Helena Sjödahl

Herregud, var ska man börja..? Så många intryck och tankar under en och samma dag!! Detta är det mest fantastiska jag har gjort (förutom barnafödande och giftemål möjligen).

Ska försöka att sammanfatta det hela så kortfattat som möjligt. Måste börja med att säga något om dagarna innan. Försökte tömma kroppen på kolhydrater på tisdagen, gick bra, mest en mental grej. Körde lätt löpning tisdag kväll och onsdag morgon före frukost och laddning. Första passet kändes skit och det andra fantastiskt, skönt. Hälsenan har hållet sig rätt okej det sista, men inte helt bra.

Lite oroande tjock i halsen hela sista veckan, fan oxå om jag har något som ligger i kroppen och lurar och som påverkar loppet, tänkte jag. Hade tänkt att sova riktigt mycket den sista veckan men ack nej! Sova är visst inte min starka sida, bättring där!! Onsdag till torsdag blev det väl 4 1/2 timme och bara lite mer de sista två nätterna.

Laddningen tycker jag var svår. Lätt att äta för mycket av allt. Drack 2 liter vätska de 4 sista dagarna. Åt godis och chips, blä, mådde illa...

Lätt frukost på tävlingsdagen, velande med kläder hit och dit. Svårt när det nu skulle bli regn och kallt. Lämnade husbilen 8:50 och stressade iväg till t- banan. Skulle även hämta ut nrlapp så jag ville ha gott om tid vid starten.

Väl framme gåendes från t-banan till Stadion träffar jag en kille som bor ganska nära mig hemmavid. Vi känner inte varandra men jag visste vem har var och började snacka med honom. Vi höll ihop de närmaste 2 timmarna .

Köpte mig en keps i starten, åt lite yougurth, bulle och banan och gjorde mig redo för att ge mig av. Vi höll oss inomhus hela tiden då det regnade konstant.

Timmen före start var jobbig. Kallt, regnigt, blåsigt och min pulsmätare ville inte gå igång. Jag gick runt och frågade flera om de kunde hjälpa mig men ingen visste. En jätteanläggning kille tog sig mycket tid till detta men vi lyckades inte ändå. Just då 30 min före start la klockan av helt och hållet, jävla skitklocka! Kostade bara 3800!! Fick fram telefonen och ringde maken. -Kan du stå vid Västerbron med min gamla klocka och ta emot min fleectröja där med, det är så jävla kallt!!!

ALLA stod med soppåsar och regnponchos på i starten och många fortsatte att ha dem på men jag tog av min 5 min innan start. Härlig stämning i startfållan ändå!

Jag kan nog säga att jag stortrivdes och helnjöt de första 17 km. Jag kände inte att jag var ute och sprang. Jag log och småskrattade för mig själv hela den vägen. Njöt av publiken, utsikten och de andra löparna. Några starka minnen har jag härifrån. Sprang i början bakom en tant i lång kofta, lång kjol och tunna, platta sommartygskor.... Jag tänkte att hon är inte med i loppet, hon joggar med en bit för skoj skull. När jag sprang om henne såg jag att hon hade nrlapp!!! Undrar om hon kom imål..? Jag minns även en engelsktalande kvinna som tog upp sin mobil, löpandes och ringde sin man. Hon bad honom komma med varmare kläder för hon frös så himla mycket. En tredje tjej jag sprang förbi vid ca 15 km gick och skakade och hackade tänder... redan.

Att springa förbi Stadion vid 17 km på första varvet var magiskt! Bara 25 km kvar Just det vid Centralen några km innan stod Pasi Salonen som speeker, det var peppande. " 5:15, det ni, det är ngt att skriva vykort om hem det" Farthållarna låg just framför mig men de hade startat 10 min före så jag visste att jag låg på ca 5:05 i sluttid då.

Hade tagit två mellantidsarmband i starten, 5:00 och en reservplan 5:30. Dessa var bra att ha då klockan inte funkade. Fick bytt klocka på Västerbron och det var härligt att se make och tre barn som hade kämpat sig upp mitt på bron i regnet och snålblåsten! Så skönt det var vid 8.5 km att få koll på pulsen. När jag knäppte på mig klockan låg pulsen på 168-169! Försökte sedan under hela loppet ligga strax under 160 och strax under 7:00 tempo.

