Igår hade vi barmarksträning med Oskar Svärd på jobbet!
Ja, alltså. Det var ju inte så att alla som jobbar där jag jobbar var med, snarare tvärtom. Femton tappra stod där i vår lilla slalombacke med stavar i händerna och en del av oss såg märkbart nervösa ut. Jag är tämligen övertygad om att jag var en av dem...
Efter en liten uppvärmningsjoggrunda (som jag tacksamt insåg gick i ett tempo som jag inte bara klarade av utan även klarade av utan att bli eldröd i huvet och flåsa som en blåsbälg i ett ånglok av. *glad*
Sen började vi. Skidgång (man kanske inte kan kalla det för stavgång om man är skidåkare?
) uppför slalombacken... och inte bara EN gång. Oh nej. Flera gånger (jag tror det var fyra?) och hela tiden med så pass långa avstånd mellan varje människa att Oskar hann ge konstruktiv kritik också. Kanonbra!
De sista två vändorna var jag väldigt tacksam över att ha stavarna med mig. Inte så mycket för att ta mig UPP som för att ta mig NER för backen. Darr på låren är bara förnamnet på vad jag upplevde där och då. *skrattar*
Sen skulle vi testa på elghufs. Tacksamt nog inte uppför samma slalombacke, utan uppför en annan betydligt tamare backe på andra sidan backkrönet. Backen var alltså inte så brant, men å andra sidan var den inte så kort heller..
Elghufs skulle helt klart kunna bli min bästa gren. Inte för att jag har sån spänst (längd och höjdhopp var nog till och med ännu värre grenar från min hemska "idrott i skolan"-tid än 60 meter (där jag som jag redan tidigare berättat var långsammare än även de allra bredaste tjejerna...), så då vet man att man inte är en groda i alla fall? *hepp!*
MEN.. det var ju sååå mycket mindre jobbigt än att gå uppför en slalombacke i alla fall och jag kanske inte var så högt ovan marken, men svävade på steget gjorde jag iaf. Hade vi nu inte dödat mina lår i momentet innan hade det kanske till och med varit en lite trevlig övning?! Coooolt.
X vändor (ja, okej då, det kanske blev 6 stycken??) senare var det om möjligt ännu MINDRE spänst i elghufsarstegen och då var det dags för nästa moment - skidgång med sprättande steg. Vad det innebär i praktiken är att man liksom skuttar uppför backen, fast så fort man bara kan?!?
Samtidigt ska man INTE få det till löpningsläge utan fortsatt vara studsig och skjuta på både framåt och uppåt hela vägen uppför backen. Man kanske lättast kan se det som en studsig SPRINT-intervall uppför med stavar?
Det här tyckte Oskar att man kunde köra som 12-14 sekunder långa intervaller "när man ändå är ute och springer med stavar" (eller elghufsar för den delen, jomen för det är man ju ofta ute och gör... *host, harkel* ). Anledningen till att man ska hålla intervallerna så korta är att då undviker man mjölksyra. I alla fall de x första intervallerna...
Nu var väl det där med att undvika mjölksyra redan kört för länge sen för MIG men jag kände min ändå inspirerad till att bestämma mig för att ta med mig stavarna ut på nästa löppass på hemmaslingan och så elghufsa uppför det låååånga, sega motlutet i början på 3,3km-rundan (om man tar den medsols, dvs mot den tänkta strömmen) och så avsluta den backen med den där sprätt-spurten! (fast inte före lördag då...)
(...och apropå lördag:)
Det var också lite extra skönt att inse att jag inte var ensam i gruppen om att ha Lidingöloppet inskrivet i kalendern på lördag. TRE tappra var vi som ska springa 3 mil då med det här passet i benen. Kändes bra att inte vara ensam om att tro att det kunde vara ett vettigt upplägg så här sista veckan.
För nu drar det ihop sig.. gårdagens träning var mitt sista intensiva pass före. Idag är det vattengympa som väntar (får för mig att lite mjuk träning i 33 gradigt vatten är precis vad mina lår och armar behöver efter igår!) och sen är det vila förutom ett litet "väcka kroppen"-pass på fredag kväll.
