|
Den 27 maj kom det sig av en slump att jag skulle få springa Göteborgsvarvet. Jag som började springa i november förra året och har lunkat i mina 5km banor fick se till att göra en plan, annars dödens. (dödens ändå idag :)). Jag hade bara sprungit en mil som längst en gång innan. Jag bestämde mig för att springa linnemarschen på 14km bara för att känna på hur det är att springa lite längre, det kändes riktigt bra.Planen blev då att att sänka hastigheten något, så jag skulle orka 21km. Att gå från ca 9km/h till 8km/h för att även ha lite krafter kvar det sista. Det gick riktigt bra i början, första milen kändes som en fis i universum :) Fortsatte ytterligare 7km och tänkte att med denna fart kan jag ju jogga i all oändlighet,kanske skall satsa på helmara nästa gång..........Sen -Pang! vid 18-19km, kändes som jag sprang in i en vägg, som jag blivit påkörd av en ångvält! varenda led i kroppen började värka, kunde inte sträcka upp ryggen. Helt plötsligt var skorna 2 nummer för små, medan jag småjoggade dubbelvikt sista km gick andra löpare förbi mig. Väl inne på målområdet såg jag min familj på läktarn, dom tjoade och hejade, jag glömde allt vad smärta är och drog till med en liten glädjedans och blåste iväg segerkyssar :) sista 50m sprang jag upprätt och det jag kände i min kropp var ren skär lycka.
Planen var att klara det på 2h och 30min, Resultat 2h och 43min.Jag är ändå grymt nöjd, och nästa år kan det bara gå bättre :)))
2012-05-13 12:12.
|
