Rolf Öhlén

Blöt jakt

Jägare är blodtörstiga mördare som inte ger djuren en chans. De går ut med sina hundar, radio, pejlar, gevär och mejar ner allt som rör sig, inte sant?

Klockan 4 går larmet igång. Jag tvingar mig upp. Mörkret härskar. En svag lykta vid personalbyggnaden på östra sidan svackan gör sitt för att genomtränga nattens skuggor, likaså en svag lampa hos grannen på västra sidan, andra sidan vägen. Masten på berget i Lännässkogen lyser röd högst upp. Annars är det bara det svaga gryningsljuset som svagt kan anas.

Molnen hänger regntunga över bergen. En tom timmerbil slamrar förbi på väg österut mot gryningen. Medan jag packar, äter frukost och klär mig ljusnar det. När jag kommer ut har väglysena tänts. I gengäld har regnet börjat falla. Jag backar ner bilen över gräsmattan i höjd med den röda, nu tomma arrendebostaden till det knuttimrade vedlidret, öppnar bagageluckan och hivar in lite ved.

I dag ska jag sitta på nya Nybörjarpasset. Jag tror det kallas Nybörjarpasset för att Marcus sköt där när han var ny i Degersjö fruktade jaktlag. Nya kallar jag det eftersom det sedan dess har flyttats minst två gånger under min tid. Älgarna har nämligen en förmåga att gå där passaren inte sitter så vi flyttar tornen varpå älgarna ändrar flyktvägarna.

Det är ett vägpass. De är inte så kul, i synnerhet inte om det är vid en allmän väg. Här är visserligen inte så mycket trafik. Det skulle vara värre att ha ett vägpass längs sträckan Skorped-Västergensjö, längs Flygfältsvägen upp till Gideå flygplats eller längs E 4:an men det känns i alla fall kymigt. Kommer det en bil vänder jag bort bösspipan från vägen. För mig är det självklart att inte rikta gevärsmynning åt ett håll där något rör sig om det inte ska skjutas.

Jag är framme 5:30. Kl 6 börjar vi jaga. Jag slår av motorn. Regnet smattrar på biltaket. Det känns lite småkymigt. Ändå är det inte värsta gången. En gång när jag satt uppe vid kraftledningen regnade det så kommunikationerna inte fungerade. Det enda jag hörde var skrap och brus, något om en tjärn och något skott.

Det visade sig att en i jaktlaget skjutit en älg som gått ner i en av tjärnarna och låg illa till. Men med gemensamma krafter lyckades några tappra bärga älgen medan jag satt och hörde nästan bara de regndroppar som fräsande förångades när de träffade kraftledningen.

En annan gång satt jag på ett hygge ovanför Oppsjön och undrade om sjön hade stigit. Det vräkte ner ihållande där jag satt. Efter jakten frågade en av hundförarna – jag tror det var Anders – om jag hade sett älgarna som gått förbi nere där jag satt. Hade jag sett något mörkt och stort som passerade skulle jag trott det var en u-båt.

I dag regnar det inte så mycket. Faktum är att efter fem minuter avtar det så jag går ut för att göra upp eld. Det var Staffan som lärde mig det. Inte att göra upp eld men att en eld inte skrämmer älgen men kan ta bort vittringen från passkytten.

När jag gjort iordning vedstapeln letar jag efter tändstickorna. Men visst tog jag dem ur ryggsäcken? De ligger inte i fickorna, inte i ryggsäcken, inte i baksätet. Jag springer runt som en yr höna fram och tillbaks till dess jag hittar dem i framsätet. Till sist får jag fyr på eländet. Snart sprakar en brasa muntert medan jag installerar mig i skjuttornet.

Det blir trångt med ryggsäck, vapen och inte minst skytt. En av golvplankorna knakar oroväckande när hela min tyngd vilar på den planka jag har min vänster fot på. Det nästa jag gör är att se ut skotthåll. Jag försöker bedöma avståndet till olika föremål i terrängen och bestämma mig för när jag kan skjuta och när det blir för långt eller för trångt för ett säkert skott.

