Anna Karin D

Simning!!!!!

Om du är förhindrad att löpträna pga skada, överansträngning eller om du bara vill avlasta dina trötta löparben någon dag är det utmärkt att istället ägna dig åt simning. Sägs det.
Skonsamt för leder och muskler eftersom du slipper stötar och belastning. (Inte så himla bra om man tänker sig att jobba på att motverka den obevekligt analkande osteoporosen, men en enda dag av missade stötar kan ju inte förvandla skelettet till skört gulnat papper?)

Ja, så måste det vara och så klokt tänkte jag i söndags när jag efter tre för mig löpmässigt tuffa veckor kände att mina ben (inte bara benen, resten av mig också, inklusive hjärnkontoret) hade tröttnat och fått lite för mycket av det goda.

Simning, tänkte jag. Så får det bli. Yess. Mjukt och fint. Glida fram i bassängen. Längd efter längd.

Begav mig alltså till kommunens utomhusbad Källbybadet när de öppnade, tio-noll-noll. Utrustad med baddräkt och stålvilja, men inte med simglasögon.

På Källby har jag tillbringat många långa heta sommardagar på nittiotalet, då när barnen var barn och inga halvvuxna män med glest skägg/finnar/flickvänner och älskade att plaska runt där och aldrig ville gå hem fast de frös så de skakade och deras mor hade ledsnat för länge sedan. På Källby var det dessa somrar stekhett vill jag minnas, inte tillstymmelse till skugga heller och packat med ungar, mammor, pappor, filtar, morföräldrar, korgar, rinnande glassar, badringar, getingar och klordoft. Saft och ballerinakex. Vilka minnen.

Snålblåst och jagande moln fast just inget regn denna tisdagsmorgon, det gick små krabba vågor i femtiometersbassängen.

Sju - åtta silvergrå huvuden guppade redan runt på motionsbanorna - hade de plankat in? Eller stannat kvar över natten? Hade pensionärerna övernattningsrum i omklädningsrummet? Hmm.
Makligt simmade de, i bredd simmade de, snackande om barnbarnens upptåg alternativt hur det var på det goda sextiotalet. När hyrorna var låga och ungdomen väluppfostrad, dvs hade sina byxor uppdragna till midjan.

Nej nej! Jag är inte fördomsfull! Jag simmade runt dem, mot dem och emellan dem och jag lovar - detta var samtalsämnena.

(Ok. Ett par damer diskuterade god litteratur. Jag ska inte vara orättvis.)

(Dessutom kunde jag mycket väl också varit ett guppande silverhuvud, dock ej pensionär ännu, om inte naturen varit god mot mig beträffande gråhårigheten).

(Så jag ska vara tyst!!)

Nåväl: Jag simmar väldigt dåligt. Jag har medioker teknik och jag kan bara simma bröstsim, jo ryggsim klarar jag väl också men då simmar jag snett och vint och är rädd att köra huvudet i kaklet. Dessutom har jag kontaktlinser och om dom åker ur ögonen ser jag sämre än en vindögd räka och hittar inte upp ur bassängen, än mindre kan jag köra bilen hem.
Jag har alltså inga simglasögon. Jag har inte kommit loss att köpa några.
Ja, jag är rädd att få vatten i ögonen.

Det ger ingen ergonomiskt optimalt ställning på vare sig nacke eller rygg, redan efter en kvart värkte nackmusklerna svårt.

Men man kan inte ge sig efter en kvart när man betalt hutlösa femtio spänn för inträdet!
Så jag simmade på. Tusen meter i alla fall tänkte jag. Ägnade mig att lyssna på spridda skurar av de gråas samtal (som nu alltmer gled in på tankar om den väntande kaffekorgen) samt att spana in några välbyggda yngre män som tränade på riktigt på snabbanorna intill. Snyggt. Barnfamiljen började dyka upp också. Uttråkade föräldrar på läktaren, barn i simskola. Glada eller ovilligt vrålande. Been there, done that. Minnen.

Men hur ska denna träning kunna vara ett alternativ till löpning? Tänkte jag. Pulsen ökar ju knappt alls, tekniken för dålig, nacken för stel, musklerna för ovana för att jag skulle kunna öka tempot.
Dessutom var jag klar med mina tusen efter en halvtimma. Femtio spänn för bara en halvtimma? Ånä!!

Det var då jag kläckte intervallidén. Den visade sig vara super: Femtio meter (en längd) för allt vad tygen höll, och sedan vila. Femtio meter räserplask igen, och sen vila. Kul! Roligt! Glömde stela nacken! Pulsen hamrade på rejält! Jippi!
Började dessutom tävla med en kille (runt 40) som just kommit och som simmade bröst med gott tempo. Roligt roligt. Ingen ville ge sig.
Pensionärerna hade vid det här laget klivit upp och satt på läktaren med kaffet och wienerlängden. Eller tigerkakan, vad vet jag? Kaffe hursomhelt, med socker i säkert. Lite grädde.

(Är jag ändå fördomsfull?)
(Nejdå. Jag är bara livrädd. Jag är snart där. Men om jag fortsätter med det där smågalna sättet med intervaller och tider och tävling och puls och annat så kanske jag kan få tiden att stanna upp en aning? Vad tror ni?)

Tio gånger femtio meter, sedan kände jag att det var nog. Mannen (40) gick också upp då, hade väl fått nog av den tävlingsgalna halvpensionären (jag).

Inte helt fel tänkte jag efter lång och varm dusch på rygg och nacke. Inte helt fel. Inte jättekul, men inte helt tokigt heller.
Kan kanske genomföras en gång till redan denna sommar?

Fast då ska jag ha ett par fina tättslutande simglasögon.
.......
.......

(Triathlon?)


2012-07-18 12:43.


Kommentarer till blogginlägget


Vilken underbar beskrivning av dina äventyr i simbassängen! Keep up the good work!
2012-07-18



Jasså, inte sugen på alliera dig med silverhuvudenas kafferep eller låna några av kidsen? :-)
Tack för kul läsning! Håller med Anna.
2012-07-18



Härlig läsning, jag skrattade gott.

Simglasögon (och triathlon) rekommenderas varmt!
2012-07-18



Själv undrar jag vad som ansågs vara god litteratur enligt de silverhåriga damerna?
2012-07-18



Tack och tack! Nej, nu lever jag i mellantid - inga småkids, inte pensionär. Kan tänka mig stanna där! Men vilken hysterisk träningsvärk detta gav! Ett gammaltecken.
Helena: Bodil Malmsten låg bra till i en bassänglängd.
2012-07-18



Du är fantastisk på att skriva, jag sitter här och småler och ser precis hur du far fram på simintervallerna med lite "jävlar anamma" takter.-) Det är härligt att vara i mellanperioden, njut av den!

2012-07-18



Jag fick många skojiga bilder i skallen när jag läste om dina räserplaskande intervaller.
:-)
2012-07-20