Rolf Öhlén

Gammal är äldst

Dagens jakt började igår. När jag kom hem efter en blöt dag på passet var det bara att klä av sig och hänga allt på tork. Sedan blev det till att torka av geväret och olja in stock och pipa. Efter det var turen kommen till ryggsäcken. Gå igenom och komplettera matsäck. Innan jag for hem var jag bort och tittade på passet jag skulle sitta på.

Det var ett nytt pass, utmärkt med snitslar. Jag får sitta fint i morgon. På ett hygge intill en myr. Det fanns många bra ställen jag kunde välja på men jag kommer nog att välja trädet med snitseln. Det är a och o att veta vilket pass man ska ha och var passgrannarna sitter. Nu är jag ensam söder om ån så jag har ingen som far förbi mig. det betyder att jag måste få den eländiga radion att fungera.

De har utlovat regn. Läste ett inlägg angående jakt i en av kvällstidningarnas webupplaga där någon tyckte att staten skulle anställa 200 yrkesjägare för att bedriva den jakt som behövs. Undrar om det räcker. Sverige är ett avlångt land med stora arealer och jakt får inte bedrivas från motorfordon. Vi gör det här gratis. Fast egentligen inte. Bortsett från kostnaden för övningsskytte, jaktammunition, restid och alla timmar på pass får vi som jagar på bolagets mark betala fällavgifter för de djur som bolagen vill ha bort för att minska betesskadorna.

Varje år får vi också göra en betesskadeinventering. De som har varit med länge vet var älgen har sin gång, var viltväxlarna ligger och hur dreven brukar gå. Trots det att de är vana jägare som känner marken så är det inte så enkelt att det bara är att skicka ut en massa gubbar med gevär och tro att de ska kunna skjuta av de djur som behövs.

För övrigt är varje jägare tvungen att ta jägarexamen, både ett teoretiskt och praktiskt prov. Det lustiga i sammanhanget är att jag som blivande älgjägare var tvungen att klara av det praktiska provet för småvilt med hagelskytte medan den som bara ville jaga småvilt med hagel kunde stanna där. De är inte tvungna att klara av högviltsprovet med studsare.

Egentligen borde det finnas typ körkort även för jakt att man kan ta jägarexamen för antingen eller. En småviltjägare behöver aldrig lyfta en studsare medan en blivande älgjägare som aldrig kommer att jaga något annat är tvungen att lära sig att skjuta med hagel. Så den som tar jägarexamen är välutbildad precis som den som tar körkort men precis som det är med körkortet är det först efter examen som den verkliga lärotiden börjar.

Som jägare är jag mer intresserad av viltvård och har fått lära mig mer om djur och natur än vad jag någonsin fick lära mig som fältbiolog. Att jag överhuvudtaget kom in på jägarbanan berodde på att det i slutet av 90-talet anordnades en kurs i jägarexamen här där jag bor. Eftersom jag kände för att fortbilda mig i något ämne och det var en chans att lära känna ungdomar i bygden anmälde jag mig. Jag behövde ju inte bli jägare.

De teoretiska proven klarade jag med glans, särskilt fåglar eftersom jag varit med i Järvsö fältbiologer. Skjutproven lades på hyllan eftersom vi inte hade någon godkänd skjutledare men jag brydde mig inte. Jag skulle ju ändå inte jaga. Så ringde Anders Broman och sa att han hade en kurs på gång och jag kunde få skjuta upp med dem om jag ville och fullborda min jägarexamen. Ja, det klart, det vore väl bra att fullfölja hela examen. jag behövde inte börja jaga för det.

Jaha, så tog jag examen, fick frågan om jag ville följa med på studiebesök som jag skrivit om tidigare och resten är så att säga historia. Som medlem i Svenska jägarförbundet får jag tidningen Svensk Jakt som lär mig mer, håller mig a jour med vad som är på gång inom jaktens värld även om den ibland är lite tjatig och det skrivs saker som jag inte håller med om eller tycker om. Men så är det med all verksamhet, jag behöver inte älska eller hålla med om allt.

Så det är många förberedelser att göra för en lyckad jakt. Betesinventera, lära känna jaktmarken och var viltväxlarna finns, räkna ut hur dreven kommer att gå, förbereda passen med röjning och skjutstolar, beräkna hur vinden ligger och sätta ut passarna strategiskt. Det är inte bara att gå ut och skjuta.

