Anna Karin D

Swiss Alpine K30, del ett

Efter tre dagar på hemmaplan börjar jag så sakteliga vänja mig vid bara en rätt till middag.
Frukostarna innehåller inte heller längre fyra sorters myssli, lax, tre typer av ost skuren i 1 centimeter tjocka skivor, inte färska aprikoser, bär och tre skivor bröd.
Jag beställer inte alldeles för löskokta ägg och pepparmintste.

Ingen sojamjölk blir det heller, trots att jag har skafferiet fullt av denna vara pga vegan-sonen.

Sojamjölk vill jag inte dricka på ett litet tag nu. Kanske får jag lust om ett år eller så, men inte nu.
(Sojamjölken fick jag för att jag beställt laktosfritt. Jodå, den funkade, absolut ok, jag mådde prima och smaken är - neutral. Nyttigt som få dessutom. Men jag känner inget större behov av att upprätthålla vanan ännu.)

Det är som det ska! Precis som det ska! Hotellfrukostar äter man på hotell, och godast smakar de när man ägnar större delen av dagen åt att röra på sig, vandra, springa, gå.
En hotellfrukost ska inte ätas hemma i vardagsköket.

Men nu är det tidig morgon, nästan natt fortfarande faktiskt, det är lördag, det är den 28:e juli 2012 och jag sitter där med min hotellfrukost som inte smakar så värst himmelskt just denna morgon. Inte speciellt gott alls, närmast som vadd.
Det kan bero på att klockan är 5.05. Det kan bero på att jag just klivit ur sängen, är lite kymigt huttrande och faktiskt aningen spänd på det som väntar. Magen är inte riktigt med på noterna. Jag har beställt gröt, får en rejäl laddning som jag faktiskt inte förmår äta upp.
Vad äter man inför trettio kilometer löpning? Laddat har jag inte, bara med en präktig fyrarätters middag kvällen innan. Friterad fisk. Kanske mindre lyckat? Valde bort pastan. Det känns som jag borde äta massor nu. Hur ska jag annars orka? Jag kanske får blodsockerfall vid 20 kilometer, blir darrig och matt, faller ihop, får bäras åt sidan, matas med dropp, forslas till mål i en pinsam hög på en pinsam bår.
Tuggar en bit bröd med smör och ost, den växer i munnen. Ger upp.

Sätter min tilltro till gel och sportdryck. Och på att jag faktiskt bestämt mig för att ta det lugnt, njuta, vara turist. Då kan man stanna vid vätskekontrollerna! Då faller man inte ihop!

Kvart över sex står en frusen skara i det bleka gryningsljuset utanför hotell Grischa i Davos. Klädvalet är inte helt enkelt - det är rejält kallt nu på morgonen, och himlen som sakta ljusnar vittnar om ett obeslutsamt väder under dagen. Sol eller regn? Jag vet att jag hatar att vara för varm. men jag vill inte frysa mig blå om armarna i strilande iskallt regn heller. Har nålat fast nummerlappen på linnet, bär det underst. Chansar. T-shirt och jacka över. Korta tunna shorts. Keps.
Jag har efter tretton omvärderingar äntligen bestämt mig för Nike Lunarracers, har diskuterat och ältat skofrågan med Per i ett par dagar, vägt för och emot, fram och tillbaka, provat, provat om. Per har en ängels tålamod med det mesta men har slutligen fått något matt i blicken vid antydningar från mig i ämnet "skoval". Tror faktiskt han fingrade lite på hörapparatens off-knapp fram emot kvällen, för svaren på mina frågor upphörde. Jaja.

Nikisarna har klarat 21 km på asfalt, de är lätta och fina, de är mina vänner, mina fina goa kompisar. Tyngre skor ger bättre stöd men träigare löpning.
Dock har jag fått blåsor på trista ställen de senaste halvmarorna, så nu har jag tejpat tår och hälar med plåster.

Vi som går mot starten på idrottsplatsen denna lördag innan världen vaknat är:

Gert-Inge. Mr Swiss Alpine himself. Reseledare och inspiratör. Outstandig på långa sträckor. Startar för tionde gången på 78 km.otrolig man, min absoluta idol.

Per och Åke. Snabbspringande, seriösa unga män. Satsar. Springer 78:an. Per har dock varit lite krasslig i veckan, så formen är oviss. Mina idoler.

Åsa, Björn, Ola, Ulf och Jesper. Här kan vi snacka idoler! Gert-Inges fyra barn och en sambo och samtliga kastar sig modigt och Tappert över 30 km! Wow!

Birgitta och Hans. Pensionärer, 65+. Tuffa, orädda, vältränade. Vandrar, simmar, cyklar, skidar. Jag vill också bli sådan när jag är lite äldre. Idoler, definitivt!

Lennart busschaufför, ska springa 30km. Hur kan han alltid vara så underbart glad, trevlig och positiv? Han är min idol.

Kaj, som gav sig själv ett löfte för tre år sedan är nu på väg att fullborda sin plan. 78 km. Sådant ger respekt, det imponerar starkt, ger idolstatus.

Bengt-Åke!!! Hur gammal är han? Vet inte, men inte helt purung. En solbränd man från Blekinge, gjort hundratals maror, efteranmäler sig på plats till 78 km. Vågar inte berätta för frugan hemma i Blekinge om sina planer. Tänker berätta sedan. Efter 14 timmar på alpstigar. Herregud, vilken man. Idol.

Jesper!!!!! Han är bara så go! Ett litet handikapp som bland annat gör att han har svårt att planera sina lopp. Ger sig alltid på det tuffaste. Ger alltid järnet från start, vilket sällan håller. Men ger sig aldrig. Vilken idol!!! 78 km, givetvis.

Och så Per. Han är mycket mer än idol. Han är något extra, hur skulle han annars stå ut med mig? Trettio km tänker han sig, som turist, med kamera. Vill inte riskera sin SM-start om en vecka.

Ja, och så jag själv då. Frusen, lite sammanbiten, men ändå - så glad att vara här just nu .Utan ryggsmärta, utan ömmande strama baklår; det som plågat mig i närmare ett år har sakta tonat bort, vilken lättnad, vilken lycka.

Det känns som om svenska nationalsången spelas för just oss, för just mig denna tidiga timma och jag blir förvånad över vilka starka känslor den lockar fram. Vad händer, vad tar det åt mig, får jag en tår i ögonvrån? Har jag blivit gammal och lättrörd?

Klockan sju går starten. Jag har behållit t-shirten över linnet, jag fryser och skakar. Men nu är det är dags att börja röra på benen.

...och fortsättning följer.






2012-08-03 12:27.


Kommentarer till blogginlägget


Jag känner igen mig. Den där rysningen som kom när nationalsången spelades. Mäktigt!
Du har många idoler. Du är min beträffande skrivarförmågan.
Och så mycket mera beträffande andra aspekter :-)
Underbart läsning!
2012-08-06



Tack Per...!
2012-08-07