Jimmy Pettersson

”Heja heja bra jobbat inte långt kvar nu!” Funktionären som pekar åt vänster och ner mot upploppet längs älvstranden peppar på. Två tankar: varför heja? Jag som tappat mitt tidsmål med god marginal, gått alldeles för mycket sista milen och dessutom förvandlat mitt löpsteg till en slags oregelbunden och obehaglig glidande gång mer likt ett långsamt jordskred än en taktfast och glad målgångare. Men varför inte? Jag har om knappt två minuter gått i mål i 2012 års upplaga av Vansbro Maraton, i kuperad terräng ska tilläggas, och det är minsann inte dåligt! Säg maraton till valfri person och de kommer i många fall säga Omöjligt, Galenskap, Imponerande! Springer i mål på 4:41 med armarna högt i luften.

Detta var mitt första maraton och det är klart att jag är nöjd. Ja nöjd med min prestation och med arrangemanget i stort. Ok, salt smågodis är en god tanke men när saltet är borta återstår endast något segt. Salta kex vore kanske bättre? Målportalen var genialiskt placerad då det var möjligt fortsätta i samma riktning i tio meter till och beställa en kall öl.

Idén kom tidigt att om jag ska springa maraton, eller liknande, så är det i terräng det ska ske av den enkla anledningen att det är där jag gillar att springa. I våras tänkte jag att det skulle ske nästa år när jag sprungit in mig mer på längre pass men beslöt ändå att anmäla mig. Ja formen var ok och Göteborgvarvet gick lätt på 1:37 trots att jag var lite krasslig och tog det vackert.

Jag nämnde tidsmål vilket egentligen är skitsnack. Jag har både till mig själv och andra sagt att målet är målet. Ödmjukt så det förslår. Men jag hade en plan som var mycket realistisk - att hålla 5:50-6:00 minutersfart, gå i de brantaste stigningarna och rulla på lite utför. Det ger en måltid runt 4:15. Utför är jag bra. Det är läckert att känna farten och att gå in i zonen där allt fokus ligger på stenar, ojämnheter och framförhållning. Känna kontroll när förlusten av kontroll är nära. Ja i min värld räcker det med en stig utför medan andra tycker att det krävs en super-bike och en brittisk kanalö för att nå zonen.

Gick ut i tredje och sista startgrupp. Gav ett sken av att vara rutinerad genom att låta de flesta passera när skottet gick. Ingen iver, ingen påverkan. Ja lite rutin kanske. Har genomfört några terränglopp tidigare och gjort bort mig ett par gånger. Efter den inledande grusvägen ger vi oss in på en fin stig längs älven. Småpratar med några i den lilla klungan om vädret och banan. Kontrollen i Näbba passeras utan stopp för min del och så in på fin stig igen. Allt bra och humöret på topp. Härligt att vara igång. Flyta fram över småtekniska stigar, njuta av naturen. Ut på skogsväg och kontakt med några av dom som raskt lämnade mig vid starten. Inlandsbanans banvall tag vid. Den är förstås väldigt rak och denna dag väldigt varm. Klokt med keps idag. Trots psykande sikt framåt så njuter jag av landskapet som visade upp tjärnar, myrar och blåbärsskog. Slyigt och tätt också vilket får mig att tänka på det björnjaktsrepotage jag läste i en jakttidning kvällen innan. Nu började jag passera en del löpare och det är ju alltid kul, speciellt de som började med att spurta.

Milborg är den första kontrollen jag stannar vid för att dricka, äta banan och tömma skorna på barr. Viker strax efter kontrollen in på fin stig igen. Jag höjer tempot en smula och känner mig glad. Kommer ifatt ett gäng från startgrupp 2 innan kraftstation. Har jag sprungit för fort tänker jag? Nä klockan visar 5:45 tempo så det är ganska lugnt. Passar på att doppa kepsen i laxtrappan. Gott att känna svalkan rinna ner över skallen. Riktigt varmt nu.

Eldforsen innebär förutom vätska, saltgurka och en vägövergång också en övergång till kuperad terräng. Där den första delen är närmast platt och snabb i 15km är denna andra del mer kuperad. Uppför längs tärande långa grusvägar och utför längs fina stigar i 14km fram till banans högsta punkt på berget Knösen.