Jag drack två muggar sportdryck vid varje station och gick undertiden jag drack men aldrig annars. Det är jag mest stolt över, att jag höll ett jämnt tempo loppet igenom, även om första halvan gick lite fortare än andra, tyvärr. Det gick även åt 2 1/2 paket druvsocker och 2 gel och 1 banan och 1/2 mugg cola. Saltgurka och kexchoklad var slut när jag kom, soppa såg jag inte till någon.

Strax efter 17 km började jag få ont i vänster lår, helt otippat. Stannade och strechade båda låren i ca 2 min vid nästa vätskekontroll. För första gången tänkte jag, hur ska detta gå att springa om det gör ont hela vägen? Detta släppte aldrig utan gick över i båda låren och mot slutet gjorde ju hela benen ont så just vänsterlåret kändes inget extra ont ;-).

Djurgården var fin tycker jag. Visst blåste det men jag njöt av min härliga musik och utsikten och den sköna lunken. 21.1 passerades på 2:29, planen höll än så länge. Magiskt med tjejen som stod och dansade där och nu var ju halva loppet gjort! I slutet av Djurgården började första "dippen". Vid passeringen av 25 km kände jag att den stora klockan där inte var så viktig längre. Vad gör det vilken tid man går in på? Glad om jag kommer i mål...osv. Vid konrtollen vid 26 km blev det strech igen 1-2 min. Två killar stod bredvid mig och gjorde detsamma, den ena såg riktigt plågad ut. En minnesbild från loppet är alla kissande män utmed banan och alla strechade människor från andra halvan.

Nu började kampen mot smärtan. Allt innan detta hade varit en söndagsutflykt, det är som alla säger, det är vid 30 km det börjar. Min tanke under hela loppet var att fram till 30 km är en transportsträcka, en uppvärmning, det är nu det börjar. Äntligen började loppet på riktigt!! Vid Slussen och strax efter gick det tungt, tog en gel och sedan fick jag oanade krafter. Löpningen flöt på fint, kom in i en rytm och ett flow och hela Västerbron fullkomligt flög jag över! Alla runt mig gick upp men jag hade "Eye of the tiger" i lurarna och att det blåste 18 s/m och att temperaturen i och med det gick ner till 0 grader kände jag inget av, jag var vrålstark, en urkraft inom mig, häftig upplevelse vid 33 km.

Vid 27 km var det oxå lite magiskt eftersom det är det längsta jag någonsin sprungit. Sista biten efter bron och in i mål gick bra. Jag trodde det skulle kännas värre. Visst räknade man ner och började längta till målet. Ett starkt minne är vid ca 36 km, jag är stark och målmedveten, i lurarna sjunger Sarah Dawn Finer " I'm moving on, and I'm gone get stronger now...nothing will break me down! Jag insåg att jag skulle klara det och blev så rörd att jag blev lite tårögd, en underbar känsla!

Jag kände mig stark hela vägen in i mål, även om jag förstod de sista 5 km att jag inte skulle klara drömmålet på 5 tim, var jag så stolt och nöjd över mitt lopp. Stadion var helt magisk, vilken känsla. Såg klockan 5:17, startade 14 min över 12, alltså 5:03, överlycklig!! Brast ut i storgråt strax innanför målet, hängde mot ett staket en stund. Lugnade mig och fick min medalj och bara njöt!! Underbart att bli fotograferad 2 ggr, få en tröja och återhämtningspåse.

Fy fan vad jag frös nu!!!! Jobbigt att gå från mål till väskutlämningen, gick in i nrlappstältet och satte mig ner. Kollade Facebook och började lipa igen, oj så mycket känslor!! Hade 8 st unga finska killar bredvid mig som verkade rätt oberörda över sitt lopp och där satt jag och grät högt ;-) Tog lång tid att byta kläder och ta sig hemåt. Fick två korv med bröd av en funktionär, satt fint. Jobbigt att gå till t-banan men ändå lycklig och väl hemma i husbilen vid 19:30 kröp jag ner under täcket och värmde mig efter en lång, kall och helt underbar dag.

Jag gjorde det!!! När blir det nästa tro ? ;- ) Lycklig!!