Jessie starlady

9 + 1 = distanspers!

I söndags hade jag planerat att springa långpass med en kompis härifrån funbeat, men tyvärr har hennes rygg krånglat på sistone och till slut blev hon tvungen att ställa in. Helt plötsligt blev det för mig (som annars är den klassiska ensamlöperskan, som tex tävlar TROTS att det är andra människor med i loppen) lite jobbigt att tänka mig långpasset UTAN sällskap? Knepigt.

Men springa måste jag ju och springa långt måste jag också om inte Lidingöloppet ska bli en ända lång orgie i trötthet, smärta och elände. Efter att ha uttryckt tvivel om min Lidingödebut till några andra vänner här på funbeat fick jag tipset att göra "som ultralöparna gör" och springa 9 minuter och gåvila 1 minut från början till slut. Det viktigaste skulle då vara att faktiskt ta den där gåvilan även i början när jag inte är trött för att förhoppningsvis aldrig BLI det heller.

Javatusan, tänkte jag, jag får väl prova!

Förra året tränade jag för Tjejvättern och letade då rätt på några cykelrundor som var lite längre och nu var det dags att damma av en av dem för mitt långpass. Visserligen tycker jag inte om asfaltslöpning (och det är ju inte heller optimal träning för just Lidingö) men här handlade det om att springa längre än jag någonsin gjort förut och inte om att hitta en tungt kuperad bana med Lidingöliknande underlag.

Blotta tanken på sträckan fick mig nästan att gå och lägga mig på soffan och strunta i alltihop, men som tur är så är jag en kvinna med principer och när jag bestämt mig för något så går mitt motto in och tar hand om saker och ting - Do or do not! There is no try.
Så på med mina mest dämpade löparskor och mitt födelsedagsfådda fyllda vätskebälte (vatten, vatten - bara vanligt vatten) och sen bar det av.

Gick några hundra meter bara som uppvärmning eftersom jag ändå skulle springa långsamt hela vägen. Börjar springa och inser snabbt att tempot är lite väl högt (runt 6min/km) men tänker att "så kommer det nog att vara i början på Lidingö med. Man rycks ju så lätt med i ett högre tempo än man planerat. Bra att testa hur dyrt man får betala för det längre fram på träning istället för att tvingas inse det inför sista milen den 24e...

Använder inte hjärnan innan jag börjar springa, så jag lägger inte i någpn intervall. Istället tvingas jag kolla klockan hela tiden för att se när det gått nio minuter. *suckar och skakar på huvet åt mig själv* Första nio känns naturligt nog inte jobbiga och minuten jag går känns lång. Börjar direkt med att skölja ur munnen och ta en klunk vatten vid varje gåvila, även om det känns lite onödigt så här i början. Känner att det nog är med dricka under löppass som det är med datafiler man producerar. Då heter det "save soon - save often" och här är det "Drink soon - drink often!" som gäller.

Första delsträckan är dödligt tråkig. Rakt, rakt och förrädiskt oplatt - fast det ser platt ut så är det lätt motlut nästan hela vägen ner till riksväg 70. Lyckas korsa riksvägen utan att behöva stanna eller ens sakta ner Smiley och snart kommer en av slingans få rejäla utförsbackar. Här låter jag gravitationen sköta tempot och jobbar med att skjuta fram bäckenet och liksom räta ut kroppen och bara låta benen rulla på. En snabb blick på klockan avslöjar att jag rör mig snabbare än 5-tempo (!) och jag tänker att det måste vara något fel på min Garmin? Smiley

Nästa del går över gamla ridmarker. Här red jag min finaste vita prinsessa för vad som nu känns som en livstid sedan, men det kanske är 4-5 år som har gått. Vägen svänger mer och är mer varierad även i höjdmeter utan att för den sakens skull vara backig vare sig uppför eller utför. Snart är jag framme vid bron över älven vid Utsund. Som min egen lilla miniVästerbro ligger den där och det känns som om man aldrig når krönet, till och med när det redan rimligtvis måste vara passerat för flera meter sen.