Rakt framför mig har jag tallskog med låg undervegetation. Längre ner till höger står det några gulnade björkar invid grusvägen som sluttar neråt. En grantopp sticker upp och sedan blir det en svacka och en kurva. På min vänstra sida en bit ner längs vägen är det en liten glänta med låga lövbuskar innan blandskogen tar vid och så en skarp högerkurva.

En bit innan på andra sidan vägen står en liten buske som på avstånd ser ut som en hund eller en räv. Är det för trångt går det för fort. Kommer det en ko måste jag vänta och se om det är en kalv efter. Därför är det bra att på förhand försöka bedöma avstånd och bestämma när man ska skjuta och när man ska låta skottet gå så man inte behöver tänka på det om chansen kommer.

Molnen ovanför ser ut som upp- och nervända flytande berg med dalar emellan. Det börjar strila. Tur jag har ett bra regnställ. Fast byxorna saknar resår och dragkedjan på vänstra benet är trasigt så det glider hela tiden ner och fastnar under stöveln. Det blir problem när jag går men det är utmärkt när jag sitter still. Jag hör via radion att Torsten har sett en älg på morgonen. Jag får se en ekorre.

När regnet tar i tänker jag på ett föredrag jag ska hålla. Tänker tala om Syndafloden och Yttersta tiden. Om hur Gud säger att han aldrig mer ska dränka jorden i vatten och alla dessa som tror sig vara utvalda så de kan tala om när jordens undergång kommer fast inte ens Jesus visste det och hur det undergräver förtroendet för bibeln och för kristna när man påstår sådant som man själv bara får för sig.

Skulle det vara kallare skulle regnet vara snöflingor. Det finns inte en snöflinga som är lik någon annan. Inte heller är någon människa lik någon annan. Vilken grupp vi än talar om går det inte att dra alla över en kam. Ändå är det så lätt att göra det, att de mest extrema galenpannorna får stå som något slags representanter för en grupp som man ogillar, kanske för att man vill ha sina egna fördomar bekräftade.

Att världens undergång kommer förr eller senare råder det ingen tvekan om, om inte annat när solens bränsle tar slut – om vi människor inte lyckats fördärva den innan dess. Vi är satta att förvalta skapelsen och livet. Det innebär att vi också har rätt att ta ut ränta men vi får inte nalla av kapitalet. Den som vill skörda måste också så. Det finns många jägare som sliter och lägger ner timmar och pengar på viltvård. Viltkött är det näst mest ekologiska vi kan äta.

En hel del av de frukter och grönsaker som vissa ersätter kött med odlas i tropiska länder där regnskog skövlats där hotade arter lever. Underbetalda barn och kvinnor sliter på de besprutade plantagerna innan varorna lastas på kylfartyg som bränner och släpper ut olja i våra hav innan de lägger till och för över lasten till bilar som kör miltals, släpper ut avgaser och kör på djur eller på vägar med stängsel som hindrar djur från att ta sig till artfränder eller till nya biotoper på andra sidan vägen.

Jag går ut i skogen, skjuter en älg som kanske skulle ha dött i alla fall, dukat under av svält, sjukdom – i skogen finns inga veterinärer – eller blivit påkörd av bilister eller hetsad till döds av rovdjur, fyller min frysbox och kompletterar med morötter, potatis, sallad, rotfrukter och äpplen som odlas här hemma utan hjälp av konstlat uppvärmda växthus.

Visserligen skulle våra inhemska köttproducenter låta sina kreatur beta naturligt växande gräs men det skulle ge sämre tillväxt och lägre avkastning vilket skulle innebära ökade konsumentpriser. Skulle vi vara beredda att betala vad det skulle kosta? Är det bättre att plöja upp eller asfaltera djurens betes- och jaktmarker än att låta dem leva i naturliga biotoper och göra ett och annat uttag i form av kött?

