Anna Karin D

Varvstraditionen: Varvet

Märkligt nog diskuterade jag inte skoval inför tvåtusentolv års Varv, inte ens tyst med mig själv.
Det fanns liksom inget att diskutera, tyckte jag: Nike Lunarracer var det självklara valet. Jag hade faktiskt inga andra med mig. Bara det är ett avsteg från det normala när det gäller mig - förutom ångest och nervositet bortom alla gränser brukar jag ha med tre-fyra par dojor i bagaget till tävlingar. Att vela mellan. Snöra på. Jogga med. Snöra av. Byta. Jogga med. Byta igen i sista sekunden. Ha ågren över. Ångra. Skylla på. Tacka.
Men nu: Nike Lunarracer, väldigt lätta, fin passform om än inte så fin som årsmodellen innan, mycket bra dämpning trots bristen på vikt. Borde passa utmärkt till asfalt och betong! Enda missen är färgen. Illrosa detaljer som skär sig på ett motbjudande sätt mot Björnstorps röda linne.
Men sånt är livet: allt matchar liksom inte alltid.

Var var jag nu?
Jo, i startgrupp 6, som sakta rör sig framåt mot startlinjen och klockan är strax före två. En hoppande adrenalinstinn månghövdad och mångbent tjock löparorm med ambitioner att springa på runt en å fyrtiofem, kanske bättre.
Solen på stark frammarsch.
Dunkande musik: omväxlande Euforia och Amazing.
Passar bra idag: lura i kroppen lite euforia redan innan start och du känner dig genast rätt amazing.

Varmt har det blivit också, min fula jacka i tomterött och sjaskigt svart (den skär sig faktiskt ohyggligt mot precis allting, matchar inte ens en tomteluva) åker av och får ligga och misspryda gröngräset.

Amazing...amazing.......a-a-a-a-amazing!

Och DÄR går startskottet!

Och ingenting händer såklart.

I allafall inte där jag står, stilla mitt i trögormen.

Men visst kommer jag över startmattan när det lossnar och luckras upp efter tag och påbörjar mitt kanske väl våghalsiga tilltag.
Lugnt och fint. Inga problem i Slottskogen. Stressas inte av trängseln, papperskorgarna och hålorna i asfalten, det gör ingenting idag, jag ska bara njuta.
Inga problem uppför Säldammsbacken, men på andra sidan drabbas jag som vanligt av nerförsbackefrustration, vill rulla på och KAN rulla på men det går inte, det är folk överallt, i vägen. utanför vägen. Är det inte löpare så är det publik.
Men det gör ju ingenting idag, jag ska inte prestera, bara njuta. Le och njuta. Vinka. Som Silvia.
Eller?

(Men jag tycker nog att folk i publiken ska dra in fötterna när jag kommer!)

(Och hålla sina små hundar i stramt koppel.)

(För annars råkar jag trampa på dem.)

(Och råkar knuffa lite med armbågen.)


Det tuffar på alldeles utmärkt genom Majorna upp mot första bron. Inga känningar i min rygg, inga känningar i mina bakben. Tror jag? Jag har faktiskt glömt att känna efter, jag har haft lite att göra med folk.
Och jag har klappat några utsträckta händer på barn, för jag är här för att njuta och jag ler och är social. Känner mig trevlig och ickeprestationsnojig. Motionärsaktig.
Jodå.

Himlen är ljust blå och nästan molnfri när jag passerar 5 km efter dryga 25 minuter (hoppsan, snabbare än jag trodde) och börjar ta mig över Älvsborgsbron.
En lätt kylig motvind däruppe. Helt ok. Jag ser älven och kajer och båtar, öppet hav mot väster. Här är så vackert! Att jag inte sett det tidigare? Vad har jag haft för mig övriga varv? Sprungit, förmodligen. Sprungit fort, koncentrerat mig hårt, fokuserat. Presterat. Tänkt på stegen, på hastigheten, på kilometertiden: känt hopp eller frustration, tänkt på hur långt det är kvar.

Men nu är jag mindful, lever i nuet. I min medvetna närvaro. Känner vinden. Känner doften av salt. Hör musiken - en bred repertoar, allt från salvelsefulla frälsningssånger till tung rock via bumpabumpablås.
Det är rätt trevligt.

Jag ser inte röken av Pers vingliga keps, så kanske har han den kvar på huvudet. Hur långt kan han ha kommit tro? Tjugo minuter tidigare start, hmm, låt se....han borde ha kommit runt tolv kilometer. På väg upp mot nästa bro alltså! Joel borde vara nära Götaplatsen vid det här laget, hoppas det går bra för grabbarna!

