Rolf Öhlén

Älgarna jägarna 3-0

Klockan tre vaknar jag. Pigg som en sömnig mört. Det är vid den här tiden jag brukade gå upp när jag var ny i denna folkrörelse, denna norrländska retreat eller meditation eller vad ni nu vill kalla det. Män och en del kvinnor lämnar jobb, familjeliv – ja, allt – bakom sig för att dra ut i skog och mark.

En del går med sina fyrbenta vänner medan andra sitter still på en stubbe, i ett torn, på en stol i ur och skur, sol och regn, kyla och hetta. De sitter still i timtal och bara är, låter tankarna i likhet med molnen vandra var de vill. Stanna upp vid något bekymmer, en hemlig dröm, en inre längtan, sedan släppa det och sedan glida vidare.

Hösttid. Skördetid. Älgjakt. I år är det ett speciellt år för mig. Det är första gången som inte Edwin är med. När jag tog min jägarexamen för 10 år sedan frågade kursledaren om någon av oss ville följa med ut på en älgjakt. Jag blundade och såg fulla, blodtörstiga jägare som urskillningslöst sköt på allt som rörde sig. Jag mådde så illa att jag ville kräkas.

Samtidigt visste jag att detta var ett stort intresse hos många som jag mötte och eftersom det var en del av deras vardag tyckte jag att jag borde åtminstone borde se vad det var. En dag skulle jag väl kunna stå ut med.
Efter några dagar ringde Edwin och bjöd in mig till att följa med honom på älgjakt.

Jag fick dålga vibrationer och undrade i mitt stilla sinne hur jag skulle stå ut. Jägarmötet söndagen innan var en solig eftermiddag uppe hos Edwin vid Oppsjön. Där träffade jag det övriga jaktlaget som präglades av seriositet och gemytlighet. Måndagen – min första jaktdag – hände det något. Av en erfaren jägare och medmänniska fick jag hans syn på skogsbruk och filosofi om jakten, om tort och smått vad gäller livet i allmänhet.

Jag fick en helt ny syn på jakt när jag fick en inblick i hans värld av erfarenheter. När jag satt där i skogen, hörde vinden susa i träden, värmdes av solskenet och upplevde att vara en del av en gemenskap men ändå få vara för sig själv hände något. En stilla frid sänkte sig. Jag återfann något jag saknade som jag miste 1986 när Tjernobyl small och jag tappade sugen på sportfiske.

En dag blev två dagar blev tio år. För mig kom Edwin att bli något av – för er Harry Potter fans -vad Dumbledore var för Harry Potter. I går fick jag veta att Edwin inte kunde komma med på grund av medicinska skäl. Av det riktigt gamla gardet är det bara han och Nisse kvar. Det känns tomt, som en del av själen i jaktlaget saknas. Men det är tidens gång. Nisse är i alla fall fortfarande med. Han är också en nestor och lite av en mentor i sammanhanget.

Jag lägger mig igen. Har ställt väckarn på halv fem. Har svårt att somna om. Vrider och vänder på mig. Till sist kommer jag till ro. Då går larmet igång. Det är bara att gnugga sömnen ur ögonen, kliva upp, packa ryggsäcken, göra frukost och kolla väderprognosen för idag. Det är gråmulet ute. Tydligen blir det risk för regn. Klä på sig inklusive regnställ, fram med bössa och patroner och så iväg.

Gatlyktorna är släckta. Två lyktor framför kyrkan, en knutlampa hos grannen och några fasadlyktor på skolan punkterar den disiga gryningen.
Kommer iväg lite väl sent. Evert ska plocka upp mig 5:40. När jag kör från prästgården är klockan 5:30. Han står och väntar vid infarten till Degersjö. Vi lastar över packningen. Men vi verkar vara först.

Det framgår av samtalet han får av Marcus. Marcus bil startar inte så han vill ha lift ut på passet men vi har hunnit till stortallen och enligt Evert hade ingen av de andra passerat medan han väntade på mig. Vi passerar Kylsnäsån och kör upp mot Räppen. Jag ska sitta på prästpasset.

