Anna Karin D

K30, del 4: målgång

Sedan springer jag fel.

Fast jag begriper snart att jag är på fel spår, eftersom vägvisaren vrålar åt den virriga svenska tanten som tror att hon ska följa järnvägsrälsen istället för att korsa den.

Måste fått ett hjärnsläpp, suger alltså i mig återstoden av gelen, den har som alltid en omedelbar effekt.

Och det är tur det!

För nu kommer eldprovet! Jag visste att vi skulle passera en spektakulär viadukt nånstans, vacker vy tänkte jag, inte mer om det.
Men nu uppenbarar sig plötsligt detta spektakel: En järnsvägsviadukt, höga valvbågar, och långt långt ner i avgrunden, ca tvåtusen meter ner eller så, ett forsande vatten. Tror jag, för att titta ner är det inte tal om. Över denna viadukt ska vi, löpa ska vi på en ranglig metallgång längs med järnvägsspåret. Över bråddjupet.

Jag lider av svår höjdskräck.

Men att bryta nu, när knappa fyra kilometer återstår? Nej, det går ju inte. Jag måste över.

Tur jag just ätit klibbgel, så jag inte snubblar.

Tänk inte.
På vad som kan hända.
(Om något brister.)
Titta inte ner.
Ett steg i taget.
Snabba steg, inte stanna.
Lätta steg.
(Det gungar! Det skramlar!)
Fort över.
Håll dig nära innerkanten.
TITTA INTE NER!
Snabba steg, snabba steg.
Lätt lätt.

Och jag är över. Med trehundrafemtio i puls, men jag är över.
Vinkar lättad men tagen åt en fotograf, se nedan.

Aldrig någonsin i hela världen hade jag klarat att GÅ över den viadukten!
Jag tackar högre makter för att inget tåg passerade när jag befann mig ute på den rangliga spången över bråddjupet.

Nu blir det liten stig igen, klättrar uppför och alla går, något annat är meningslöst. Och hade jag fått för mig att springa så hade jag inte kommit förbi. Alla går! Sedan springer alla när det planar ut. Vi håller samma tempo, jag är bland likasinnade. En enda stor familj. Mysigt värre.

Så blir det asfalt igen och svagt utför och jag har ben kvar att löpa med, det går att öka och det är så skönt.
Mörka moln, snart åska och regn ser det ut som. Men det kan inte vara många kilometer kvar nu tänker jag. Springer på ordentligt och får fint gensvar från åskådarna. Känner mig som en segrare.
Jag är en segrare! Detta kommer att gå vägen!

Ser Filisur närma sig långt under mig, vi ska löpa ner i byn och gå i mål där nere på gatorna nånstans. Dundrar på nerför backen som nästan är på gränsen till för brant för att dundra nerför, in bland husen och så har jag gått i mål.

?

Jaha?
Ingen förvarning, bara en pil: 30K hitåt och så en röd målmatta.
Lite antiklimax faktiskt. Men det glömmer jag snart, för känslan är underbar:
Dryga trettio kilometer löpta, jag mår fint, benen är väl lite trötta men inte så farligt, jag är pigg och hungrig och kan omedelbart tugga i mig en banan.

Vilket jag aldrig brukar kunna efter långlopp, magen brukar gå i strejk flera timmar.

Pratar med Lennart, Ola och Jesper som redan gått i mål. Lika glada som jag. Dricker, får medalj, börjar frysa lite, molnen tornar upp sig.

När kommer Per? Han är sedd utefter banan får jag reda på, så han har inte gått upp i rök. Skönt.

Efter en kvarts väntan kommer han med kameran i högsta hugg. Han är glad och har fotograferat loss ordentligt, värsta löpande reportern, han är glad och inte det minsta grinig för att jag smitit utan att ha blivit fotograferad alls.
Glad glad glad.
Alla är glada, jag är kanske gladast:
Tänker att detta är min melodi. Långt och långsamt. Ingen hets, ingen blodsmak, inget svartnande för ögonen, inget illamående. Gåpauser. Dryck. Snack.
Ja, det är min melodi. Njutning är min melodi. Att strunta i att pressa tider är min melodi.

Nästa gång vill jag springa 42:an.
För utmaningar är nog ändå också min melodi.

(Som tur är (????) fanns andra fotografer än Per. Bevis! )






2012-08-11 08:56.


Kommentarer till blogginlägget


Långt och utmanande tvivlar jag inte på att det kan vara din melodi. Det där med långsamt förstår jag fortfarande inte vad det har i din blogg att göra :-) Fina bilder!
2012-08-11



Visst gillar du utmaningar. Och du fixar dom också, en efter en.
Jag tordes aldrig nämna viadukten under hela veckan. Visste :-)
Tack för fyra kapitel som så målande och fängslande beskrivning av detta underbara lopp och dag.
Tänk efteråt var vi inte mer tagna än att vi kunde heja in Buud i mål och få vara med om ytterligare vinnare :-)
2012-08-12