Anna Karin D

Varvstraditionen: prolog

Jag är absolut inte mycket för traditioner!
Jag blir upplivad och glad över att bryta mot dem, jag behöver bryta mot traditioner för annars känns livet så trist och förutsägbart och jag känner mig för vanlig och präktig och det står jag inte ut med.
Jag behöver vara en liten gnutta av rebell ibland för att orka.

Jag äter gärna veggopizza på julafton och indisk tandoori på midsommar. Jag plockar ner julgardinerna (som jag kanske fick upp två veckor efter jul) i april och påtvingade sociala måsten gör mig kallsvettig. Dop. Konfirmationer. Studenthysteri. Bjudningar med tal och alldeles för många bestick och glas i obegripliga rader och ordningar. Klädkoder. Umgängesregler och kallprat.

Ryyyyys.

Men: en tradition har jag kommit att bevara och det är mitt varvslöpande. I år skulle det bli mitt nionde varv, jag har förvisso inte alls gjort loppen uppradade åtta gånger utan med långa uppehåll - 1980, 1981 (ljuv ungdom), 1989, 1990 (trettioårskris) och så medelålderssviten jag-är inte-död-än: 2008, 09, 10 och 11.
I år skulle jag då alltså kunna göra mitt nionde varv runt födelsestaden, men förutsättningarna i år har inte varit gynnsamma, inte goda alls faktiskt, och länge såg det ut som om medelålderssviten skulle få en liten lucka år tjugotolv.
Träningen har haltat betänkligt.
Jag har haltat betänkligt.
Det har varit piriformisar, hamstringar, ländryggsknivar och annat skit som satt käppar i löpardojorna och tvingat in mig på gym och upp på eländiga gungande crosstrainers och stillastående spinningcyklar istället.

Vilket faktiskt har varit...om inte kul, så kanske ändå inte helt fel. men det är en annan historia.


Mitt bloggande om Varvet har visst också urartat till tradition? En tradition jag kanske gör bäst i att bryta, vad vet jag, kanske börjar jag bli tjatig, gaggig rent av?

Här kommer den iallafall: Den årliga Varvsbloggen, del 1:

Jag har ännu inte riktigt bestämt mig när jag (och rätt många andra yrvakna löparsjälar) står frusen och blek på Ericssons (eller Sony?) P-plats i norra Lund och väntar på klubbens buss i arla morgonstund lördagen den tolfte maj. Det är i det närmaste minusgrader och i det närmaste också orkan.
Så ska det vara även i Göteborg denna dag har smhi lovat; hela dagen oväder. Dessutom ska det tillstöta piskande regn.

Inget roligt väder att vara publik i, tänker jag. Vått och kallt. Och jag har glömt dunjackan och sydvästen hemma.

Så snart jag tänkt denna beklämmande tanke bestämmer jag mig för att springa. Med några förbehåll: Inte springa över startmattan om det gör ont direkt, bryta om det gör ont senare, gå om jag måste, vara glad om jag tar mig runt överhuvudtaget, acceptera vilken j-a eländes sluttid som helst, tom 3 timmar.

Det känns bra att ha bestämt sig. Nu kan jag börja tänka på annat väsentligt, som till exempel vad man ska ha på sig?
Vi diskuterar frågan på fikapausen i Björkäng, det är fortfarande i det närmaste minusgrader och blåser kanske inte orkan men i allafall en styv kuling och regnet har börjat droppa.

Jag föreslår dunjacka.
Ingen tycker att det är speciellt kul, men vi väger värmetröja mot kortärmat (vikingarna), långtights mot knäkorta. Kombon värmetröja med linne över och korta tights (benen fryser man väl sällan om?) ligger högt i kurs hos mig. Sonen Joel, blek råbarkad viking, står fast vid linne och korta shorts. Jag hävdar att han kommer frysa sönder armbågarna minst, men han lyssnar inte på det örat. Han ska inte ens bära vantar.

Per funderar över kepsens vara eller icke vara: Han har en ny och den har en lång och svajig skärm, kanske kommer den att flyga av på Älvsborgsbron? Fladdra i väg inåt land och kanske fastna i barken Vikings mast eller bli till bo åt en måsfamilj i Surte?
Det är ingen tilltalande tanke, tycker Per.
Jag föreslår schalett som ett trevligt alternativ, men P tycker inte heller det låter speciellt kul.

Istället diskuterar vi ett annat hett före-varvet-ämne: Äta vad och äta när och äta hur mycket? Björkängsfikan kl 9.30 kommer inte att räcka till tretton-femtionio, då jag ska starta. Extra banan? Dela fikan på två? Dela bananen på två? Äta macka, äta ost? Äta?

Svåra frågor att brottas med.

Vid pass elva släpps vi av nära Slottskogsvallen av vår trygga chaufför och vi traskar mot nummerlappsutdelningen i Frölundaborg, det är kallt kallt kallt, men minsann: det blåser nog bara en frisk bris och regnet lyser med sin frånvaro.

