|
Jävla knä.
Jag trodde verkligen att det skulle gå att öka på distanserna nu efter att ha börjat ta tag i rehab/prehab för löparknät, men gårdagens långpass lade sig ner och dog efter drygt 23 kilometer.
Med mindre än sex veckor till start i Stockholm börjar det bli lite kritiskt och jag börjar nu allvarligt överväga att kasta in handduken och ställa in siktet på andra lopp i stället.
Kan jag över huvud taget klara av en hel mara i början av juni?
Kanske det. I dag går det uppenbarligen inte men med fortsatt stretch och massage kanske det skulle kunna vara möjligt om en månad. Problemet är ju att jag inte kan träna för distansen nu - och det är just nu jag ska ligga på topp distansmässigt för att det ska göra någon nytta i juni.
Så möjligen skulle jag kunna klara loppet, men det blir mer och mer osannolikt att jag då kan springa sub 2:50, eller ens under förra årets resultat.
Och vad är det då för mening? Jo, man kan förstås springa ett stort och festligt stadslopp som Stockholm marathon av en massa olika anledningar men i detta skedet i min "löparkarriär" är det resultat som räknas. I alla fall när jag tar mig tiden (och pengarna) att åka till tävlingar på annan ort.
Att tvingas bryta efter 25 km skulle ju kännas väldigt surt men att turista mig runt Stockholm den 2 juni och halta i mål på 3:10 lockar inte heller det minsta.
Då lägger jag hellre äggen i någon annan korg. En halvmara sub 1:20 och sedan en lämplig mara i höst - kanske Åland eller Bromölla (som ju också är veteran-SM). Och som en liten rolig krydda, eller plåster på såren, nu i närtid skulle jag då kanske kunna följa med klubbkompisarna till Kyrkstafetten på Öland om två veckor.
Det tål att funderas på. Och var funderar man bäst? I spåret, såklart.
2012-04-23 10:09.
|