Jessie starlady

Min kropp ljuger för mig!

...och känns inte alls som om den gått igenom en köttkvarn igår. Nåja, det kommer en dag imorgon också. Smiley Det här är min blogg om Lidingöloppet 2011!

Morgon:
Vaknar i god tid före klockan redan vid sextiden och tänker att det är lika bra att sätta igång direkt. Packar om väskan, ställer om pulsklockan på ljudlöst (visst ÄR det väl DRYGT med alla klockor som piper överallt under lopp?!?) och average speed istället för current, äter en stadig frukost (fast det gör jag ju varje morgon så det är inget konstigt med det just idag...).

Sätter mig och tittar på en filmad åkning av Lidingöloppet och lyssnar på råden man får. Jag har hört dem förut, men inte i år så det känns smart att kika på filmen igen. Igår tittade jag på Anders Gärderuds serie om Lidingöloppet. Har man inte tränat tillräckligt får man se till att vara mer mentalt förberedd än andra kanske?? *himlar med ögonen åt mig själv*

Tejpa tårna, på med löparkläderna och så är det dags att gå. Jag är ute i SJUKT god tid för att vara jag. Jag som annars gillar att komma sådär exakt i tid att allt bara flyter på och jag inte får några väntetider alls. Pendeln från Tälje in till stan, tunnelbana till Ropsten, alla vill med på första bussen av någon outgrundlig anledning. Jag väntar lugnt till buss nummer fyra eller kanske fem. Inga bekymmer.

Hämtar ut nummerlapp (ingen kö i min grupp direkt - jag ÄR verkligen TIDIG idag) och sätter mig i skuggan och äter banan, mammas bullar och den yoghurt man fick vid tunnelbanan (BONUS!). På med nummerlapp och chip, i med handduk och duschkräm i överdragspåsen så slipper jag gå från Grönsta till Vallen och tillbaka till Grönsta igen för att duscha. Lämnar in väskan på gratisinlämningen (vill absolut INTE gå och släpa på väskan ner, fattar inte vitsen med att betala för att få upp den till målområdet??). Börjar gå mot Koltorps gärde med en smoothie i handen.

Solen strålar. Alla ser glada ut. Jag svär inombords åt vädergudarna som ALLTID ger mig sol när jag ska springa lopp. Jag som behöver kyla och mulet för att inte bli överhettad och som dessutom älskar att springa i regn. Man kanske borde flytta norrut? Eller västerut till England? Häller dagens första mugg vatten över huvudet. Aaaaah! Skönt! Går bort till min startfålla. Den är inte öppen än. Är det så här det är att vara ute i god tid alltså?

Står i uppvärmningsfållan och smådansar lite till musiken. Jag har alltid så svårt att ta starter på motionslopp på allvar. Dels för att jag vet att om några hundra meter så kommer vi att stå PÅ varandra och inte komma framåt annat än i snigelfart ändå - så varför rusa? Men också för att jag VET att jag behöver några kilometer på mig för att komma in i min egen rytm och andra andningen så då blir ju starten lite av ett antiklimax hur man än vrider och vänder på det?

Så går startskottet för grupp 7 och vi är iväg. Över fältet går det hyfsat fort, men snart joggar vi på stället. Jaja.. det är många kilometer kvar. Den första behöver inte vara den snabbaste. Faktum är att det vore en fördel om den första blev långsammare än den SISTA, men vad är oddsen för det? *skrattar*

Första fem kilometerna går mest i öppen terräng. Grus, sol, sol, sol... det här känns inte som en bra idé längre. Säger åt mig själv på skarpen att "Nu är det här det väder som ÄR - håll käften och gilla läget!" och sen gör jag det. Faktiskt.
Efter fjuttiga fyra kilometer blir jag akut kissnödig? WHAT?!? Jag som ALDRIG blivit kissnödig under ett lopp förut i hela mitt liv (eller iaf inte i början av ett). Där får man för att ha vätskat upp ordentligt hela dagen alltså?? *muttrar*

Försöker bestämma mig för att jag inte FÅR kissa innan jag sprungit en mil i alla fall, men det är ju helt lönlöst? Vid sju kilometer är vi framme vid Ekholmsnäs. Fullt med publik och där står två välkomna blåa lådor. Kastar mig av banan och tränger mig före den låååånga kön. Ingen tycks ta illa upp. Får vänta lite på de som är inne i lådorna, men hur ska de kunna veta att det står en löpare utanför dörren liksom? Passar på att kolla tejpningen på högerfotens tår när jag ändå "inte har något bättre för mig en stund" och det ser okej ut. Sen är jag iväg igen.