Vad är det vi behöver för vår överlevnad? Är det datorer, mobiltelefoner, el, bilar med mera som verkligen är en miljöbelastning eller är det mat, kläder och skydd? Mycket av vår produktion som påverkar miljön negativt är sådant vi egentligen inte behöver för vår omedelbara överlevnad. Är det för att kompensera det som vissa ger sig på jägarkåren, många som kanske inte deltagit i jakt eller ens känner en jägare? Att det är ett sätt att stilla sitt eget samvete och visa att man är miljömedveten?

Bly i fast form är mycket stabil så länge det inte ligger i sura miljöer. De flesta studsarkulor som träffar djuret stannar där och i vallarna på skjutbanorna ligger de inbäddade och skyddade så länge man inte börjar gräva fram dem. För de som jagar med hagel över öppna vatten är det lite annorlunda då änder kan äta haglen. Men jag vet inte om blysänken för fiske är förbjudna?

För övrigt är sjöfågeljägare ett släkte för sig. Ut i ottan, i snålblåst och fukt, lägga ut dyrt inköpta eller med mycket möda förfärdigade vettar, sätta sig på en vindpinad kobbe och vänta på att fåglarna ska komma, skjuta några änder, sedan upp med vettarna, hem, plocka, flå, hänga och ta vara på det kött som blir. Tja, inte är det för att dryga ut hushållskassan de gör det, möjligen dränera den men det blir ett tillskott från ett överskott som är närproducerat utan onödiga utsläpp.

Då har vi älgjägare det enklare. Ja, hundförarna har ett elände. Träna hund, släppa hund, se hur den beter sig och låta älgen gå om hunden gör fel. Tränga sig igenom regnvåta snår, få vatten innanför kragen, bli sjöblöt av svett inifrån på grund av för täta kläder och blöt utanpå för det regnar. Fy. Det är ett före.

Vi passkyttar har det bättre. Vi sitter still, kan göra upp en brasa. Torn som behöver byggas och flyttas, skjutgator som behöver röjas kan vi ordna varma sommardagar när andan faller på. Det gäller bara att den gör det.
Men allt är relativt. Det beror på intresse, läggning och förutsättningar.

Är det mer fel att jaga djur än att hålla dem som fångar? Bestämma när och vad de ska äta, om, när och med vem de ska få para sig? Borde det inte utföras någon slags lämplighetstest på djurägare? Många hundägare låter sina jyckar gå okopplade ”o, de är så fina, de gör ingen något illa, jag har sådan pli på dem”. Så är olyckan framme och debatten igång om vissa raser ska förbjudas eller inte. ”Det är inte hundens fel, ingen hund är farligare än någon annan”.

Nähä, verkligen? Är det inte skillnad på storlek, styrka, aggressivitet? Skulle jag skaffa mig en vakthund tror jag inte valet skulle falla på en Chihuahua, inte heller att jag skulle skaffa en Irländsk varghund om jag ville ha en knähund. Skulle jag bli anfallen av en Pekingeser tror jag att jag har större utsikter att freda mig än om jag blir överfallen av en Dobermann pinscher. Men det är bara som jag tror.

Jag har en svag känsla av att en hel del olämpliga hundägare väljer stora, starka hundar för att imponera eller för att de tycker att det är häftigt med en ”farlig” hund. Men det är som sagt inte hunden utan ägaren som är farligast för omgivningen om det är en olämplig ägare men det blir hunden som får betala för det. Körkort – jag menar Vovkort för hundägare?

Tankarna vandrar och far som röken. Norrut, svänger västerut för att kantra till söder och så gira åt öster. Den dansar, irrar, slits hit och dit medan regnet stillnar. Vägen ner mot Degersjö glänser som silver i hjulspåren. En tom timmerbil passerar. Förarhytten är i höjd med tornet där jag sitter. Det känns lite märkligt.

Marcus hund Sluggo får upp en älgtjur. Marcus ser inte älgen men hör kronan slår i stammarna när den brakar iväg genom skogen och försvinner så småningom in på grannlagets. Lugnet lägger sig åter. Rätt som det är kommer det en extra skur på mig. Några tallgrenar ovanför mig släpper då och då ifrån sig sin ofrivilliga blöta böra rakt ner på mig där jag sitter. På andra sidan vägen smattrar regndroppar i de låga lövträden.

