Rolf Öhlén

Agent 001 med rätt att städa

Kapitel 5

Rummets form var det svårt att få någon uppfattning om. Det var svart förutom en ö av ljus men det nådde inte fram till väggar och tak. Hur stort det egentligen var gick det inte att riktigt få någon uppfattning om. Värme och nervositet kom de bägge kraftiga, muskulösa männen att svettas. Lukten av förruttnelse och mögel fick dem att må illa. I vanliga fall var de hårdkokta typer – de kunde sitta flera timmar i bastun – men i den här omgivningen kände de bara en obehaglig osäkerhet.

En stark lampa riktades mot deras ögon. Framför dem stod ett skrivbord belamrat med diverse apparater och odiskat porslin. På sidorna anade de högar av skräp. Förutom sina egna andetag hördes ett rasslande och pip runt om i röran. De väntade på att mannen bakom skrivbordet skulle tala.

De hade aldrig sett honom, på sin höjd anat honom som en svart gestalt som satt bakom det skarpa, bländande ljuset. Allt de visste att han var toppmannen i organisationen Damm Råtta och gick under namnet doktor Smuts. Om han verkligen hette så eller bara kallade sig det visste de inte. Nu väntade de på att han skulle tala. Efter en stunds tryckande tystnad kom orden viskande genom mörkret.

”Nå, vad har ni att säga?” ”Inte mycket. Spiller Påsig har inte kommit tillbaka än.” ”Var är han?” ”Vi vet inte. Sist vi hörde något skickade vi honom till Huset.” Det blev tyst. Männen trampade oroligt där de stod. Så kom den låga rösten igen. ”Då är det väl bäst att ni letar reda på honom”. ”Vilka? Vi” Återigen vart det en paus. En stol gnisslade. Kläder frasade. En road röst smög sig fram till dem. ”Jag kan inte se några andra här.” Männen bleknade. Ingen de hade skickat till huset hade kommit tillbaka. Nu var det bara de kvar.

”Men var är det som är så speciellt med det där huset?” Det blev en paus igen. ”För att där kan finnas det jag sökt efter. Det ultimata vapnet. Eller något som kan hjälpa mig att framställa det yttersta vapnet så jag kan täcka världen med sopor.” ”Och varför skulle doktorn vilja det?” undrade en av männen. ”Det har ni inget med att göra. Stick iväg nu.”

Skräpa Ner och Stöka Till lämnade rummet. De var sopor. Visserligen älskade han sopor men de här var sopor på fel sätt. Tyvärr fanns det inga bättre att få tag på som ville jobba för honom. Det fanns många städfirmor och renhållningsverk som jagade honom och satte fast hans hejdukar. Nu hade han inte många kvar. Dr Smuts satte händerna bakom huvudet och lutade sig bakåt i sin gnisslande, osmorda skrivbords stol. Han slöt ögonen medan vågor av bittra minnen svepte genom honom. Varför han ville täcka världen med skräp?

En varm sommardag. Ett dunkelt pojkrum. En humla surrar lojt mot fönstret. Uppkrupen i sängen. Favoritserietidningen. En påse surt förvärvat lösviktsgodis som fått smugglas in undan hans hälsofreakar till föräldrar. Så den förhatliga rösten. Hur kom det sig att ett oblitt öde lät honom födas in i en familj av hurtbullar och friskusar? ”Var är mammas lilla lortgris?” Snabbt undan med godis och tidning. ”Där är du ju, inte får du sitta inne en sådan här fin dag när solen lyser.” Uttvingad bland insekter, nässlor och odrägliga ungar som drog in honom i spel och lekar som han avskydde. Hånskrattet när han var fri framför mål, missade bollen och ramlade på rygg.

En annan dag. En strand. Familjesemester. Tvingas ut i vattnet. Kallsupar. Panikångesten när huvudet sjönk under ytan. Skulle han komma upp igen? Pappa som skrattar. ”Nu fick lortgrisen öronen tvättade. Är det inte på tiden du lär dig simma?” Genomvåt och frusen. Sand mellan tår. I kalsongerna. På kvällen. Solbränna. Svidande hud. Fortfarande huttrande.

Men det värsta av allt. Kyliga vinterdagar. ”Inte kan du sitta instängd här och leka. Du måste ut i den friska luften.” Ut på brädlappar. Isande vindar. ”Visst är det härligt. Se så rosiga kinder du får.” Och så matsäcken. Halvljummen, unken choklad. Mosade mackor. Och så de eländiga apelsinerna. Bara händer för att kunna skala, fruktsaft som rann ner innanför ärmarna och frös till is på fingrarna. Skavsår på hälarna. Bakhalt. Ramla i backar. Snö innanför halsen. Kommer inte upp själv. Sjunka djupare och djupare ner i den lösa snön. Ispansar runt byxbenen. Frusna fötter som känns som att de aldrig kan bli varma igen.

Han svor att viga sitt liv åt att förpesta luften så ingen unge skulle behöva skickas ut mot sin vilja, fylla hav och vattendrag med sopor och gift så inga barn skulle kunna tvingas i och få kallsupar och framför allt, skapa en global uppvärmning så ingen mer skulle behöva stå med bakhala skidor, genomfrusna fötter och fingrar täckta av frusen apelsinsaft.
2013-03-15 10:24.


Kommentarer till blogginlägget


Härligt! Spänningen stiger som sav om våren! Mer mer mer..!
2013-03-15