Anna Karin D

Sommarlovsföljetongen. Nu kommer del 5!

Det smattrade mot fönstret den andra dagens morgon och inget stilla pingel hördes, inga små bääään från ulliga fårstrupar. Bara envist smatter mot fönsterrutan och vinden i björkarna.

Mörka moln hade lägrat sig över Telemarksfjällen, över Hardangervidda denna fredag och det regnade tätt. Det var kulet, ruggigt.

Vi hade sett på väderprognosen kvällen innan, vi hade följt den en veckas tid faktiskt, vi var inte förvånade, vi var förberedda, vi hade plan B, vi hade plan C, vi hade plan XYZ om det skulle behövas. Vi hade regnkläder, vi blev inte nedslagna.

Vi höll modet uppe.


Betydligt mörkare moln av annat slag skulle senare under eftermiddagen lägra sig över hela Norge, men om det anade vi ingenting.
Om det visste vi ännu ingenting, kunde inte föreställa oss ens i någon sinnessjuk mardrömsfantasi där vi satt och knastrade i oss morgonens sockerchock.

Är "myssli" ett okänt begrepp i Norge?

Sockerpuffarna hade jag hottat upp med banan, nötter och lite aprikoser från egna vandrarförrådet. För att inte drabbas av näringsbrist, diabetes, bukfetma och blodsockersvängningar eller något annat besvärligt.

Mesosten stod där, stor, brun, pockande och hotfull, men vi tittade den inte i ögonen.
Vi undvek närkontakt. Den visade oss hänsyn även idag.

Family Får stod och kurade i tätregnet vid hotellknuten, med blöt ull och tysta pinglor när vi någon timme senare verkställde Plan B: förmiddagslöppass.
Att springa i regn är vi vana vid från vår hembygd där regn och blåst är ett normaltillstånd.
Det är bara att utrusta sig. Med vilja, envishet och keps.

Fjällvandring varnades för. För mycket vatten i markerna. Myrarna hade blivit till insjöar, stigarna till bäckar, bäckarna till floder efter nattens idoga regnande.

Rundan vi komponerat ihop bestöd av:
-liten brant uppförsbacke, erbarmligt stenig, tuff start
-liten stig bland ris och björk, vansinnigt blött både underifrån och från sidorna
-grusväg i stugområde, uppför nerför hit och dit
-några kilometer relativt platt asfalt täckt av relativt platta lämlar, döda
-fördämningsbro till halvö
-rakt-upp-i-himlenbacke på halvön, lerig stig: läskigt blöt underifrån, från sidorna och ovanifrån
(här gjorde Per ett besynnerligt ryck - drog iväg så vattnet skvätte och leran for och klagade sedan över mjölksyra och tunga baklår i tre kilometer. Va? Va? Varför? (Dessa män...måste alltid bevisa nåt!))
-lång nerförsbacke, asfalt: kändes inte gott i vandringsömma framben
-fördämningen igen
-asfalt med lämlar igen, lika platta, lika döda
-och som avslutning en helt vansinnig uppförsbacke, 3 min lång, till hotellet.
(Här gjorde jag ett besynnerligt, och måhända inte helt genomtänkt ryck. Fråga mig inte varför! (För det vet jag inte! Skulle väl bevisa nåt. Så okvinnligt. Hm.) Fick mjölksyra med knep tyst om det.)

Denna runda sprang vi envist och med allt blötare kepsar tre gånger samt avslutade kalaset med fyra kanske lite löjliga varv runt minimal damm vid hotellet(se bild) för att få ihop dryga en och trettio, vilket ger långpasstatus har vi lärt oss av experterna på F-b.

Jodå.

Möjligen tyckte en och annan där på hotellet att vi betedde oss lite märkligt, men inte så många tror jag, förvånansvärt många trotsade ändå vädret och begav sig ut i små regnklädda hukande grupper, är man i Norge så är man.

Detta kändes riktigt gott i kroppen efteråt! Och alla blöta kläder torkade fint i vår bastutoa efter vår varma, långa och helt ljuvliga dusch.

Per snodde kaffe från gratisautomaten i receptionen. Hur kan man sno nåt som är gratis, undrar ni förstås?
Jodå det kan man. Kaffet var gratis när man tog det i kopp. Man kunde dricka obegränsat många koppar och det var helt ok att ta dem till rummet – men om man hällde över kopparna i en termos var man en simpel tjyv. För kaffe i termos kostade pengar.

Per som är orädd och förslagen (och väldigt beslutsam beträffande olusten att gå till receptionen från rummet mer än en gång) lyckades ändå slaska ner tre, fyra koppar kaffe i en termos under vilda protester från receptionen, men eftersom hans modersmål är skånska har han väldigt, VÄLDIGT svårt att förstå vad lilla norskan försökte berätta på konstigt tungomål. Han log bara lite skånskt oförstående och fortsatte slabba.

Så hon gav upp.

Och vi njöt av kaffe och bullar och frukt och ost och nötter och avokado och skinka och lite annat smått och gott ur vårt matförråd på rummet.

Och kakor.

(Ja. Jag vet att det är socker i kakor också. Men det är en annan sak.)

Och lite mörk choklad. Jag kan inte överleva utan mörk choklad.

(Ok då! Socker även där. Men mörk choklad är.....är...hm..ett livselixir.)


Allt det där behövdes minsann. Kalaspuffar är INGEN löparmat, no way!

Och sedan satte vi PLAN C i verket. Men det är en helt annan historia.






2011-08-20 13:50.


Kommentarer till blogginlägget


Kul att mitt miniryck i backen märktes, då var det ändå inte så illa :-)
Jag kan vara väldigt bestämd, när jag sätter den sidan till. Som när kaffe är livets måste osv. Då går jag över lik för att skaffa :-)
Ser fram emot del 6.
2011-08-20



Jag kan se scenen i receptionen framför mig :-) Det som finns i mörk choklad är för övrigt inte socker, det är livskvalitet :-)
2011-08-20



Just det Helena: det finns socker - och det finns SOCKER.
2011-08-20



Underbart härlig läsning som vanligt :)
2011-08-20



Tack för underhållande läsning! Våra båda söner bor i Norge så det där vädret känner vi till...men det kan kompenseras av den härliga naturen:-) och så njuter man desto mer när solen tittar fram!
2011-08-20



Härlig semester. Jag pratade med en norrman på jobbet i fredags och han var lite orolig över matvanorna i Norge. Han berättade att Norge är det land i världen som äter mest pizza. Jag sa inget om kalaspuffar.


2011-08-28