Anna Karin D

Dag två: skurgumma?

Rörmokaren har fortfarande inte ringt.
Funderar på om jag ska ringa en gång till, eller om han (för det är nog ingen hon) ska få dagen på sig.

Han ska få dagen på sig. I morgon ringer jag.

I morgon, som är en onsdag, ska jag även börja sortera i hyllorna. Och så ska jag ringa och boka tid för däckbyte, onsdagar är bra dagar till sådana sysslor.
Jag måste ge vädret en chans att stabilisera sig, kanske kommer en snöstorm ändå? Så att vinterdäcken behövs. Man ska inte förhasta sig. Jag är klok och förnuftig.

Tisdag är en dag för reflektion, för vila. En grå dag, en ljusblå tam dag, en ingentingdag.
Men den kan användas till att smida planer inför onsdagen.
Och för att filosofera kring livet och vad man ska käka till middag tex.

Och för att vila. Trötta muskler. Nu misslyckades jag lite med det även idag måste jag erkänna.

Men för att ta det från början:
Jag vaknade som vanligt alldeles för tidigt, men det gör ingenting; jag får se solen gå upp i öster utanför sovrumsfönstret, och det är lite glädjande och hoppfullt tycker jag nog. Ger en viss inspiration att tuffa på ännu en dag.
Smärtade välbekant i bakdelen när jag masade benen över sängkanten, lite tråkigt men numera välbekant.

Höger knä såg däremot allt annat än välbekant ut! En mystisk bubbla på knäskålens insida. Mjuk och vätskefylld kändes den när jag klämde. Aningen öm, inte mycket.

Märkligt! Hade jag drabbats av skurgumsknä? Som jag fått av att ha ignorerat städningen? Som ett straff, en ironisk knäpp på näsan?

Min första impuls var att visa det där knät var skåpet ska stå, att det inte kan freaka ur på det där löjliga sättet, här är det JAG som bestämmer, och jag är f-n ta mig ingen skurgumma utan en idrottskvinna med ambitioner.

(Ja. Ok! Nu tar jag i litegrann. Men ibland får man ta till de STORA orden. Knän är korkade kroppsdelar.)

Jag lydde min första impuls. Åt en snabb frukost, packade lilla träningsväskan och drog till Gerdagymet, äntrade resolut crosstrainern och segade runt i trögleran en timma. Gav järnet i fem-minuterssjok, det kändes som i stressdrömmarna ni vet, man har förbannat bråttom och vill springa snabbt snabbt, men benen går så seeeeggt och tröööögt och man får dra sig fram med armkraft för att komma framåt.

Nåväl, vad hade jag gjort utan crosstrainern?
Med en öm bakdel och ett skurgumsknä därtill hade det inte blivit mycket tränat!

Fina lilla CT, jag gillar dig nog ändå. Räddar mig från undergång och dåligt humör.

Och knät? Tja, protesterade väl lite lamt, men jag lyssnade inte.
Svullnade inte mer, jag skrämde det nog.

Ja, det var det. Nu ska jag filosofera lite. Om vilka skor jag behöver skaffa härnäst tex.


2012-04-03 12:35.


Kommentarer till blogginlägget


Härmed döpt till skumbula.Vad har hänt för att den ska fram och visa sig en helt vanlig tisdagmorgon?
Förövrigt väldigt läsvärt och trevligt. Nu satsar jag en peng på att veckan ger en ny läsupplevelse (men ha inte ågren för att du måste skriva) :-) Bara ett önsketänkande.
2012-04-03



Oj, ser både rött, varmt och svullet ut!
2012-04-03



Bilden ljuger nog lite beträffande färgen...det är inte rött. Inte så varmt heller - men svullet!

2012-04-03



På bilden ser det aj-aj ut!
2012-04-03



Skumt. Får se vilka kroppsliga överraskningar som väntar i morgon...
2012-04-03



Må krämporna läka. För övrigt insämmer jag med Per, som alltid får man en god läsupplevelse här.
2012-04-09



tack! :-)
2012-04-09