Evely P.

Stora varma regndroppar trillade ner från himlen och allt blev snabbt väldigt blött. Vi hade fått en parkeringsplats bara några hundra meter från starten till Vansbrosimningen (3 km), och tackade vår lyckliga stjärna att jag hade kunnat hämta ut alla startbevisen redan på fredagen.

Lagom till uppvärmningen var vi lika blöta som om vi redan låg i vattnet. Våra bara fötter vandrade omkring i ljumna pölar. Efter en stunds uppvärmning på blöt sten och sandblandning, pedikyr ingick visst, så bar det av ner till vattnet. En aning kallare var det faktiskt i ån.

Lugna långa armtag och bentag för mig framåt. Jag hamnar hela tiden för långt till höger, utnyttjar strömmen dåligt. Jag simmar, flyter och njuter den första sträckan, där det är medströms i min denna gången vita badmössa. På detta lopp lyckades jag bättre med att komma i spat bland de sista. Jag tror att det gjorde nytta. Det kändes aldrig trångt.

Så börjar magen spänna. Jag behöver kissa men jag kan inte. Det är tvärstopp. Jag slutar simma, men tack vare våtdräkten så blir jag liggandes i vattnet. Kissa i horisontalläge går ju bara inte.

Simmar vidare och blåsan spänner mer och mer. Jag kommer fram till älven och bryggan. Var tionde meter ungefär står en livräddningskunnig person, och tittar ut på de som simmar. Det känns tryggt.

Nu börjar magen göra riktigt ont. Det känns som att den ska sprängas.

Nu hör det till saken att jag är en sådan människa som måste jobba för att få den där muskeln att slappna av. Jag måste ha ljud för mig för att kunna få ut urinen. Att hänga mig på den där bryggan med en livräddare på varje sida och utstöta konstiga ljud för att få den där muskeln att slappna av och kunna få den ljusgula vätskan ur kroppen går ju bara inte.

Regnet har gjort strömmen betydligt starkare än den var igår. Det gör inget men magen gör ont. Ett par gånger får jag pausa. En av livräddarna kommer fram till mig säger med mjuk röst. "Hur är det med dig?" "Jo det är bra, jag är bara så kissnödig, det gör ont, rena rama pannbensträningen det här ju", svarar jag. Han ler och jag simmar vidare.

Jag bestämmer mig för att ändra strategi. Nu glömmer jag bort att blåsan gör ont. När jag hade ont i magen på halvvasan så gjorde jag ju inte det värre genom att tänka på det.

Jag tänker på hur duktig jag är i stället och på hur lite det är kvar av loppet.
Jag koncentrerar mig på att få fina simtag.
Jag tänker på alla de som tror att simma 3 km i Vansbro är jättejobbigt och svårt och tror att det är motsröms hela vägen. Jag känner mig en liten aning stolt.
Jag tänker igen på att göra fina simtag. De blir krokiga. Hela jag är krokig. Det gör ont, så ont, så ont.

Jag ser bojen där det står att det är 250 meter kvar.
Jag ser målet långt där borta.
Jag simmar och jag simmar och jag simmar, koncentrera mig på mina simtag.

Till sist kommer jag fram! Jag ser nog plågad ut för en funktionär till undrar hur det är med mig. Hon verkade tycka att jag var tramsig som inte bara gjorde det i dräkten, men jag kunde ju inte...

Jag tar den snabbaste vägen till toaletten. Tack och lov är det inte mycket kö. Nu hinner jag knappt få av mig våtdräkten innan...

Varför blev det så! Fick jag någon sorts urinretention av det kalla vattnet eller...

Har någon annan upplevt något liknande...

P.S. På den ena bilden simmar jag Halvvansbro med en röd badmössa och på den andra har jag precis gått i mål efter Vansbrosimningen med en vit badmössa D.S.