Jag slås av insikten att jag inte är sådär skräckslaget skakig och ångestladdat nervös som jag brukar. Jag kan andas normalt, jag är inte yr och jag måste inte flytta mig från toakö till toakö i ett evigt kretslopp. Det känns ovant, men trevligt!

Per, jag och Joel fördriver ett par timmar genom att hämta nummerlappar, gå ut ur nummerlappshallen, gå in i nummerlappshallen igen bakvägen utan problem för att bekvämt slå sig till ro på läktaren och mumsa banan (Per), ställa in väskan i ishallen (jag), komma bort (Joel), komma bort (jag, tyckte Joel, men så var det ju inte det var ju han som kom bort. Vi diskuterar detta ett tag och kommer sedan överens om att det är Per som kommit bort), ringa Per som mumsar banan för glatta livet, försöka komma in i Frölundaborg bakvägen, bli bortmotade av göteborgare med funktionärsvästar, svära lite upprört, försöka gå in andra vägen, sju mil kö där, äntligen komma in via en sidoväg (Joel hittade den), skälla lite på Per (som om det vore hans fel att vakterna kör med nån slags omvänd etnisk diskriminering - jag pratar ju för guds skull samma språk, göteborgska) och .....
andas ut.

Skalar en banan, tuggar den. Sväljer den. Dricker lite. Börjar känna en viss pirrighet.
En viss "är du galen A-K, du har ju inte sprungit asfalt på evigheter, inte långt heller, du är verkligen tokig, du kanske får men för livet"-nervositet infinner sig.
Den yttrar sig i diverse negativa verbala attacker mot min omgivning (Per, Joel) som är luttrade och ignorerar mig fullständigt.
(Tack snälla att ni står ut...kram...).

Killarna droppar av. Ska starta tidigare än jag. Joel i första gruppen och Per i tredje.

Jag fimpar min banan, drar till ishallen - det har blivit varmare ute???!! - fast inte i ishallen där det ju råder evig permafrost, och svidar om, bestämt: Linne. Korta tights. En jacka över, kanske kan offras på vägen. Ska inte framstå som en nybörjare med för mycket kläder! Ånä!

När jag går/tränger mig fram/småjoggar/knôr/knuffar mig fram mot min startplats spricker molntäcket upp.

Och solen börjar skina över denna galna festplats, detta vansinniga myrstacksmyller och jag känner mig -
- nästan lite försiktigt lycklig.


(Och om datorn eller jag inte kraschar följer nästa avsnitt inom kort....)


2012-05-17 12:24.


Kommentarer till blogginlägget


Rolig läsning. Och jag kan meddela att just nu piskar klassiskt göteborgsregn vårt takfönster. När kommer värmen? Fast regnet passar rätt bra nu. Jag har äntligen fått lite tid att skriva min CV som vi alla måste göra på Ericsson i Mölndal, senast i morgon ska den vara klar. Suck!
2012-05-17



På bilden, där jag bistert begrundar tillvarons märkligheter, såsom till exempel ett GöteborgsVarv, skiner solen. Det är INTE idag. Idag är balkongen täckt av hagelkulor stora som snöbollar.
2012-05-17



Jag ser fram emot fortsättningen!
2012-05-17



Men lille Per, nåja, har ju ett rykte om sig att ända jämt och ständigt. Men vad är då en ynka banan?
2012-05-17



Att äta, skulle det vara. Vars ändan kom ifrån vet jag inte.

2012-05-17



Det hör till att Per äter! :-) Väderrapporten jag skickade på fredagen var måhända inte det mest positiva jag skrivit, men det hann ju bättra på sig högst väsentligt fram till start.
2012-05-17



Helena - du var lika negativ som smhi.......men ibland är det skönt när det inte blir som man tänkt sig! :-)
2012-05-17



Leif - nu pratar vi dryga timmen före start. Då har t.o.m. jag slutat äte matlådor stora så locket inte går att stänga.
Men efteråt - de e en helt annan historia :-)
Och i år smakade maten direkt efter loppet, ha ha
2012-05-17



Göteborgs Varvet är en himla rolig tradition. Och tack AK för att du gör minnet av årets uppplevelse större och roligare. Ser verkligen fram emot kommande avsnitt. För med din blogg roas jag. Fnissar med i radläsandet.
Kepsen, ja, den har jag kvar men en dag slutar den nog som fågelbo, i Gbg, Bromöllla eller Ystad. Blir ett Nike-bo till bofinken Knut.
2012-05-17



Verkligen kul att läsa dina bloggar. Du har författartalanger ju.
2012-05-18



Leif: "äta" heter "äjda" på skånska. Det var säkert så du tänkte.
Tomas: tack tack!
2012-05-18



Ja, på Österlen "äjder man hunsen" :-)
2012-05-18