Urban Ljungberg

I helgen då det flesta av mina löparpolers kutade Jubileumsmaran hade jag bestämt att göra något annorlunda. Jag skulle kuta till sju bergstoppar på Södertörn och bestiga dem alla. Jag har haft denna idé sedan 2009. Men jag har inte kunnat förverkliga den eftersom man har haft andra prioriteringar och mål. Nu kände jag att det va dags för att anta utmaningen.

På lördagsmorgonen strax efter klockan nio stod jag vid foten av Hammarbybacken. Nu va det som så att jag glömt kartorna hemma tyvärr och det blev det lite svårare att ta den snabbaste vägen. Min plan blev då att efter att Hammarbyberget blivit bestigit fortsätta till Telegrafberget i Tyresö. Därefter springa hem till Handen i Haninge och hämta kartorna för att ta de resterande bergen. Att kuta från Hammarbybacken till Telegrafberget va inte så svårt. Blev tvungen att fråga några gånger om anvisningar till berget. Förvånansvärt så visste alla jag frågade vart berget låg och vart stigen till toppen var.
Från Telegrafberget tog jag Sörmlandsleden från Alby till Tyresta och fortsatte sen mot hemmet.

Från hemmet satte jag kurs mot Tornberget för sen fortsätta söderut mot Stadbergsknuv norr om Ösmo. Vid toppen på Tornberget hade det börjat skymma och när jag sen kommit ut på Sorundavägen hade det blivit natt och ganska kyligt. Från Sorundavägen tog jag av mot Hemfosa pendeltågstation där jag tog en längre paus då det hade börja regna. När regnet avtagit lite fortsatte jag på skogsvägar in i kolmörkret. Dessa skogsvägar gick kors och tvärs. Det gällde att man hängde med på kartan så att man inte hamnade vilse. Då och då såg man ett par reflekterande ögon i pannlampans sken. Gissar att det mest va rådjur men man blev lite skärrad då man inte visste vad det va för djur. När jag tog av på skogsvägen mot Stadbergsknuv så fanns det ingen stig upp till toppen. Man fick helt enkelt försöka hitta toppen skogen själv. Det gjorde att jag beslutade mig för att bryta vid foten av berget. Jag hade en för enkel topografisk terrängkarta. Sen har jag för dålig vana av orientering i skogen under natten att jag bedömde att risken att gå bort sig där vara allt för stor. Jag avslutade löpningen i Segersäng där jag tog 5-tåget hem igen.

När jag närmade Segersäng hade det dock börjat ljusna. Istället för en svart himmel kunde man se en mörkblå nyans. Det gjorde att jag stod i skogen och funderade en bra stund om man skulle springa tillbaka Stadsbergsknuv för att bestiga toppen och fortsätta sen norrut mot de andra topparna. Det som definitivt avgjorde va att jag inte hade tillräckligt med energi i ryggsäcken för att fortsätta löpandes 30 km till nästa topp. Två klunkar Cola, en apelsin, och en halv påse nötter är efter 16 timmar inte optimalt. Dessutom va jag helt ute i vildmarken. Jag trodde inte att det skulle ligga någon affär till nästa topp. Och även om det nu låg en affär på vägen så är chansen liten att den är öppen en tidig söndagsmorgon.

Turen va dock riktigt fin. Det va inte bara utsikten från bergen som va häftig. Löpning på fina skogsvägar, längs med hav och sjöar, på nationalparker och naturreservat. Värt att göra om igen. Kanske nu på lördag. Då med ett annat upplägg på rutt och en ny plan.