Rolf Öhlén

Agent 001 med rätt att städa

Kapitel 7

Väl ute ur det underjordiska rummet drog Skräpa och Stöka var sitt djupt andetag, något de strax ångrade. Dunsterna från soptippen under vilken rummet låg fick dem att kväljas. De höll för näsa och mun medan de skyndade sig från platsen över vilken stora råttor ilade medan mås- och kråkfåglar kretsade ovanför.

Väl inne i bilen av märket Rostiplåt andades de ut. Dystra till sinnes vände de kylaren mot målet. Grå, hotfulla moln tornade upp sig. Vädret stämde väl överens med deras sinnesstämning. Mil lades till mil under dem allteftersom de rullade fram genom ett landskap som ändrade karaktär desto längre de kom.

Naturen kröp inpå vägen, det kändes som om träden sträckte ut sina grenar och stora stenar kröp intill vägbanan. De undvek att tala om det som upptog det mesta av deras tankar. Vad hade egentligen hänt med Spiller Påsig och de andra? Hur skulle de själva klara sig?

Till sist närmade de sig målet för sin resa. Den nedåtgående solen kom fönstren att glöda som av eld. De såg två bilar parkerade utanför så de fortsatte förbi och stannade öster om kyrkan på den uppskottade parkeringen som var utom synhåll från huset. I den tilltagande skymningen promenerade de vägen fram.

"Vad ska vi göra nu?" undrade Stöka. Skräpa funderade. "Det är alltid någon insamling på gång. Vi kan säga att vi är från Rädda barnen. Eller Jehovas vittnen." Stöka stirrade på Skräpa. "Inte kan vi vara Jehovas vittnen" sade han. "Varför inte?" "Vi såg ju inte ens olyckan." Stöka vek sig dubbel av skratt åt sin egen som han tyckte det fyndighet. Snart fick han annat att tänka på när Skräpa placerade ett lass snö på hans blottade nacke. Efter en veritabel krigsdans under högljutt svärjande fortsatte de vägen fram, Stöka med dolska blickar på Skräpa.

Så obesvärat som möjligt svängde de in på uppfarten och närmade sig huset. Ingen rörelse, inte ett ljud hördes, inget ljus syntes. De stannade och tittade fascinerat upp mot balkongen. Huset tycktes resa sig över dem, luta sig framåt mot dem. Det kändes som de svarta fönstren tittade värderande på dem. Ofrivilligt ryste de bägge männen till.

De tittade runt knuten på den norra sidan av huset. En brandstege sträckte sig upp till ett öppet fönster. De pulsade fram genom snön till stegen och äntrade upp. De tog sig in via fönstret i sovrummet. De blev stående i mörkret medan deras ögon långsamt vande sig med mörkret.

"Vart är vi?" undrade Skräpa. "I Hackebackeskogen" viskade Stöka. Skräpa gav sin kamrat en mörk blick vilket var bortkastat i det obefintliga ljuset. De trevade sig sakta framåt till dess de med ett brak snavade på något och landade skrikande på något knakande och gnekande som verkade vilja sluka dem i sin mjuka famn.
2013-04-29 14:08.


Kommentarer till blogginlägget


Gaah, vilken cliff hanger! Hoppas inspirationen håller i sig så vi mycket snart får veta fortsättningen. Härligt skrivet!
2013-04-29



Nästa kapitel redan klart och 9 på g. Här går det undan! Men ni får sjå till åtminstone i morgon.
2013-04-29



*gilla*
2013-04-29



Då ser vi fram emot i morron :-)
2013-04-29



Mycket underhållande läsning och spännande värre.
2013-04-29