Det är på grund av mig det fått sitt namn. I begynnelsen så anmälde jag mig ofta frivilligt till det passet för att jag hade lätt att hitta till det. Så kom det att få heta prästpasset eftersom jag så gärna satt där. Evert släpper av mig. Jag stänger bildörren försiktigt, öppnar bakdörren och tar ut packning och gevär. Jag rättare till den grånade trästegen som leder upp till skjutstolen, lägger upp gevär och ryggsäck innan min lekamen följer efter.

Så sitter jag på årets första älgjaktspass. Löven rasslar i vinden. tallar och granar gungar. jag laddar mitt gevär. Himlen är grå. Grått i grått. Molnslöjor jagar varandra över himlen och här nere på marken med. jag ser knappt sluttningen dryga hundra meter bort på min högra sida. På andra sidan grusvägen löper ett dike som slutar vid vändplanen innan bergsluttningen.
Där är en föryngringsyta.

På min vänstra sida har jag en plan ca 40 meter bort med gult gräs som går in en bit mellan träden. Gräset vajar i vinden. Mina ögon vandrar från vänster till höger sida, jag spanar av skogen. En bit in till vänster har en talltopp knäckts. I diket står en trädstam lutande upp i skogen. Plötsligt kilar en ekorre över vägen, uppför den lutande stammen och kastar sig mellan träden innan den försvinner bakom en tall.

Jag klipper med ögonlocken. Blundar. Vilar. Vad som händer vet jag inte. Kommunikationsradion är avslagen. Jag har inte hittat sladden mellan hörselkåporna och radion. Jag vill inte att älgarna ska höra mig. För mig finns det tre anledningar till att ha kommunikationsradion på; den första är att hundföraren ska kunna meddela passkytten att hund, förare eller älg är på väg upp mot passet, det andra är i fall jaktledaren vill meddela att jakten ska avbrytas eller om passkedjan måste flyttas.

Eftersom jag är uppmärksam och frågar först om det är en älg innan jag skjuter behöver varken hund, förare och ibland även älg inte frukta vådaskott, i synnerhet som jag inte alltid kommer ihåg att osäkra bössan. Eftersom Evert har passet ovanför mig kommer han att meddela mig om jakten av någon anledning ska avbrytas. I dag är vi sju passare så alla aktuella pass är besatta så det finns ingen anledning att flytta passkedjan.

Alltså är nyttan med att ha radion på mindre än risken att störa älgen så den undviker mitt pass. Men jag undrar var sladden kan vara. Jag sökte igenom alla tänkbara och några otänkbara ställen i går. Förrådet sökte jag igenom minder än halvhjärtat eftersom en massa prylar från källaren står där i en osalig blandning.

De ska dra in bergvärme i prästgården. De skulle gjort det i augusti så vi fick brott att tömma innan semestern och hivade över allting. Inte kom det några installatörer. Sedan var det september de skulle komma. Nu är det september men vi har inte sett röka av dem. Kontentan är att jag ogärna ger mig in i den röran.

Sedan går tankarna till Harry Potter och Voldemort, en bekantskap jag fått göra enär min 8-årige son har börjat se på filmer och vill ha högläsning från böckerna om Harry Potter. På ca en vecka läste jag ut alla sju böckerna. Det blev många sena nätter men de var lättlästa. Kampen mellan ont och gott. Det är så lätt att förlägga den utom sig, att måla ut ”dem” som hotfulla fyllda med ondska och ”vi” som hjältar, fyllda med idel godhet.

Men så enkelt är det inte. Det är en kamp som pågår inom varje människa och ingen kan utkämpa den kampen åt dig. Ingen annan kan få dig att ändra kost- och motionsvanor, det finns inga genvägar, inga enkla lösningar. Det är jag själv som måste föra kampen mot de frestelser som riskerar att skada andra och mig själv.

