det var ju just det här du lovade dig själv dyrt och heligt att låta bli att tänka. Förra tisdagen, när livet liksom återvände igen, eller kanske inte återvände - för det har aldrig försvunnit. Men det blev mer levande!! Då lovade du dig själv, minns du inte vad...?
Dessutom vet du att du egentligen inte gillar banlöpning. Något mentalt händer, du blir trött och matt och rädd redan innan start. benen blir spagetti och sträckan blir evighetslång. Du hatar varvtiderna och enformigheten. Fixeringen vid tider mer än upplevelser.
Ändå anmäler du dig. Varför? Då får du ta konsekvenserna.

Du har just genomlidit dryga två månader av ovisshet. Du var potentiellt sjuk, bar kanske på onda celler, visste att sommaren kanske skulle innebära cellgifter, strålning, sjukdom. Du gick nyss igenom en operation. Det är ingen bortförklaring av en dålig tid, utan snarare en påminnelse om vad som är viktigt i ett liv, i ditt liv. Fattar du???
Du kände starkt att prestationskraven skulle åt fanders bara du fick bli frisk, vara frisk, LEVA. Du förstod liksom hur fel du tänkt tidigare, vad som plötsligt kändes futtigt. Du skulle ju ägna ditt resterande liv åt att göra saker du gillar. Njuta. NJUTA, hör du det!!! Leka. Umgås. Springa. Kravlöst.

Har du dåligt minne??

Så....vad gör trettonnollåtta? Ska det få förstöra en alldeles underbart solig första maj med goda vänner på IP, och efteråt en härligt god brunch i solen på Stadsparkscaféet med den du älskar? Va?.

Du är väl inte helt spåndum?

(ok ok ok. Jag fattar.
/AK)


2013-05-01 18:12.


Kommentarer till blogginlägget


Tänk vad man kan sätta krokben för sig själv - känner så väl igen mig... Stor kram!
2013-05-01



Ja vad är trettonnollåtta i sammanhanget? :-)
Jag tycker den där Anna Karin som just satt sig på din axel pratar förnuftigt. Lyssna på henne!
2013-05-01



Spåndum är du definitivt inte - du behöver bara påminna dig själv emellanåt om hur klok du faktiskt är! Den Anna-Karin jag mötte efter loppet var harmonisk och nöjd med sig själv, och hade dessutom tid att komma med uppmuntrande ord inför min start. Öppna inte dörren för den där andra; hon får söka sig ett nytt hem!
2013-05-01



Vad klok du är och så fint du skriver. Bort med kraven och njut! DU är BRA som du är!
Ps, idag njöt i och för sig inte jag medan jag sprang men jä...ligt skönt när jag hade passerat mållinjen..
2013-05-01



Å..ni är så snälla....! Vet ni, det hjälpte rätt bra att "tala" (=skriva) sig själv till rätta!
2013-05-01



Du är inget mindre än fantastisk, Anna D.
2013-05-01