Rolf Öhlén

Årets julgranshämtning

I dag har jag tränat hämtning av gran. Julgran alltså.
Det är väl inget att registrera invänder vän av ordning.
I så fall har den personen aldrig följt med mig att hämta gran.

Himlen är gråmulen när jag kommer fram till parkeringsfickan.
Nu har jag ca en halvkilometer att gå innan jag kommer fram till den igensnöade uppfarten.

Väl framme knäböjer jag för att sätta fast snöskorna. Jag klarar nätt och jämt av att resa mig på grund av mitt krånglande vänstra knä. Till slut sitter de fast någorlunda. Med stappliga steg på grund av snöskornas böjda form – det känns som att gå med små vaggor på fötterna – korsar jag vägen. På något sätt lyckas jag få fäste i snövallen och lyckas ta mig upp till torpet.

Utebänken står kvar på farstukvisten och jag kan konstatera att snöskoveln står kvar i ladugården. Jag hämtar ladugårdsnycklen men kan bara konstatera att det inte går att komma in där då ett takras har blockerat dörren. Jag går runt på baksidan och ser att jag kanske kan komma in genom bakdörrarna.

Jag sparkar undan snö med hjälp av snöskorna, gläntar på dörren, konstaterar att springan är för smal, sparkar undan mer snö, försöker öppna, sparkar undan mer. Till slut lyckas jag få till en öppning så jag kan ta mig igenom även om luften pressas ur mig. På väg ut fastnar jackan i regeln så jag får tråckla mig loss. Sedan är det bara till att gå runt till framsidan och skotta upp framför huvuddörren.

Bitvis har snön frusit till isklumpar som jag får hacka loss. Det är ett svettigt göra. Jag tar av jacka och tröja, står dubbelvikt och lyfter skovel på skovel nedanför fothöjd och upp över axeln. Det tar på ryggen. Jag får upp så pass att jag kan kliva ner från drivan jag står på så jag åtminstone kan stå på marken nu. Jag lyckas få bort så pass att jag utan problem kan komma in, regla bakdörren och hämta en yxa – ett nödvändigt attribut när det gäller att hämta en gran från skogen.

Nu kan jag börja med det som jag är här för. Jag går ner till bäcken. Mittemot står små granar som skulle passa till grabbens rum. Ska jag kliva över den eller gå den lilla omvägen över bron lite längre uppströms? Med kännedom om min nuvarande vighet som är lika utmärkt som ett järnspett med stukad spets väljer jag omvägen.

Snart är en liten gran skild från sin stam. Nu gäller det att hitta en rejäl julgran vilket känns som en utmaning med tanke på att vi lät avverka rätt mycket i fjol vinter. Jag vandrar upp för snötäckta fällen och ser ner mot de dungar av träd som fortfarande står kvar. Jag kommer upp mot det skogsparti som vi lät spara. På andra sidan bäcken ser jag några lovande objekt.

Jag går tillbaks samma väg jag kom, genar bakom ladugården – och där står den. Jag ser den på långt håll och vet att där står årets gran. Det är på lägdan rakt ovanför huset som den står, lägdan bortanför den som jag såg de andra granarna på. Jag pulsar på och korsar några älgspår. Några björkar står spända som en båge nedtyngda av snön. Under bågen växer några lovande granar som med åren kan tänkas bli lovande objekt om de bara slipper tyngden från sina lövträdsgrannar.

Här sjunker snöskorna ner ganska djupt på sina ställen. Plötsligt faller jag handlöst framåt som klubbad av en oxe. Vänster snösko har skurit igenom och fastnat mellan några snötäckta buskar. Stora snöklumpar rasar från mig när jag reser mig upp. Snöskon lossnar och jag får spänna fast den igen innan jag kan fortsätta.

Jag kommer fram till granen. Efter några mindre välriktade hugg lossnar den från stammen. Trodde jag. Den sitter som berget. Jag drar och sliter men kan inte rubba den. Jag böjer mig fram och sliter loss några av de nedre grenarna som sitter fast i snön innan jag drar allt vad jag kan. Granen följer med och jag ramlar nästan baklänges. Den avhuggna spetsen är som en kil och hade tydligen grävt ner sig när den landade på marken efter det sista hugget.

Jag släpar trädet bakom mig. Hjärtat pumpar som en stångjärnshammare och lungorna arbetar som astmatisk blåsbälg. Jag blir tvungen att stanna och vila ett tag. När jag hämtat andan släpar jag ner granen till vägen. Jag går upp till huset igen. Ska jag ta in bänken? Den är fläckad av fågelbajs. När jag försöker torka av den upptäcker jag att den är täckt av ett tunt lager is. Tar jag in den kommer isen att tina och skiten blötas upp och droppa ner på golvet vilket gör att jag föredrar att låta den stå kvar ute.

Däremot går jag in för att se hur torpet har klarat snöstorm och strömavbrott. Jag tar av mig stövlarna. De av snö blöta byxbenen kyler mot den bara huden. Jag går runt i huset och inspekterar, vattnar några pelargonier och går sedan ner igen. Jag går ut, tar på mig snöskorna och tar med mig den lilla granen ner till vägen. Sedan blir det en promenad tillbaks till bilen som jag kör fram till infarten. Där parkerar jag och sätter igång varningsblinkers innan jag slänger in den lilla granen och binder fast den stora på takräcket.

Med tanke på dessa upplevelser skäms jag inte för fem öre att registrera granhämtning som träning.

Väl hemma lyckas jag dra en mutter på ena takräcket när jag ska avlägsna det från bile. Någon som har en polygrip med förnipplade gripklor?

Putäll på er.
2011-12-20 19:40.


Kommentarer till blogginlägget


Heja, det var bra jobbat! Och roligt att läsa om dina eskapader.. kram på dig.

2011-12-20



Helt klart ordentlig träning. Snöpulsning och granhuggning finns säkert som altenativ annars lägger Olle in det till dig om du ber vackert. En nöjsam berättelse. Tack för att du delar med dig av dina eskapader.
2011-12-20



Svettigt men väldigt tillfredsställande att fälla och hämta hem sin egen gran! Den skulle bara våga barra nu med tanke på allt arbete du lagt ner på den! :)

2011-12-20



Asch, det blir bara lättare att klä den ju mindre barr som är i vägen.

2011-12-20