Innan jag lade mig i gårkväll skulle jag låsa ytterdörren. Men var hade jag nycklarna? Jag yrade runt i huset tills jag kommer på att jag var ute i vedlidret och högg ved. På med träskorna, ut i det våta gräset, ena träskon av och min nakna fot rätt ner i blötan. Ner till vedlidret och börjar treva runt i skumrasket. Har de hamnat under veden? Nej, där var de. In igen och låste.

När mitt huvud nuddar kudden kommer jag att tänka på comradion. Borde jag ladda den? Nej, batteriet räcker nog i morgon med. Jag knappar in larmet på mobilen (3:45), läser min nya ”Hälge” och löser krysset innan jag somnar.

När jag slår jag upp ögonen känner jag mig utvilad. Larmet har inte gått igång. Kastar ett öga på mobilen. 4:47. 4:47? Studsar upp, sliter åt mig prylarna, ner i källaren och klär på mig. Skjortan är fortfarande blöt från igår men jag hinner inte leta fram någon ny. Var är comradion? Den ligger inte på bordet där den borde ligga. Jag får satsa på att den ligger i bilen. Fram med geväret och språngmarsch till bilen.

Jo då, comradion ligger i framsätet. Påslagen hela natten. Jahaja. I dag när jag sitter ensam söder om ån kommer jag inte att ha någon radio. Olustigt på min ära. Hatar mig själv när jag slarvar så här. Det kan inte hjälpas. jag ilar iväg i det grådaskiga gryningsljuset och skumpar så småningom in på skogsbilvägen som leder till passet.

Jag stannar på vändplan och öppnar försiktigt dörrarna. Jag spanar ut över hygget. Till vänster är det en sluttning uppför berget, rakt fram och till höger sluttar hygget ner mot Kylsnäsån där det är sparat lite skog. Jag ser ingen älg. Jag lyfter ut geväret och stänger dörrarna försiktigt. Ryggsäcken lämnar jag i bilen. Alldeles vid änden av vändplan står det några tomma planteringslådor. Jag passerar dem och följer ett grunt traktorspår neråt förbi en dunge med några stora trän.

Det är en stor, ljusbrun pöl i ett av spåren. Här och där ligger det avbrytna grenar och kvistar som jag försöker ta mig förbi så ljudlöst som möjligt. Jag svänger av och fortsätter ner mot myren. Det är små krön och kullar hela vägen med enstaka trän och dungar lite utspridda här och var. Till slut kommer jag ner till en utmärkt stubbe där jag slår mig ner i väntan på älgen.

Alldeles bakom mig sträcker sig myren längs Kylsnäsån. Vänder jag mig snett bakåt skymtar jag vattenfåran mellan några björkar. Till vänster sluttar marken en bit till innan den når myrkanten. Mitt på denna sista sluttning står en hög, ensam smal stubbe. Till höger har jag en lövbuske ca 1,5 meter ifrån mig och kulle över vars krön jag skymtar tre ensamma, nakna stammar som pekar upp mot himlen.

Rakt fram sträcker sig myren och sedan en ås som stiger upp för att sedan gå ner igen med en rad träd som står likt taggar på en dinosaur. Jag skymtar svagt bergen bakom åsen. Framför, bakom och på sidorna är det stubbar, stenar, kvistar och grenar efter avverkningen.

Det är en mycket vacker plats att sitta på. Om det inte vore för myggen. Kanske lite rök kan hålla dem borta. Tur jag tog med några tändstickor. Jag behöver bara lite tidningspapper. jag fumlar efter en tidning i min ryggsäck men kan inte hitta fickorna. Visst ja. som den minnesgoda läsaren minns är ryggsäcken kvar i bilen. Det är en stubbe jag sitter på. Inte undra på att den kändes så konstig.

Nåja, jag försöker få eld på några smala kvistar och slocknade tändstickor men det går inte så bra . Till sist ger jag upp försöket. Låga molnslöjor jagar fram över trädtopparna. Högre upp verkar molntäcket spricka upp. Ett hål med en rosenskimrande krans visar sig mitt bland de trasiga tussarna. Snart täpps det dock igen och det tätnar. Regnet börjar falla. Hoppas att det håller myggen väck. Men inte.

Jag tycker mig höra ett skott. Jag slår på radion för att höra om det hänt något men den tiger still. Den verkar fungera än så länge i alla fall.
Minuterna går. Blir till en kvart. En halvtimme. Det börjar klia i avtryckar fingret. Inte så konstigt. Sitta på pass, ständigt beredd, vaksam, vara säker på att det man ser verkligen är vad man ser och inte det man tror och vill se innan man trycker av.