Vid 8 kilometer får jag en svacka. Det känns tungt att springa och andningen är mer ansträngd än tidigare. Sneglandet på klockan blir alltmer frekvent och hur långa kan nio minuter VARA egentligen?!? Bestämmer mig för att ge mig själv regler för när och hur ofta jag får kika på klockan över huvud taget. Inte före den där avtagsvägen... borta vid skylten där, men inte före... etc etc. Fokuserar istället på de vita sträcken i asfalten. Till nästa.. till nästa.. till nästa...

Vädret, som var så mulet och fint när jag gav mig ut, har börjat ändra sig och molnen spricker upp. Det blir soligare och varmare och jag muttrar fula ord under min alltmer flåsiga andedräkt. Vattnet börjar väl inte direkt ta slut, men jag känner att jag allt oftare vill hälla vatten över huvudet också under mina gåvilor och bestämmer mig för att fylla på flaskorna vid Folkärna kyrkogård. Dit är det nu bara någon kilometer kvar vilket innebär att jag nu sprungit halva sträckan!

Väl framme vid kyrkan stannar jag min Garmin. Jag vill ju ha min medelhastighet beräknat på sträckan jag sprungit och inte beräknat på att jag stått still i några minuter och fyllt på vatten. Det kommer också att motsvaras av att jag vid somliga drickastationer på Lidingö kommer att tillåta mig att stå till, dricka och stretcha, så den tiden ska ändå ligga utanpå den tänkta löptiden enligt min plan.

Dricker glatt ur båda flaskorna innan jag börjar fylla på den första igen. DÅLIG IDÉ! Vattnet på kyrkogården luktar blöt mossa och känns inte alls fräscht. :( Varför kollade jag inte först?? Bestämmer mig för att nästa gång den här rundan ska löpas ska jag fylla på den ena flaskan med den andra först och sen bara fylla en flaska med det här vattnet och ha till att enbart hälla det över huvudet när jag blir varm.

Börjar springa igen och känner mig pigg igen!
Det ger mig hopp. Både för dagens pass och för Lidingö. Smiley
Visserligen blir de där nio minuterna fortfarande allt längre och längre och gåvilan tycks samtidigt bli kortare? Börja gå, ta fram vattenflaskan, hälla vatten i händerna och blaska av ansiktet, skölja ur munnen. Ta en klunk (fast den till och med smakar blöt mossa - nöden har ingen lag!) och VA?? är det REDAN dags att börja springa igen?!?

Börjar räkna på hur många niominutersintervaller det kan vara kvar, men hjärnan vill inte riktigt fungera på den nivån (matte har heller aldrig varit min bästa gren...). Ger upp och återgår till att fokusera på de vita strecken i gatan och på var det är rimligt att jag ska få titta på klockan igen. Farten på kilometrarna hålls ändå hyfsat uppe av att jag efter varje gåvila fortfarande har orken att gå igång i samma tempo som efter den föregående gåvilan.
Det enda som skiljer är hur lång tid jag orkar hålla den och hur långsam jag hinner bli innan nästa gåvila äntligen nås.

Här är också de två mest rejäla uppförsbackarna på slingan. Ostrategiskt placerade kan tyckas, men det är de ju på Lidingö med så... Det man tränar på blir man bra på, tänker jag och jobbar vidare. Har lite tur med gåvilorna med och de kommer just före krönet på den tyngsta backen och mitt i den andra. Skönt! Tempot i början på intervallerna ligger runt 6:30 men faller nu ända ner mot 8-tempo de sista minuterna. Jag bryr mig inte längre. Det här är inte ett pass som handlar om fart utan om sträcka och tid. Tiden som jag orkar hålla mig igång i de här intervallerna utan att bli helt förstörd. Ju längre tid jag är ute desto bättre.

Helt plötsligt är jag framme vid 68:an och kan svänga av i riktning mot Krylbo! Nu är det inte långt kvar och långt där borta ser jag allén som leder till mitt stall. Därifrån är det tre kilometer hem, det vet jag. Ljuset finns tydligen inte i en tunnel längre utan i en allé av lindar? Smiley Att säga att jag får nya krafter nog att öka tempot vore lögn, men plötsligt känns det ändå lite lättare att fortsätta springa.

