Anna Karin D

Extremt!

Vilka löppass fastnar i minnet, vilka ger upplevelser som inte försvinner i första taget? Vilka ger den största njutningen? Vilka ger kicken man inte glömmer?
Av otaliga (jodå) löppass under åren som går är ju egentligen inget det andra likt, men ändå mer eller mindre; man summerar lite för sig själv efteråt, man kollar mellantider, läser av sin Garmin om man nu äger en sådan, man ältar kanske lite med likasinnade medlöpare - och lägger det sedan till handlingarna.
Det försvinner i glömskegröten, vardagslunken.

Men några sticker ut, biter sig fast, skapar fotspår och kommer tillbaka.
Sitter där som bilder i ett album att plocka fram ur minnet.

För mig är det aldrig inomhuspassen.

Det är alltid utomhuspassen. Och det är märkligt nog inte de lagombehagliga, i vänlig temperatur och med vänlig natur som ackompanjemang. Där fåglarna kvittrar lagom högt, vinden blåser i ryggen på ett välanpassat sätt. Inte de passen som sker på en tidpunkt där det anses normalt att bedriva löpträning.

Det är de extrema passen som fastnar. De galna, de tokiga, i vansinnigt väder, på märkliga ställen, alldeles för tidigt eller mitt i natten. Inte alltid sköna utan snarare tvärtom, i vart fall om det är vädret som är extremt.

Jag har några exempel:

Det första, det är verkligen nummer ett:
En helg i mörka tunga december förra året. En helg på ett badhotell i Varberg, småtokigt bara det. Per och jag. Uppe tidigt söndag morgon, knapp gryning då i december och ute en piskande västlig storm.
Springer morgonstelt och före frukost ut mot badhuset och fästningen, rundar den senare och möts av en mur av blåst och ett ursinnigt hav. Kämpar mot en intensiv sidvind söderut längs kusten, stormen river havet i stycken, blygrått hav. Vispar och piskar och stora stycken skum ligger i drivor över cykelvägen vi springer på, ett rytande av vind, vågor, väder! På återvägen en piskande hagelskur som nästan förlamar vänster kind och panna.
Å herregud, jag skulle kunnat skratta och skrika, det hade ändå inte hörts, men jag kände mig så otroligt levande i allt det där, liv och lycka.

Andra tillfället är av annan art: det är sommar, det är en av de där dallrande heta perioderna som vi längtar till nu. Det är riktigt hett, trettio grader säkert, det är svettigt att bara finnas och ännu värre att träna. Det har varit hett i veckor. Grönskan gulnar, torkar.
Jag går upp strax efter fem och efter en mycket lätt frukost är jag ute i Skrylle, klockan är väl bara lite efter sex. Det är magiskt ljus, det är varmt men inte för varmt. Det är stilla, dagen har vaknat men är morgontrött. Kroppen har vaknat men är morgontrött. Sneda solstrålar genom lövverk och blomställningar. Nattfukten som ännu bär dofterna, intensiva. Jag träffar en enda människa ute i skogen, också han löptränar och vi hälsar så som människor i totalt samförstånd gör.
Jag avslutar med ett dopp i stenbrottet och en andra frukost och livet är lycka och harmoni.

Nummer tre, nu blir det tvära kast! December igen. Snöstorm över Skåneslätten, snökaos i Lund. Sedvanliga klubbträningen i Skrylle är inställd. Det mesta är inställt! Bilar kör fast, tågen står stilla. Folk sitter inne och kurar. Kryper upp i soffor med böcker och glögg.

Men jag ger mig ut. Råbyrundan, den är inte så lång, går på bilvägar och cykelstigar, inte långt från bebyggelse i fall...
Efter femhundra meter finns ingen väg. Isnålssnö i ansiktet. Pulsar och kliver i vadhög snö och drivor. Det är jobbigt! Det är vansinnigt roligt. Jag kämpar mot snön, i snön. En kamp, en strid, det är jag och elementen, mot varandra eller med varandra. Områden renblåsta, omväxlande med drivor som är över-knähöga. Ett totalt förändrat landskap, är jag på antarktis?
...och totalt förändrade villkor för det mesta. Så uppfriskande. Att leva!

Så till sist: träningspasset jag och Per genomförde i söndags.
Intervaller i duggregn, inget konstigt med det. Ett normalt rätt tufft och jobbigt intervallpass på bana, tufft men genomförbart. Skönt efteråt, som alltid. Tidsscheman att hålla.Tidscheman att inte riktigt klara. Rutin.

Men efter drygt halva passet händer det som gör passet till något alldeles extra:
Himlen öppnar sig plötsligt, skyfallet vräker över oss med kraft och intensitet och scenen förändras på någon minut, vi springer i floder, vi springer i vattengravar, vi blir blötare än någonsin överallt, våra tidsscheman löses upp och flyter bort, vi blir kalla, vi har motvind, vi fryser så vi skakar, vi får kramp...
...och vi har så ROLIGT!

För mig gör sådant här livet lite mer levande. Tillvaron lite rikare. Kanske är jag lite knäpp?
2012-06-26 14:09.


Kommentarer till blogginlägget


Jag kan enbart instämma. Passet uppe i Varberg, där ute på cykelbanan efter fästningen. Jag lovar det såg ut som tavlan gör någon billig konstnär skapat, där havet har alla möjliga och omöjliga färger, där vattnet piskar upp på land i skummande meterhöga vågor. Troligen förliste minst 10 skonare där ute i havet den december morgonen.
Och i söndags, ha ha, aldrig varit så blöt. Tror snart att skorna börjar torka :-)
2012-06-26



Anna: Jag känner ju inte dig, men jag känner igen mig i det du skriver. För mig kan det gälla stockholm marathon i tokregn, mountainbike på alpstigar som får adrenalinet att rusa (när man läst kartan lite väl modigt), eller mörkerlöpning på den välkända skogsvägsrundan:
http://www.funbeat.se/training/show.aspx?TrainingID=20934189

2012-06-26



Vilka härliga rundor!! Lite lagom knäpp är bara hälsosamt att vara. :)
2012-06-26



Det är rätt roligt att vara lite galen.... :-)
2012-06-26



Och det måste vara rätt roligt att kunna skriva så vackert och beskrivande så vi alla hade velat vara med där i stormen och haglet!
2012-06-26