Fast i det här fallet är det inte så konstigt att det kliar. Tre myggor har slagit sig ner för att kalasa på mitt avtryckar finger. Med ett slag förpassar jag dem till en bättre värld där hela världen är en obegränsad blodbank. Undrar om rovdjurskramare slår ihjäl myggor, knott, brems? De har väl också sin rätt att leva? Det ingår i deras natur att suga blod och slita loss köttstycken från djur och människor? Ska vi neka dem den rätten?

Eller är det lättare att ha överseende när det gäller någon annans kött och blod än när det handlar om mitt eget? Det sägs att vargen bara tar sjuka och skadade djur. Är det verkligen så eller tar de vad de får tag i, strunt samma vad? Vi jägare gör uppehåll i älgjakten under brunsttiden, på vårvintern och under kalvningssäsong. Vargarna jagar året om.

Vi kan spara vissa djur och begränsa jakten om det finns lite att ta av medan vargar jagar så länge det finns mat och vad händer när deras naturliga byte minskar och blir svårare att få tag i? Söker de sig då inte dit det finns mat även om det inte är deras naturliga villebråd? Dit där det finns tamdjur? Och där det finns tamdjur finns det människor.

Det är självklart att konfrontation människa – varg länge ha legat på en låg nivå eftersom det nästan inte funnits varg här. Det var skottpengar på dem och de var hårt jagade. Så mycket märkligt att det trots så hårt jakttryck ännu finns vargar kvar här i norden, ännu konstigare att de förökar sig och att det skulle vara en biologisk katastrof om man sköt bort några för att hålla stammen nere till ett par hundra individer.

Vargen har varit betydligt värre ut än så men verkar trots det ha klarat sig och dessutom kunnat sprida sig. Med en ökad rovdjursstam kommer också incidenterna mellan rovdjur och människor att öka eftersom många har ett aktivt friluftsliv och en del bor fortfarande på landsbygd. fast som det verkar på vissa politiker så vill de ha ett reservat av asfalt och betong för människor och ett vildmarksreservat för vilt.

Att människan är en del av naturen och beroende av vad den ger verkar ha gått somliga beslutsfattare och aktivister förbi. Myten om den orörda vildmarken är nog inte så värst sann, människan har i alla tider nyttjat skog och mark – för odling, jakt, bete, byggnad, värme. De gammelskogar som så många ömmar för är nog i själva verket en produkt av bete och mänskligt nyttjande på olika sätt, inte att jämföra med dagens skövlingar då allt ska vara så storskaligt. Det är då vi tär på kapitalet å grund av vår bekvämlighet och önskan om välfärd snarare än att nyttja räntan och leva lite enklare.

Märkligt att det är okay att asfaltera och bebygga djurens revir men inte att låta dem leva i fred i naturliga biotoper och göra ett försiktigt uttag.
Efter ett tag får jag i regnet höra att Nisse har skjutit två stycken. De hade kommit ut på vägen vid hans pass precis när han kommit ut. Marcus hämtar tracen för att dra fram dem. Efter skottet börjar arbetet med att ta rätt på djuren. Först ska de tas ur. Det är ett söligt göra och det luktar inte gott. Inkråmet blir mat åt rävar, korpar, lavskrikor och andra djuren invånare. Kommer det en björn säger det bara slafs.

Sedan ska tracen dit. Ligger djuret i oländig terräng får en köra och en leka älg – det vill säga tynga ner tracen så att den får fäste i ojämnheterna. Väl framme vinschas djuret på och så iväg. Nu behövs minst tre, helst fyra man för att få fram eländet. En kör, två går på var sin sida och agerar ankare – d v s tynger ner tracen om den verkar vilja välta åt något håll när den kör över ojämnheter. Ofta får man försöka läsa terrängen och häva krängningen innan den börjar. Det är särskilt intressant när tracen passerar ett trångt utrymme så ”ankaret” är tvunget att säkra tracen samtidigt som man kläms mot ett träd.

När ekipaget är framme vid släpkärran ska tracen upp och så iväg till slakteriet. Väl framme börjar flåningen. Älgen hissas upp, skinnet slås eller dras av och sedan kapas älgen i två halvor längs ryggraden. Lukten av rått kött och blod är inte angenäm. När det är gjort putsas köttet. Skotthålet rengörs och blodfyllda hinnor och kött skärs loss.