Sådana tankar leker jag med när en björktrast bryter morgonens stillhet för att förflytta sig från skogen mittemot till skogen på andra sidan om min högra sida. Ibland tar jag upp bössan, skruvar på aimpointen – det är ett sikte med en röd punkt, där punkten är träffar kulan. Det drivs med batteri och punkten rör sig i siktet när jag flyttar geväret. Jag siktar med bägge ögonen fast bara ena ögat ser i siktet.

Det ljusnar. Dimman driver bort. Det kommer enstaka regnstänk. Tiden går. Det kommer en tätare skur. På med regnrocken som jag tagit av mig på grund av värmen. Så ser jag Everts bil som vänder uppe på vändplan. Jag gör patron ur, plundrar magasinet och kliver ner från skjutstolen. Evert har sett två älgar men fick ingen skottchans.

Vi kör ner till grillplatsen vid vägkorsningen där resten av passarna är församlade. Mikael – en av hundförarna – har kopplat hundarna och åkt till den stora staden. Den andra hundföraren – Anders – söker sin bortsprugna hund. Förutom Evert är det bara Marcus som sett älg. Jag nämner missödet med den försvunna kabeln.

Marcus reagerar direkt. Han har hittat en sådan kabel vid grillplatsen i Degersjö och hängt in den i slakteriet. Ingen han frågat har velat kännas vid den. Vilken tur, jag kunde ha letat ihjäl mig hemma till ingen nytta. Marcus, du är en pärla. Efter matrasten där mitt halster som vanligt tar för stor plats och min dubbelparisare nästan blir för stor för min mun – bestämmer vi oss för att jaga en såt till.

Vi lottar ut passen innan Torsten skjutsar hem Marcus för att hämta hund. Jag får Kungapasset på min lott. Inte för att Kungen jagat där. Har ingen aning om varför det fått sitt namn ifrån. Efter goda, välmenande men något förvirrande råd av Staffan och Mats om var jag ska sitta – passet har nämligen flyttats ett antal gånger – släpper Evert av mig vid ett ställe som ser bra ut.

Jag skulle kunna gå ner på myren, gå högre upp eller längre ner men jag stannar där jag är. Tur det för när Torsten och Marcus kommer tillbaka har de med sig min kabel så nu kan jag lyssna på comradion. Det går som en gata rätt ner i skogen. Annars är det väg. Till vänster går den uppåt, till höger ner. Mittemot hälsar talgoxarna på.

Efter ett tag ser jag något som rör sig till höger, uppe på vägen. Jag skulle haft kikaren. Men jag vet, det är en synvilla. Det är en gren som nästan ser ut som framdelen på ett djur på väg över. Ovanför sista krönet står träd vars skuggor flyter ihop och ser ut som gestalter som rör sig. Det är lätt att ta miste.

Under dessa tio år har jag sett ca 20 djur jag kunnat skjuta under uppskattningsvis 240 jaktdagar. Av dem har jag skjutit 3. Visserligen har jag fått några skämtsamma gliringar men i vårt jaktlag gäller att man aldrig behöver ångra ett skott man inte avlossat. Det är viktigare att skjuta rätt och säkert än att skjuta fullt. Det är därför jag trivs så gott i gänget.

Marcus går med Sluggo. De hittar färska spår men inga älgar. Så avbryter vi jakten. Torsten hämtar upp mig och Marcus. Vi far till Degersjö och gör upp planer för morgondagen. Men klockan är bara barnet så vi gör en raid och snickrar upp ett torn vid ett av morgondagens pass där Nisse ska sitta.

Sedan inspekterar vi ett pass och diskuterar om vi ska flytta ett torn till en plats som Mats hittat men efter att funderat beslutar vi det låta vara som det är. Så lyktar dag ett av 2011 års älgjakt. Tre älgar skådade, noll skjutna. 3-0 till älgarna alltså.
2011-09-05 15:19.


Kommentarer till blogginlägget


Det kommer åter en dag!
Härligt kås.
2011-09-05



Tack för att du orkade läsa.
2011-09-05



Underbart skrivet så visst orkar man läsa.. och mycket tänkvärt i det hela också.

Vad bra att kabeln kom tillrätta!
2011-09-05



Imorgon så är det nya mål och chanser till tjälknöl.
2011-09-05