Vid varje vätskekontroll kör jag samma rutin. Först en halv mugg Powerade (min mage är av stål, den kan man peta i vad tusan som helst före under och efter ett lopp - jag ÄLSKAR min mage på tävlingsdagar!), sen två-tre muggar vatten över huvudet och en i handen. Tillåter mig själv att verkligen stå stilla och dricka, det är ju inte som att jag har med tätstriden att göra direkt så vad spelar de där sekunderna för roll då? Smiley

Efter 10 km kommer vi så äntligen in i skogen en liten längre stund och jag blir GENAST piggare av att få springa i skuggan. Att det sammanfaller med att banan blir mer kuperad stör mig inte heller. Jag har sedan LÄNGE bestämt mig för att gå uppför nästan alla backar. Under loppet utkristalliserar det sig till "jag går så fort det tar emot i benen uppför". Efter förra årets Lidingöhalva vet jag nämligen hur det känns när benen tar tvärslut långt före orken och det ska INTE få hända före sista snöret - det är i alla fall min plan.

Första snöret är vid 15 km och när jag inser att jag kommer dit en hel HALVTIMME före repet så känns det helt otroligt bra. 1:55 på halva sträckan är också en BRA tid för mig (som sprang halvan förra året på just under två timmar och har ett pers på knappa 1:45 på sträckan över huvud taget). Men ännu bättre än den snabba tiden är att jag INTE är trött heller. Andningen är lugn och kontrollerad och kroppen känns okej. Fantastiskt!

Äter både banan och bulle vid drickakontrollen vid Fågelöudde och passar också på att stretcha vader och lår lite inför vad som komma skall. Vid 16km börjar den tyngsta biten på Lidingöloppet. Den med alla korta men branta backar uppför och nedför och uppför och nedför. Som ett ekg ungefär. Tufft och svårt att hitta någon rytm i löpningen.

Taktiken består dock - gå uppför så fort det tar emot och rulla på utför så mycket som jag törs, kan och trängseln tillåter. Det är inte trångt överallt, men här är det rätt många som börjar bli trötta och flera som går utför (för att spara på knäna??). Jag föredrar min rulla på och bromsa inte-teknik utför för om man går både uppför och utför på Lidingö blir det liksom inte mycket till löpning alls...

Kilometerskyltarna kommer och går och jag är fortfarande inte trött!?!
Sänder en tacksamhetens tanke till Erik Boge och VinterUtmaningen som hållit mig igång utomhus på snön hela vintern. Här får jag nu betalt för de timmarna i form av en benstyrka som jag INTE hade förra året då benen dog fullständigt vid 12 kilometer och det kändes som om jag knappt skulle kunna ta mig i mål. Fortare än jag någonsin vågat hoppas på dyker Grönsta gärde upp och jag kan återigen konstatera att jag är en halvtimme före snöre nummer två!

2:45 på två mil när jag bara sprungit två mil en gång tidigare i livet och då på 2:25 på så gott som plan asfalt känns nästan overkligt bra? Låren muttrar lite åt mig och högerfoten börjar kännas av (den är en halv storlek större än vänsterfoten och får ta stryk i skorna när den sväller av värmen) men det är ju inget konstigt med det. Tejpen tycks dock funka för jag känner inte lilltån och den brukar annars vara värst. Tillåter mig att ta det lugnt och dricka en hel mugg Powerade och äta lite banan. Damen vid vattenståndet erbjuder sig att hälla vatten över huvudet på mig direkt med sin påfyllningsbytta. Smiley Spanar ut över publiken, men ser inga bekanta ansikten. Oh well.