Sedan får halvorna hänga några dagar innan grovstyckningen görs. Bog, hals, stekar, biffar - köttet ska putsas. Fileerna skärs loss och läggs i två lådor. Alla köttlådor lottas sedan ut bland dem som deltagit i jakten. Den som inte varit med får inget kött men får lika fullt vara med och betala fällavgiften. Så gör vi i vårt jaktlag för att inte någon ska frestas att stanna hemma en dag som denna. Det är lite märkligt om några som tagit ledigt från jakten och bara kan den här veckan dyker upp medan resten stannar hemma för att sedan jaga när de andra inte kan.

När lottningen är gjord är det bara att ta hem och finstycka köttet, stoppa det plastpåsar och frysa in. Det kan ta några timmar. Skottillfället är den minsta delen av jakten, det är mest slit och släp, gå runt med hund eller sitta stilla på pass i timtal i hopp om att i dag, kanske, händer det. Eventuellt. Om det inte regnade. Om inte hundarna sprungit väck. Om inte hundföraren redan hunnit förbi så jag sitter här mer eller mindre i onödan istället för att äta tacos hos min kollega.

Skulle jag vara sadistiskt lagd skulle jag snarare bli idrottshuligan eller djurrättsaktivist som angriper enskilda och affärsidkare genom att sabotera deras affärsrörelse eller förstöra deras saker, släppa ut deras djur fast verksamheten är helt laglig. Djuren går en långsam och plågsam död till mötes medan de som överlever förstör för inhemska arter. Vad brukar sådana kallas som med våldsamma medel och sabotage förstör för andra? Härska, påverka och skrämma till underkastelse genom våld och förstörelse? Terrorister?

Jag får höra via radion att Mikaels hund har dragit upp mot Römyra – eller om det var Rötjärn, endera. Anders Hund är på språng åt något annat håll. Regnet trummar på mer och mer. För att kunna höra något utan att radion blir blöt öppnar regnrocken sticker in den under. Hålla och höra. Mikaels hund lär visst söka längs ån. Batteriet i radion tar slut. Nu är jag död för omvärlden.

En skogsmus söker skydd från regnet under en hög med kvistar. Dropparna smattrar. Det tar i och blåser. Piskar deen bara huden. Andra tar en vecka ledigt och far till solen. De flyger vilket inte är så bra för miljön. Jag tar en vecka ledigt och sitter i regn och rusk i skogarna hemmavid väntan på att kanske få se en älg. Vem är till minst belastning för miljön?

I den här vätan – tredje dagen på rad och nu regnar det rejält - undrar jag om jag börjar utveckla gälar och fenor? Ibland slår jag på radion. batteriet har återhämtat sig lite. Jag tror Marcus ropar på mig men så dör radion igen. Undrar vad han ville? Som det lät på tonfallet var det slutjagat men jag törs inte chansa. Jag sitter kvar.

Nu går inte radion alls. Regn regn regn, var ska vi få hägn? Det ökar mer och mer. Snart kommer jag väl att kunna simma iväg. Undrar om de kommer och hämtar mig eller får jag sitta här till nästa år? Fast det regnar surrar myggorna omkring mig. Också e geting finner mig tilldragande. Jag sitter och väntar. Blir blöt in på bara skinnet. Huttrar till lite i blåsten.

Tiden går. Släpar sig fram. Jag sitter jag och väntar på att få höra ifrån någon om vad som händer. Till slut tycker jag mig höra en ropandes röst. Jag tittar upp ur vätan, tar mig över kullen där jag sitter och ser underbare och snälle Torsten stå och vinka åt mig att jag ska komma. Jag avbryter jakten och går upp till bilen.

Jag får veta att Anders hund har satt efter två älgar som gått över ån till samma sida jag satt fast längre uppströms, sedan vände den tillbaks och fick upp ett annat djur som Evert sköt. Nu är det samling på Degersjö. När jag kommer dit klafsar och slafsar stövlarna i gräset. När jag dukar upp fikat tänker jag ta te. Nu får jag se om värmen har hållit sedan i går. När jag öppnar sidofickan på ryggsäcken för att ta upp termosen är den tom. Termosen står kvar hemma. Tur jag har annan dricka – fast kall- med.

Marcus har sett spår efter en ko med två kalvar, Anders har sett en ko med en kalv. Det gör sju djur som fått upp förutom de tre vi skjutit. Älgarna 14-jägarna 3. När jag kommer hem släpper jag allt, sätter radion på laddning, tar av mig alla blöta kläder, hänger upp dem på tork och rensar ryggsäcken samt förbereder morgondagens matsäck.
2011-09-07 19:38.


Kommentarer till blogginlägget