Eric Tiger W

Öppet spår-08

Var på plats tidigt i Berga by och fick en plats för skidorna långt fram. Det var +4 grader redan då så man slapp frysa medan man väntade på starten, lite uppvärmning, av med överdraget och sen iväg. Jag hade typ 7km snöträning plus 18 mil rullisar, pappa som stod 15 meter framför hade lika mycket snö och inga rullisar. För allas bästa var planen att hänga av honom redan före vägövergången så att han inte skulle försöka pinna på och hålla undan för mig så länge det gick och därmed köra slut på sig, och redan efter 500m körde jag förbi och sa att vi ses i Mora.

Sen kom vägövergången, jag kastade en blick snett uppåt och insåg att jag faktiskt kunde se täten på skidormen som ringlade fram, det var en en höjdare. Eftersom jag för andra gången i livet hade vallat med klister var jag lite nervös för fästet, men jag konstaterade att det var kanon och diagonalade uppför hela startbacken. Ut över myrarna verkade spåren vara lagda innan gårdagens snöfall, så det var bara ett spår som hade bra glid, men där låg jag och krigade så gott jag kunde. I Smågan var jag på 49:15, nytt rekord med 5 minuter ungefär (vilken nog mest beror på att jag kom iväg såpass tidigt att jag hade ganska rent fält framåt).

Sen gick det vidare, ånyo på ett långt led till Mångsbodarna, här trodde jag att det gick snabbare än det verkligen gjorde, och var där efter 1:41:04, före mitt schema från 2006, men inte så mycket som jag trodde. Fortfarande bra glid ner mott Tennänget och bra fäste i slakmotorna upp mot Risberg dit jag kom som 270:e man.

Nu började solen ligga på mer och mer varvid glidet försämrades i de blöta sugande spåren, men inte värre än att jag passerade halvvägs på 3:05 och var i Evertsberg efter 3:15, 13 minuter före rekordloppet. Med normal utdelning trodde jag nu på en sluttid på 5:5x:xx och iallafall en kassaskåpssäkert pers. Det skulle sedermera visa sig att detta inte var ett år med normal utdelning (dvs negativ split), för i takt med att jag blev tröttare och spåren blötare och mjukare sjönk farten, i Oxberg på 4:17 var halva marginalen till pers borta och i Hökberg på 5:03 återstod bara tre minuter, och inte blev förhållandena bättre.

Jag kämpade på så gott jag kunde, men nu började triceps krampa om jag tog i för mycket i stakningen, och det gick för fort för att diagonala, så snabbt gick det inte. Fast jag var inte ensam om att ha det kämpigt iallafall. Eldris passerades på 5:54 och sen var det körning i vattensjuka spår in mot Mora, med 1½km kvar var det så djupt i en pöl att det rann ner i pjäxorna när man körde för fort.

In på målrakan och sen en spurtuppgörelse som jag vann med säkert 30cm marginal på en sluttid på 6:41:47, 10 minuter över perset, som 370:e man. Jag tror aldrig jag har varit så trött i hela livet som när jag gled över mållinjen denna gången. Tydligen hade mamma stått och skrikit och plåtat på slutet, men det bärkte jag inget av.
Sen var det busstransport till omklädningen och väl där insåg jag att jag hade blivit av med mina solglajjor som jag hade skjutit upp på huvudet. Jag letade i bussen och frågade chauffören om han hade sett dem, det hade han. De satt på min näsa, jag tolkar det som ett bevis på att jag verkligen hade gett allt som fanns. Och stakningsmuskulaturens status idag pekar åt samma håll.

Till nästa år ska jag se till att inte bara köra långpass, utan se till att träna i tävlingsfart också så att det inte kommer som en chock, då borde jag orka hålla i längre och få upp maxfarten. Åsså ska jag komma ihåg att vara där lika tidigt då också så att jag får lika fritt blås i början igen, visst blir man lite trött i benen av att köra uppför backen, men de får ju vila sig i typ 25km efter det så det borde inte vara så farligt.
2008-02-26 10:16.


Kommentarer till blogginlägget