Räknar ut att jag nu har över en timme på mig att nå det sista repet om ynka fyra kilometer. Inser att jag kan GÅ hela vägen dit och ändå hinna. Jag har helt enkelt klarat det! Hur det än går härifrån så har jag klarat det. Jag kommer att få gå i mål!
Gör som någon på tunnelbanan ut till Ropsten rådde någon annan och tar en mugg vatten i vardera handen och börjar gå uppför Grönstabacken.
"Bara" en mil kvar.

Efter Grönstabacken är det rätt så lättlöpt ett tag. Mycket utför och jag rullar på. Mitt nya mantra har blivit: Allt som är gratis tar du! med vilket jag menar att när man rullar på utför så bjuder gravitationen på högre fart och då är det ju dumt att tacka nej till det, eller hur? Smiley Jag har sedan länge insett att mitt mål på sub4 är kört. Att tro att jag skulle kunna springa den sista milen på 1:20 när mitt pers på milen är 1:05 är helt enkelt inte rimligt. Benen tar stopp även om kondisen inte gör det. Snart nog passeras det sista snöret med 25 minuter till godo. SKÖNT! Nu är det bara monsterbackarna kvar...

Abborrebacken. Jag förstår varför den är så omtalad, men samtidigt känns den för mig som ett icke-event under LL eftersom det är så uppenbart för mig att jag MÅSTE gå eftersom jag inte klarar av att springa den. Det gjorde jag till och med på milloppet 2009 då jag faktiskt sprang uppför alla andra backar utom den och Karins backe (som jag personligen tycker är elakast av dem alla!). En ensam kille springer faktiskt uppför backen även idag, glatt påhejad av speakern i tornet. Jag tänker att han nog inte vet hur långt backen faktiskt fortsätter (det är ju lätt att tro att man ser krönet i botten på backen men så är ju inte ens nästan fallet). Femhundra meter efter krönet joggar jag förbi killen som sprang uppför. Han går trots att det är lätt utför.... Smiley

Nånstans där dör min Garmin 210 av batteribrist (VA? behöver man LADDA klockan när man ska vara ute och springa ett halvt jobbskift?!?) så därifrån löper jag liksom i blindo och vet inte ens vad klockan är. Men det gör ingenting för det var lääänge sen jag slutade kolla mitt snitt-tempo ändå.

Efter 26km får jag för första gången i mitt (korta) löparliv känningar i vaderna (!). Antar att det beror på att min teknik utför blir sämre och sämre ju längre loppet lider. Vid nästsista kontrollen stannar jag därför en extra lång stund för att stretcha. Dricker nu både Powerade och blåbärssoppa (älskar blåbärssoppa Smiley ) och äter lite mer banan. Synd bara att saltgurka är så ÄCKLIGT, känns här som om lite salt hade kunnat varit en bra idé. För första gången så struntar jag i att hälla vatten över huvudet också utan tar bara lite i handen och sköljer av ansiktet med.

Fyra kilometer... hur tusan kan fyra kilometer vara så långa, gå så långsamt och ta en sån evinnerlig tid att genomföra? Tidigare på mina långpass har jag alltid kunnat säga till mig själv när det varit 3-4 kilometer kvar att "fyra kilometer? det klarar du ju vilken dag som helst! inga problem!". Idag funkar det inte alls. Istället tillåter jag mig gåvilor där de behövs. Vad som räknas som uppför har ändrats från brant backe till minsta motlut och eftersom det tar emot så får jag gå. Smiley

Karins backe - jag försöker ta lite olika steg uppför för att liksom stretcha vaderna på vägen. Det funkar lite grann faktiskt. Smiley Fotlederna har börjat ynka nu men tårna håller plötsligt käften så det kanske jämnar ut sig? Smiley I något av motluten blir jag passerad av någon som helt brutalt säger:

Nä nu får du väl för faan ta och öka tempot lite, en krympling kan ju till och med gå om dig!