Kliver över vägen och så brant uppför ett hygge. Jag går upp trots att backen är kort för att spara mig mig en smula. Dessutom är det lite blött och med mer tryck i stegen kan jag halka. Hur många hundra meters löpning motsvarar den ansträngning som det är att halka ett par steg i uppförsbacke? Någon har sagt att boxare upplever större ansträngning i att missa ett slag än att träffa prick. Medan jag tänker på detta hör jag musik en bit fram. Stigen ringlar in i en tätning och där sitter en flink spelmansduo och underhåller. Så trevligt!

Kommer ut på grusväg som fortsätter och fortsätter. Svagt uppför. Känner mig fräsch och mycket nöjd över att mitt problematiska vänsterknä inte alls är problematiskt. Detta knä är ett jävla hjärnspöke att dra runt på, ständigt lurpassande på att ställa till med smärtfest. Ja det är vad jag vill tro i alla fall. Kände av det under de sista 4km av Göteborgsvarvet och sedan under sista långpasset för knappt två veckor sedan. Lite som löparknä men ändå inte. Grusvägen är runt 3km men känns som det dubbla. Tänker att loppets slogan ”riktig terränglöpning” måste ha myntats av en banlöpare. Som orienterare är denna slogan festlig. Uppåt, uppåt. Grusvägen är dock ok då jag kan rulla på i jämnt avslappnat tempo samt att jag har kontakt och draghjälp från medlöpare. Fäbodvall passeras och strax därefter kastar jag i mig en näve chips vid Årberget.

Snabbt utför på fin stig. Håller 4:20 tempo här och mår som en prins. Passerade starten för halvmaran. Halva loppet gjort! Känner mig fortfarande stark och det känns fint att passera halvvägs med den känslan (Gött mos!). Vid en sjö sitter några glada semesterfirare med brygd i handen och hejar hejaheja. Och sedan åter grusväg. En lång seg jävel nu. Passerar några som ser redigt slitna ut. De går trots att de lutar lätt utför. Skönt att inte behöva gå tänker jag, så mycket knott och elände som det är i luften denna varma eftermiddag.

Gruvvallarna nästa! Kontrollen är snyggt uppslängd på en sluttning. Som funktionär måste denna kontroll vara eftertraktad för utsikten är milsvid och vacker. 19km kvar. Tar lite tid på mig för att få i mig mat och vätska samt att sänka pulsen efter den långa uppförsbacken. Börjar känna av benen nu. Känner mig även törstig. Ja värmen tar bra och jag dricker två muggar extra innan jag drar vidare mot Knösen. Fin och rolig stig till en början innan det är dags för nästa uppförsbacke som även den går på grus, eller skogsväg kanske. Sick-sackar för att hålla mig till den skugga som erbjuds. Tar sikte på kille långt där framme. Han går och jag gläds åt att jag snart ska passera ytterligare än löpare. Men fan jag får gå också. Luriga backar de här. Lite för flacka för att det ska vara självklart att gå. Blir lätt att jag springer några steg för långt och låter därmed syra och puls dra iväg. Evil!

Tävlingsledare och upphovsman Urban nämnde denna backe inför starten, att den kan te sig en smula evighetslång. Sådana ord är bara bra att höra för när sista branta stigningen upp till Knösen väl är gjord tänkte jag att det där var väl inget! Ja det som var något var att knät högg till på ett olustigt vis strax innan Knösen. 32km och klockan visar 03:04:00. Ligger bra till i tid!

Ner från Knösen går det sakta. Knät gör ont i den branta terrängen. Kan inte alls hålla det snabba tempo jag vill! Kommer ner till spångarna över myrmarken och får upp lite fart igen. Känns skapligt så länge det är platt men varje litet kliv neråt känns obehagligt. Börjar känna mig matt och den vidriga energigelen sköljs ner med min medhavda resorb-mix. Samtidigt som det börjar gå tungt blir banan vackrare för varje meter. Passerar små öar i myren. Försöker njuta och lyckas bra. Benen är sega men skallen pigg. Strax innan kontrollen vid Hästingsleden doppar jag kepsen igen. Helst vill jag bara hoppa i för tjärnen är klar och vacker. Såg fram mot en varmkorv här men jag börjar känna mig lurig i magen efter sportdricka och gels. ”Du ser ju pigg ut du” säger funktionären på lokalt mål. ” Jo det känns rätt ok” säger jag nästan helt sanningsenligt. Tar i alla fall ett korvbröd och drar vidare.

