Anna Karin D

FRAMTIDEN!

Det här blir en sur och tradig och humorlös blogg. Jag börjar med att varna för detta! Ingen eufori, inget rosenrött skimmer vilar över denna text. Inget skämtsamt nojsande här inte. Inga lustifikationer.
Känsliga personer slutar läsa NU med andra ord. Grinigt och självupptaget blir det!

Men jag skriver ändå, om det så bara är för att ordna mina förvirrade tankar. Om det så bara är ett sätt att försöka få mig själv att begripa vad som händer.

År 2011 avslutas i elände och misär och krig och jag har hamnat där av egen kraft, ingen kan jag skylla ifrån mig på.
Knivar vrids runt i ryggen. Musklerna värker. Andra muskler än löparmusklerna värker. Lederna värker. Andra leder än de i löpning påverkade värker. Nätterna är sönderhackade av vakentid, om det beror på värken eller nåt annat låter jag vara osagt. Morgnarna är skämt, de är orgier i märkliga gångarter innan kroppen lyder någorlunda.
Jag har gått från löpare på hygglig nivå, hygglig veterannivå, lovande veterannivå till gnällande värktant på ett år. En pillerknarkande, gnällande värktant.

Det är snabbt marscherat!

Lika snabbt marscherat som jag ökade träningen, kvalitén på träningen, ökade deltagandet i klubbträningspassen, veckodoserna - och tävlingarna.
Det gick finemang. Det tog bara ett par år från nästan noll till 5 tuffa mil i veckan.
Jättefinemang gick det till att börja med, 2010 blev ett glansfullt år och det var härligt att kunna prestera, persa, träna hårt, bli sedd, bli räknad med, börja fundera på SM.
Härligt att känna en stark kropp jobba sig trött.

Tänkte att min andra löparkarriär femtiopluss skulle bli en revansch för den lovande men misslyckade och av mig sumpade karriär jag startade som ung senior för förfärligt länge sedan i en annan tid.

Tänkte mig nu vara så klok och mogen och full av livsvisdom inte bara beträffande livets mening eller brist på sådan utan också beträffande träning i allmänhet och löpning i synnerhet och varför jag springer och hur jag tränar så att jag skulle undvika fallgroparna. Eftersom jag känner mina svagheter numera, vet hur jag funkar.
Skulle genomskåda mig själv och mina undanflykter. Veta att prestationer inte är allt här i världen.
Mig lurar jag inte!
Trodde jag.

Men icke. Jag har alltså gjort om bedriften att på dryga två år köra mig rakt in i väggen.
Snyggt jobbat Anna D! Klokt och moget!
Det är inte det att jag inte har blivit varnad. Både av er, kloka funbeatkompisar och av min egen kropp.
Men jag har snackat mig ur det. Ignorerat och förnekat. Ätit piller.

Varför skulle jag behöva sömn och återhämtning?
Väggen var väldigt hård den här gången, det känns som sagt i hela kroppen.

Det tog 25 år att komma igång efter förra kraschen. Så...vid dryga 75 är jag tillbaks.
Då är jag GRYM. Vassare än vass. Tränar järnet. Tills jag, fortfarande oförmögen att se annat än självupptaget grav(!)allvarligt på resultat och prestation och med ångest och utmattad kropp går in i den slutgiltiga väggen, väggarnas vägg?

Vad ska jag ägna dessa 25 år åt? Projekt barnalstrande är redan genomfört. Kan inte återupptas. Projekt barnbarn är lååååååååååååångt borta.
Projekt snickra på karriären är....inte kul.

Återstår korsstygn, korsord och skrapning av trisslotter.

(Eller bergsbestigning.)


2011-11-12 07:55.


Kommentarer till blogginlägget


Sant, o grymt :(
2011-11-12



Dags att skriva den där boken. Du är en fantastisk skribent och är det inte så att de största konstnärerna skapar bäst när de lider mest?
2011-11-12



Jag läste, fast jag är lite känslig. Ska fundera lite innan jag kommer med någon ytterligare kommentar.
2011-11-12



Ge fan i värktabletter om ni tränar! Tragiskt att du hamnade i den fällan.
2011-11-12



Jag går steg ett i avvänjningsprogrammet nu, David.

2011-11-12



Jag håller med Rolf. Den boken skulle bli fantastisk och den skulle skaka om hela idrotts- och motionssverige - och förmodligen bli en bestseller.

För övrigt tror jag att du den här gången inte behöver vänta i 25 år för nästa nystart, barnafödandet är redan avklarat. Och det heter ju tredje ggn gillt.

Heja Anna du fixar det!

2011-11-12



Vilken härlig bild...lugn och fin, bara gympaskorna som saknas. Vill också säga att du är fantastiskt duktig på att skriva och i "vår "ålder känner jag igen mycket även om jag har tagit några kliv vidare på åldersstegen och förhoppningsvis kommit över det värsta även om krämporna och tröttheten gäckar en i mellanåt, bara att ignorera....Ses snart i löparspåret igen!
2011-11-12



Oavsett sinnesstämning *kan* du bara skriva fängslande och intressanta bloggar.
Nu har du träffat på väggen igen. Backa, fundera på hur du skall ta dig förbi den - för den sträcker sig inte hur långt som helst åt sidorna. Det finns passager vidare till andra sidan, men det kräver hårt arbete och är inte gjort i en handvändning. Eftersom jag känner dig är jag dock övertygad om att du fixar det. Behöver du stöd finns det - och jag tror vi är många som gärna gör vad vi kan för att hjälpa dig tillbaka till löparspåret!
2011-11-12



Vi är en hel hög som är övertygade om - att du skriver fantastiskt bra och läsvärt. Att du kommer till att kämpa. Att du kommer tillbaka. Tar nog lite tid kanske, men skriv en bok under tiden.
Hörde Zlatan skulle få några millar för 100 000ex. Din bok säljer alla gånger i 100 000ex bland löpare o andra idrottare som känner igen sig. Så fatta pennan. Bokförläggare finns de i stan :-)
2011-11-12



Haha. Visst gillar jag din optimism, Per, men...
Det räcker fint och känns gott att ni blir berörda av/gillar att läsa vad jag skriver. Tack alla!
Helena: bergsbestigningen. Kan komma till pass.
2011-11-12



Finns det något du kan så är det att skriva. Du har ett fantastiskt språk som ger njutning till läsaren. Där har du möjlighet att bli en vinnare utan kroppslig smärta :-)

Kanske är det lättare att springa för njutningen sen om du är bäst på något annat...
2011-11-13