Känner mig lite offside. Marcus har i princip gått klart. Anders är nästan framme hos Nisse. Jag sitter mitt emellan. Nisse berättar att en älgko sprang över vägen där han satt. Det rör på sig i skogen. Sluggo går iväg igen, ner mot Degersjörakan men släpper vid vägen. Mina utsikter att se en älg har minskat drastiskt.

Passet jag sitter på är mer eller mindre överspelat men jag inväntar jaktledarens instruktioner. Det kan hända att det kommer en älg. Det vet man aldrig, därför måste man hela tiden vara beredd.

Vi avbryter jakten. Samlas i slakteriet och fikar. Torsten frågar om jag hade övernattat i tornet. När han passerade sprakade brasan och jag satt i tornet. Vi pratar igenom dagens upplevelser. Bestämmer oss för att gå ut igen. När regnet avtagit. Vilket det inte gör. På det igen. I lottdragningen får jag samma pass igen som jag hade på morgonen.

När jag kommer upp i tornet igen försöker jag få av mig hättan på regnrocken. Mikael stannar och frågar om jag vill låna ett paraply. Det är snällt av honom men jag är inte vattenlöslig. Om jag blir blöt gör detsamma. Jag torkar. Det är värre med vapen och i synnerhet kommunikationsradion.

Första året jag jagade hade jag ingen egen radio. Jag fick låna en av en gästjägare från Stockholm. I lottdragningen fick jag ett nytt pass. Glad i hågen stoppade jag radion i min byxficka och äntrade skjuttornet. Rätt som det var trängde naturen på, jag klev ner från tornet, trampade fel precis när jag var nere, tappade balansen och ramlade rätt ner i det vattenfyllda diket. Jag blev genomvåt in på bara kroppen.

Turligt nog var det gassande solsken så jag klädde av mig och hängde kläderna på tork. När jag satt där i bara kalsongerna passerade Inge som var gift med Ludvig i vårt jaktlag. De var från Tyskland och jag undrar vad de berättade om ”der Pastor” som nästan satt som Näcken i skjutstolen vid myren intill vägen. Naturligtvis blev radion förstörd så jag fick betala reparationerna och passet fick namnet Prästbadet efter det missödet.

Jag tänkte att ska jag drulla i med någon jaktradio i fortsättningen ska det vara min egen så jag köpte en. Jag fick köpa hörselkåpor och en sladd att koppla mellan kåporna och jaktradion av samma kille som jag lånade radion av. Det fungerade bra till att börja med men nu är det glappkontakt så för att höra måste jag sitta med jaktradion i handen och trycka in kontakten till radion i ett visst läge för att kunna höra vilket är ganska besvärligt.

Det kan fungera om jag kan lägga radion så att tyngden av den trycker in kontakten. Problemet är att då blir radion blöt vilket jag inte riktigt tycker om vis efter tidigare erfarenhet så därför tar jag loss huvan på regnrocken och lägger den över radion där den ligger på en bräda i skjutstolen.

Regnet fortsätter att falla. Tätare och tätare. Kontakten fungerar inte hur mycket jag än trycker in den. jag drar ut och sätter in igen, vrider, vänder, testar. Till slut drar jag ut den och låter det vara. Jag vet att Mikael har passerat med hunden men utan älg så jag har radion på lågt. Regnet slutar falla. Då har vi jagat klart. Vi träffas vid ett vägskäl och gör upp planerna för morgondagens jakt.

När jag skriver detta strålar solen från en blå himmel. Prognosen för i morgon utlovar regn. Åtminstone när vi ska jaga. Två skådade älgar, en hörd och en luktad – ja, av hund alltså. 7-0 till älgarna.

Hur var det nu? Jägarna har alla fördelar, det är bara för dem att gå ut och meja ner djuren, älgarna har inte en chans? Undrar om den som sagt det någonsin har varit med på en älgjakt? Svaret på den ineldande frågan i denna blog är för mig inte sant. Det har jag lärt mig av mitt underbara jaktlag och förslagna älgar.
2011-09-06 16:21.


Kommentarer till blogginlägget