Tankarna fladdrar iväg och benen mal på, inga större bekymmer faktiskt, märkligt. Tankarna fladdrar och mindful är jag inte längre, jag drömmer mig bort och tillbaka. Hisingen... dagens bansträckning är verkligen något helt annat än förr, då kunde man inte springa på kajerna, det var fortfarande ett stökigt varvsområde. Båtvarv alltså. Göteborgare och ordvitsar, tänker jag. Suck. Men ibland blir det bra. Varv och Varv. Nu är det finbebyggelse på kajerna. Dyra lägenheter med nära-havetkänsla.
Då sprang man på ändlösa bostadsgator, längs landshövdingehus. Ganska ödsligt, minns jag. Ofta alldeles för varmt, ingen skugga, inga havsbrisar. Och så Ramberget...det slipper man nu. Skönt.

Nu passerade jag visst tio kilometer! Hoppsan!
Och wow! Min andra halvmil gick fortare än den första!

Tjoho! I believe I can fly!

Nä förresten tänker jag några kilometer senare. Jag kan inte flyga. Jag kan springa, men det går trögare och trögare. Hm. Vad hade jag trott? På under, som frälsis just sjöng om? På att göra sitt livs Varv utan ordentliga förberedelser? Nä, där går gränsen.

Nu närmar sig Götaälvbron, en seg uppförsbacke som sammanfaller väl med utslaget av min bristande distansträning. Allt tyngre ben. Skorna har blivit tyngre också, det är konstigt. Kanske har asfalt fastnat under dem?

Jag suger i mig lite högkoncentrerad liquid enervit, denna makalöst söta och klistriga sås som faktiskt funkar för mig men man får passa sig så man inte råkar spilla på fingrarna för då limmar de ihop till en obrukbar klo. Det hjälper lite. Fast inte mot tunga skor. Men jag blir piggare i skallen. Så pigg att jag vinkar och hejar och gör segertecken och annat som jag inte alls brukar ägna mig åt framför en kvinna som jag tror är faster Cicki, som brukar stå och heja på bron just där den är som jobbigast, men hon glor bara oförstående tillbaka och är förstås inte alls faster Cicki.

För riktiga faster Cicki står 25 meter längre upp. Och då vågar jag inte brassa på med hela artilleriet en gång till. Men hon hejar ändå och det hjälper mig över krönet.
Passerar femton kilometer. Nu har det gått långsammare. Det är tungt genom stan, men publiken är fantastisk. Att de orkar.

Följande kilometrar går ÄNNU långsammare, men benen rör sig trots allt. Jag börjar förstå att jag nog ska klara det här även i år. Det kan gå, det känns fint i själen. Vaderna börjar protestera, de känns träiga och tråkiga. Folk är inte i vägen längre, det är jag som är i vägen. Rycker ett par svampar vid Poseidon och kramar ur dem i nacken och pannan. Suger i mig resten av klistersockret.

Vasagatan. Övre Husargatan. Vägarbeten. Linnéplatsen. Tramp tramp tramp. Klamp klamp kluns.Skoskav! Vilket skit. Ska jag klara mig under en å femti? Kanske. Tiden rinner iväg. Kanske borde jag öka? Orkar inte öka. Har knappt styrfart över sista bron in i Slottskogen. EN kilometer kvar.

Herregud, det är ju JÄTTELÅNGT! Oändligt.

Men jag kan ju inte kliva av nu, jag har inte ont i ryggen, inte ont i lårbaksidorna, jag har bara några kilo betong i vaderna och ett illasinnat skav på en tå.
Under gångbroarna. Klamp klamp.
Och så gör jag och betongbenen entré på Slottskogsvallen som är asfalterad och det är mycket märkligt eftersom det är en löparbana men det är ingen trötthetshallucination.

Någon snygg långspurt blir det inte alls tal om. Men jag tar mig över mållinjen. Under en å femti. Med hygglig marginal.

Och sedan dör jag lite.
Fast bara en liten stund, för jag reser mig igen, ja jag reser mig igen!
(Som Torsten Flinck)
Och är mycket mycket nöjd.

Mycket mycket mycket mycket nöjd är jag.

(Men jag hade fått en blåsa på lilltån. Det var inte bra. Mer om den och vad som hände sedan kommer i följande avsnitt!!)


2012-05-19 08:24.


Kommentarer till blogginlägget


Kul läsning! Och så snabbt du springer!

2012-05-19



Du är underbar att läsa, Anna D.
2012-05-19



Rolig läsning säger jag med, och riktigt bra sprunget :)
2012-05-19



Du får med en och annan schlager, va kul. Skönt bara att Lena PH inte platsar i denna låtsamling. Ja, du vet den där ont, de gör ont.... :-)
2012-05-19



Jag är så glad att du klarade Varvet i år. Och på detta jättebra sätt. Du springer starkt och jag tycker din skrivarkonst tangerar denna kvalité, kanske t.o.m. överträffar :-)
Mera , mera ..... (ok, jag förstår jag måste vänta lite) :-)
2012-05-19



Du är suverän på att skriva så att man ser bilden framför sig. Du beskriver platser och känslor som man väl känner igen! Det är något visst med Göteborg! Det var 3.dje gången jag sprang och den ena gången har inte varit den andra lik. Årets var också speciell...på sitt sätt.
2012-05-19



Det verkar nästan som du fick uppleva en liten runner's high när du var mindful.
2012-05-21