Måste ta det lilla lugna ett tag, fru doktorn säger det i alla fall. Vaknade igår morse av att jag inte hörde någonting alls på höger öra, som om jag hade en gigantiskt dunkudde inkörd i örat. Efter många om och men, och säkert 12 timmar i olika väntrum kom de fram till att jag kan ha drabbats av Sudden Deafness. Det är en åkomma man inte riktigt vet vad den beror på eller vad man gör åt den, men den är åtminstone inte livshotande.
Fick en dunderkur kortison och återkom idag för hörseltest. Som tur var kunde de inte ta testet igår, klockan var för sent för det, för igår hörde jag i stort sett ingenting. Det gjorde jag idag. Locket hade i stort sett försvunnit och hörseln var så gott som återställd. Lite besvär har jag kvar men det är så lite i jämförelse med igår att det i stort sett inte är nånting.
Fru doktorn ordinerade en rask nertrappning av medicinen och sa åt mig att ta det lilla lugna några dagar. Eftersom det kan byggas upp ett tryck i innerörat när man tränar skulle jag låta örat vila några dagar, och jag som trodde att "jag springer ju inte med öronen heller" men si det gör man tydligen - indirekt