External image

Utan att jag hunnit känna igen mannen i fråga kommer repliken blixtfort:
Att överleva är att vinna. Så ÄR det bara. PUNKT
Sen ser jag att det är Kalle (Hej Kalle!) och tillägger: Fast nu ser jag ju att det ÄR en krympling som passerar. Varsågod! *skrattar*

Mitt i skogen står ett band och lirar Country Road (take me hooooome!) och helt plötsligt får jag nya krafter av det (??) och börjar både springa och SJUNGA. External image Behöver jag säga att den energin dog ut rätt så fort sen? Tror dock att jag passerade Kalle ungefär där, även om jag inte precis såg honom när jag gjorde det, för han var efter mig i mål. Smiley

TVÅ kilometer kvar. Jag VILL springa resten, men det bara inte går. Jag joggar på platten och rullar försiktigt på utför (fotlederna är INTE glada nu) men minsta lilla motlut gör att jag nu MÅSTE gå. Jaja.. Går en lite längre stund med flit istället då för att åtminstone kunna springa upploppet och när jag väl svänger ut på den gröna upploppsrakan så känner jag hur hela jag spricker upp i det allra bredaste av leenden. Jag kanske inte springer FORT, men jag springer iaf och jag passerar 6-7 stycken. Det står fotografer vid mål och jag tänker direkt att den där bilden kommer jag nog att vilja köpa. I alla fall om jag ser hälften så lycklig ut som jag känner mig? ...och sen är jag i mål.

Jag har sprungit Lidingöloppet.

på 4:11:16 ska det visa sig när LL till slut NÄSTA DAG får ordning på resultatsfeeden. Jag träffar på Helen och Kalle i målfållan och inser att jag spöat dem båda. Visserligen på grund av skadeproblem på båda men beggars can't be choosers och jag tar mina framgångar som de når mig. Smiley

Benen kvider och stelnar blixtfort och någon kvart senare har jag stora problem med att böja mig ner och plocka upp min överdragspåse MEN - jag är knappt andfådd ens när jag passerar mållinjen och DET betyder att om jag bara lägger in fler långpass (och stärker BENEN ännu mer) under det kommande året så kommer jag att kunna KROSSA mitt PB på det här loppet nästa år. Eller när nu nästa LL-start blir... För jag vet inte NÄR, men jag vet ATT jag kommer att vilja springa det här loppet igen.

...och om någon som styr över vädret lyssnar, så vill jag hellre ha 10 grader och MULET då, tack?
2011-09-25 09:36.


Kommentarer till blogginlägget


Underbar beskrivning. :-)
2011-09-25



Kul att läsa! Grattis!
2011-09-25



Allvarligt.... Samla allt till en bok bejbi - du är ju en krönikör!!!
KLASSIKERN????
2011-09-25



Ja blir helt knottrig på armarna att läsa ditt inlägg. Du är grym. Ett stort Grattis :-)
2011-09-25



Du är så bra! Härligt beskrivet och bra kämpat :-)
Typiskt att vi fick gå runt en stund för att ni skulle få i er segermålet ;)
2011-09-25



Härligt! Det är precis vad det här det går ut på, du tävlar mot dig själv, kram efter målgång! *tänker,ska jag springa LL nästa år*
2011-09-26



Grattis, det blir sub 4h nästa år!
2011-09-30



Lotta: Jodå.. om jag nu klarar tiden på skidorna så...
Jerker: Näeh, inte nästa år. Nu är det en liten LL-paus för den här damen, men nästa GÅNG blir det sub4. Absolut!
Hasse: Gört! Så kan jag stå i solskenet (det måste ju inte vara mulet om inte JAG ska springa, eller hur? ;) ) och hejja längs banan! :-)
2011-10-04



Jodå, nästa år. Lite fler (och lite längre) långpass bara :-)
Själv gör jag Göteborgs Marathon till helgen!
2011-10-04



Jerker: Nu krävs det ju i och för sig att jag anmäler mig om några veckor om jag ska springa nästa år och DET lär inte hända. *hepp!*
2011-10-05