Hur många gånger har jag inte gått den här vägen och varför har jag aldrig tidigare märkt att den lutar svagt emot hela vägen?? Asfalten suger musten ur mig fullständigt och nu börjar jag känna av händer och fötter och allt annat som sväller över alla rimliga gränser, eller iaf så att det känns som om både skor och hud på fingrarna ska sprängas? (okej, jag överdriver liiite, men det är lite jobbigt det där med svällandet tycker jag...)

18 kilometer sprungna och till och med JAG klarar av att inse att det nu är max TVÅ niominutersintervaller kvar, om jag inte ska börja krypa fram på alla fyra. Ungefär här blir jag passerad (utan att veta om det) av en jobbkollega och hon kunde bekräfta nästa dag att jodå, jag SÅG minsann lika sliten ut som jag kände mig just där. *hepp!*
(fast det var ju onekligen skönt då att kunna säga "ja, då hade jag väl sprungit sisådär en 19 kilometer" som svar på kommentaren "jag såg dig när du var ute och sprang igår, du såg sliten ut..." Smiley )

Sista intervallen och jag inser vad jag egentligen redan vet sen tidigare att vad det än kommer att bli på Lidingö så inte kommer det att bli någon spurt på upploppet iaf. Det finns INGENTING att ta av. Allt handlar bara om att vänta in klockans pip som talar om att nu är det 20 kilometer. Jag raglar in på tågstationen (som plötsligt känns väldigt strategiskt placerad vid mitt mål?) och dricker mig otörstig på den publika toaletten. Fyller flaskorna med för att ha mer vätska under den en kilometer långa promenaden hem.

Benen känns konstigt nog helt okej. Jag stretchar lite innan jag går hemåt och ännu mer när jag väl kommit fram. Jag har sprungit fem kilometer längre än jag någonsin sprungit förut och jag har gjort det på 2:24:24 vilket ger ett tempo på ca 7:20 i snitt! För mig och för dagen, en sjukt bra tid! Smiley

Hoppet lever om ett fullföljt Lidingölopp! Smiley
2011-08-24 08:55.


Kommentarer till blogginlägget


Roligt att läsa din berättelse! Bra kämpat och kom ihåg att man kan mycket mer än man tror! Lycka till på Lidingö.
Kerstin
2011-08-24



Vilken härlig berättelse och vilket pass du gjorde :-)
2011-08-24



Inspirerande läsning, välskrivet och spännande! Lycka till på Lidingö =)
2011-08-24



Å, bra jobbat :-) Grymt gjort tycker jag.
2011-08-24



Att du ens kommer i håg alla detaljer bejbi! Men det är du Jessica och ingen annan och Lidingö klarar du galant..I know u! Du har viljan och som du skriver "Do or do not! There is no try." Hejja!
2011-08-24



9+1 är helt rätt teknik när man vill öka passens längd och sin (ultra)uthållighet. Gångpauserna gör att du kan hålla på mycket längre, utan att slita för hårt på kroppen. Jag kör normalt 9+1 eller 14+1 på mina långpass, men ska man riktigt långt (över 35 km) brukar jag faktiskt köra 4+1. Tidsmässigt förlorar man inte alls mycket på det, av den anledningen att de 4 man springer går i så pass bra fart jämfört med om man inte skulle haft gångpauser alls (då farten tenderar att sjunka avsevärt efter 1,5-2 timmar).
Denna (ultra)teknik tycker jag gott att du kan använda även på Lidingö, så klarar du det galant. Där behöver man inte hålla så hårt på tiderna, utan lägga in gångpauser i lämpliga backar!
Lycka till!!!
2011-08-24



Heja heja! Det kommer att bli ditt livs lopp, detta Lidingö! Nu vet du ju ungefär hur det känns, så det blir säkert bara LITE jobbigare. :-)
2011-08-28