Anna Karin D

En mörk eftermiddag.

Regnet har tilltagit under vår lilla matpaus. Regnet tilltar alltmer när vi kör mot Rjukan på fredagseftermiddagen, det är den 22 juli 2011. Då och då kör vi in i molnbankar som ligger där mellan fjäll och över blötmyrar som utdragna bomullstussar. Då ser man inte långt, knappt vägen faktiskt. Och absolut inte lämlarna om någon av dem skulle ge sig ut på vägen. Bland sina platta släktingar. Begrundande deras öde. Utan att dra några vidare slutsatser av det, av plattheten alltså. Lämlar är inte kända för att vara smarta.

Vi är på väg mot Vemork, en gammal (faktiskt 100 år gammal ser jag i turistprospektet) vattenkraftstation som nu är museum och där spännande saker tilldrog sig under andra världskriget. Museibesök passar sig fint när det regnar, och eftersom det nu öser ner passar det mer än ypperligt.
Ute har vi ju redan varit, ätit har vi gjort.
Vägen, smal, urgröpt och sönderregnad, slingrar sig ner i serpentiner mot byn, men innan vi är framme ser vi kraftstationen uppflugen på bergssidan, bland molnsjok och regnränder, en grå ruvande klump.

Den lär vara arkitektritad. Den lär vara ett vackert byggnadsverk. Det står så i våra broschyrer.
Jag tycker den ser tung, mörk, hotfull ut. Som tagen ur en krigsfilm. Tänker på spioner, örnnästen, täcknamn, uniformer och ben utan knäleder. Bruna vapen och stövlar. Otäcka symboler. Allvar. Ofrihet. Hot. Bara namnet är tungt: ...ve - mork...

Sådant tänker jag på. Känner historiens vingslag redan nu.

Vi parkerar bilen där man ska, man får inte köra hela vägen upp till byggnaden, men det går en liten pendelbuss dit. Det fattar dock inte vi, utan börjar vandra längs vägen i ösregnet, plaskande i de strida bäckarna som rinner ner för vägen som om vi inte hade fått tillräckligt med motion denna dag.
Över en smal bro går vi, tvärt djupa branter ner i flodskåran. Det hisnar i maggropen.

Här stod tyska soldater en gång i tiden. Vaktade tillfarten. Hade stövlar. Uniformer. Raka knän och vapen. Otäcka symboler. Tyskarna ville åt det tunga vatten som producerades på Vemork, för de ville tillverka en atombomb. Att spränga världen med.

Väl uppe vid museet på trötta ben (och lite lätt sugna på mat igen, men något sådant blir det inte, ånä vi äter väl inte jämt heller? Istället kulturell och historisk näring, sådan är också nyttigt och livsnödvändigt) får vi ta del av den oerhört spännande historien om Hjältarna från Telemark som tog sig in i kraftverket , från Hardangervidda, mitt i vintern, mitt i natten, klättrande i den branta klyftan utan att de mörka hemska strama tyska soldaterna såg dem. Tog sig in och saboterade tungvattenanläggningen så att inte tyskarna skulle kunna fixa sin bomb....vilka killar!
Spännande som bara attan.

Vi får oss också lite norsk arbetarhistoria till livs, likaså Rjukans historia. Mycket intressant.
Vi kollar turbiner. Enorma, svarta. Vi läser om atombombstillverkningen. Ser bilder. Lär oss: Kapplöpningen med bombfixandet. Turerna kring det. Spelet, det onda, livrädda spelet. Galenskapen.

Amerikanerna fick ihop bomben innan tyskarna fick ordning på sitt tunga vatten från Norge.
Men det blev ju inte så himla bra för det precis.

Skit blev det bara!
Beklämmande med mänskligheten ibland.

Mätta på historia, krigshistoria och kultur men hungriga på något ätbart samt lite trötta på att gå tar vi lilla pendelbussen till p-platsen. Det regnar förskräckligt mycket. Det forsar ner. Det är mörkt och tungt väder.

Och busschauffören hör på nyheterna i bilradion att ett bombattentat just inträffat i Oslo.

Och resten vet ni, resten vet hela välden.
Listan över människors galenskaper blev en rad längre.






2011-09-04 07:57.


Kommentarer till blogginlägget


En mörk eftermiddag blev en mörk men vacker berättelse.
2011-09-04



Bilden med ravinen och bron över blev väldigt beskrivande och bra. Vem tog den? :-)
Du skriver som jag tar vissa bilder, alltså utmärkt.
Med den skillnaden att du skriver alltid bra, medan jag bara ibland tar bra bilder :-)
2011-09-04



Per: DU tog bilden! Tack!!!! Och du tar ALLTID bra bilder. Utom dom på mig. Men det beror inte på dig....
Eva: tack! Det var ett passande väder den dagen kan man säja.
2011-09-04



En fin berättelse som stämmer till eftertanke om mörka krafter och mod och hopp. Det finns ljus och mörker i oss alla. Det finns de som vill släcka ljus och de som vill tända ljus. Var en tändare och inte en släckare. Tack för det ljus du tänder med dina berättelser.
2011-09-04



Så snällt skrivet, Rolf. Tack själv, för att du läser.
2011-09-04



Det var vackert skrivet även av Rolf!
2011-09-04



Jag tycker som Rolf
2011-09-05