Anna Karin D

Swiss Alpine K30, del två

Helikoptern smattrar och surrar över oss som en envis och högljudd jättefluga när vi springer ut från arenan mot Davos Dorf. Stelt och stappligt och flåsigt - någon uppvärmning har det liksom inte varit tal om.
Snarare nedkylning.
Tanken på att ha tre mil framför sig känns med ens befängd, vad har jag gett mig in på? Vem tror jag att jag är? Jag flåsar ju som ett gammalt ånglok redan efter två kilometer.
Tjatar på Per som springer bredvid att han inte ska vänta på mig.Bara löpa på, jag kommer tids nog. Någon timma efter. Om ens det. Kanske kliver jag av när vi passerar hotellet. Om fyra kilometer.

Sedan slår det mig att jag inte riktigt har rätt inställning här. Det mentala spelar visst roll, det gäller att tänka rätt sorts tankar, och om andra kan så kan väl i all sin dar även jag? Jag styr tankarna åt annat håll.

Per kan nog sköta sitt eget lopp utan mitt tjat.
Han har rätt mycket rutin och vet vad han pysslar med.

Jag hittar en bra lunk, ett jämnt tempo jag känner mig bekväm i, och väl framme vid hotellet efter att ha vänt i Davos Dorf slänger jag T-shirten (och alla dumma tankar på att kliva av) till Anette.
Anette, världens bästa påhejare och supporter! Uppe med tuppen för att bistå med denna viktiga ingrediens.
Organisatör av hejaklacken. Flänger mellan tågstationerna med bjällra och ursnygg Sverigekeps för att bistå med pepp och glada tillrop, hon är också min idol.

Nu är jag varm, vädret är perfekt: sol, svalt, ingen vind att tala om. Klädseln är perfekt. Skorna är av rätt sort. Benen börjar löpa lätt. Byn tar slut, löparleden glesas ut, jag tänker positiva tankar för glatta livet:
Jag är stark. Jag är ung. Jag är snygg. Jag lever. Jag njuter, jag löper som en gasell...

( Nja...vissa påståenden går jag inte på så lätt! Jag kan inte lura i mig vad som helst! Jag är väl inte helt blåögd! Men det där med njuta och leva, det köper jag.)

Vid första backen blir det lite svårare med de här visualiseringarna, speciellt lätta-gasell-tanken känns fel på något sätt. Ung-grejen också.
Det har gått knappa 7 km vid krönet av backen och vi får vätska, den hoppar jag över. Bestämmer mig för att dricka vid nästa kontroll istället.

Per finns än före, än efter. Fotograferar, stannar, kommer ikapp, springer om. Min satellit.
Har passerat Gert-Inge, som springer klokt och kontrollerat. Lennart passerar mig, lätt och studsigt, byter några ord, ser glad ut som alltid, flåsar inte alls.

På Swiss Alpine finns förresten inga bajamajor. Det märks, om man säjer så. Men. Vem bryr sig?
(Ska kanske bara anmärka på en viss könsdiskriminering här, vi kvinnor kan liksom inte bara vända ryggen till för diskretion, det blir liksom lite mer exponering vid eliminationen speciellt vid buskbrist om man uttrycker det snyggt.)

Vid 11 kilometer börjar eldprovet. Då går det upp, upp, upp, upp UPP! I typ nästan en halvmil.
Nu är det dags att gå, säjer kloka Per. Och börjar promenera. Jag gör ett tamt försök att fortsätta löpa, men backen är rejält brant, och det kostar på att springa.
Jag går. Det känns mycket märkligt att gå mitt i ett lopp, har nog aldrig gjort det förr. Lite fusk, typ? Men jag märker att jag inte förlorar så mycket på det, inte många springer förbi, bara några stycken. Går med raska kliv i en kilometer ungefär, då planar det ut något vid byn Spina. Tar en sportdrycksmugg (iste?) smakar bra, lagom sött. Dricker stående. Vilket ös här är! En man har en absurt stor, smått vulgär bjällra i skrevet och pinglar frenetiskt. Bynamnet är skrivit i halm på ett banér över vägen. Alla hojtar och hejar: "hopp hopp hopp hopp!"
Jag slänger muggen (i en sopsäck, här är rent och fint och välordnat utom möjligen för den där bajamajabristen) och lyder.

Hoppar vidare.

Slut på promenerandet! Lutningen är inte så tuff nu, jag kan springa, om än långsamt.
Men var är Per? Han är borttappad. Han är försvunnen! Ser honom varken bakåt eller framåt.
Bestämmer mig för att han förmodligen är framför mig, väntar bakom nästa kurva med kameran i högsta hugg för att fota mig med en sån där underlig förvriden grimas i ansiktet som jag brukar ha på lopp.

(Eller alltid kanske?)

((Nu försvann snyggvisionen direkt. Jaja. Jag kan springa utan att vara snygg. Ful och snabb. Heja mig.)

Per lyser med sin frånvaro även när jag viker av asfaltvägen och in på en skogsstig, den är ljuvlig att löpa på, mitt favoritunderlag. Lite småtrixigt. Kul. Fortfarande uppför.
(Men han hittar nog utan mig. Per alltså.)
Springer istället förbi en annan Per, 78km-Per vid 15km-skylten. Han har det bra, säjer han, än så länge. Påpekar att jag bara har hälften kvar.

Och ja - så känns det. Jag har BARA hälften kvar. Det fixar jag, jag är inte trött alls. Det är härligt! Jag piper förbi rätt många nu, stiglöpning är min grej. Stiglöpning i moderat tempo.

Vid 17 kilometer är krönet nått och passerat. Jag stannar och dricker te ett tag, ser ingen Per av något slag. Utsikten är fantastisk trots det.

Och sedan ger jag mig i kast med en lång utförslöpa....som följer i del 3!

(Nu skriver jag för att det är kul och som någon slags terapi. Glömmer till och med av min tvättid...Men ändå undrar jag...är det någon som läser?)






2012-08-04 13:31.


Kommentarer till blogginlägget


Jag läser, sitter faktiskt på bussen och läser!
2012-08-04



:-) På väg till Kil...
(Vad bra, då fortsätter jag skriva!)
2012-08-04



har också läst :)

2012-08-04



Eller åtminstone Karlstad, kommer inte till Kil idag.
2012-08-04



Moderat tempo - nåja, inte riktigt va? :-)
2012-08-04



Jodå! Det var inget fyrahundrameterstempo precis!
2012-08-04



Om du hade kört 400-tempo i 30 km terräng hade jag personligen sett till att du fått Bragdguldet :-)
2012-08-04



Frågan är berättigad. Så kul det är att bara få ett enkelt litet ja, va kul eller schysst blogg! Det sporrar, det inspirerar, det glädjer inte minst.
Jag har njutit! :-)
2012-08-06



Tänk, jag befann mig bakom dig hela tiden. Väldigt mycket bakom till sist :-)
2012-08-06



Tack för att du tog dig tid att så många fina bilder Per! :-)
2012-08-07