Av någon anledning springer jag nu mina snabbaste kilometertider. Först lätt utför, sen platt längs en sandig ås som ringlar fram i vackert myrlandskap. Läckert! Ser en rygg längre fram och rullar på. 34km gjorda, 9km kvar. Så här långt har jag aldrig sprungit förut. Varje ny meter är ett rekord. Myrarna tar slut och grus tar vid. Passerar nu ryggen. Växlar några fraser som handlar om varmt väder, trötta ben och längtan till mål. Ja nu börjar jag känna mig sliten. Det ömma knät bäddas in i övrig ömhet, mattheten är prövande. Magen är full av skvalpande vätska som tycks misslyckas med att rehydrera mig.

I Gladtjärn badas det. Och det tjoas och det busas. Vattnet glittrar och lockar. Kontrollen bjuder på gott men min aptit är dålig. Häller vatten över mig, och i mig. Saltgurka, resorb och chips därtill. Elektrolytbalansen är förstås kaputt. Vätskan tas inte upp ordentligt tror jag. Ja dricker gör jag i rikliga mängder men kraften tynar bort. Men visst fan! Jag har sprungit i några timmar, kanske är jag bara trött? Förmodligen. Piggnar till en smula när jag kommer in på en fin stig med 7km kvar. Det är alltid lättare på stig! Även i låga farter kräver stigen en närvaro som är helt onödig på bred grusväg. Den närvaron tar udden av tröttheten, framförallt den mentala tröttheten. 6km kvar och grusvägen dyker upp igen. Lång raka och sedan svagt uppåt. Pang där kom väggen! Jaså är det så här det känns, att springa in i väggen, att vägga. Benen väger kanske 100kg styck. Min hållning berättigar till stöd enligt LSS.

Passerar kontrollen vid Vändplan med ett matt hej och får ett par friska hejaheja tillbaka. Kommer in på en tekniskt stig som ringlar fram mellan stora stenar. En bit vacker skog med härligt teknisk stig. Orkar dock inte lyfta benen utan att ta hjälp av minst två armar. Det går sakta men kommer trots det ifatt ett par stackare som har det än tuffare. Vi är rörande överens om att vilstol och öl vore perfekt.

Nu är det inte långt kvar! Får draghjälp sista kilometrarna av ett par som jag passerade 2 timmar tidigare. Skönt att ha ett par ryggar att stirra in i för omväxling skull, ja det har varit en ganska ensam resa sista halvan. Visst har jag sett andra löpare men få som haft samma tempo. Nu 2km kvar och det går jävligt tungt. Ojojoj. Knät värker ordentligt nu och jag biter ihop en liten stund innan jag undrar vad jag håller på med. Men gå då din idiot! Varför ska du plågas för att vinna ett par minuter? Släpp prestigen! Var inte fånig, skulle paret framför imponeras om du lyckas spurta ner dom? Nädu. Rösten som skäller på mig har rätt och befriar mig från löpning en stund. Gå upp på bron över älven och börjar jogga lätt på krönet. En rullskidåkare susar förbi och gör tummen upp.

Kommer ner från bron. ”Heja heja bra jobbat inte långt kvar nu!” Funktionären som pekar åt vänster och ner mot upploppet ser verkligen ut att mena det. Jag är glad nu trots värk och mental härdsmälta. Jag kommer snart att gå i mål! Jag klarade det! Känner på dessa ord när någon säger 200m kvar. Ja det är inte långt men värst vad långt det känns. Rundar och ser målportalen, hör mitt nummer och namn och publiken applåderar. Sluter ögonen och höjer armarna. Jag är i mål. Så enormt tillfredsställd jag känner mig.

Foton från arrangör och Lina Börjes http://ardetintemer.blogspot.se/2012/07/vansbro...