|
En gång för länge, länge sedan, på dinosariernas tid eller på den tid då puls.se upplevde sina glansdagar (ca 5-10 år sedan) så var jag en glad motionär som kämpade på med löpningen trots att jag blev förkyld stup i kvarten och var tvungen att göra träningsuppehåll så ofta att det i princip var omöjligt att förbättras. Men skadad, näpp, det blev jag aldrig.
Numera är jag fortfarande en glad motionär som kämpar på med löpningen, men förkylningarna har jag fått bukt med och jag tror t.o.m. jag törs påstå att jag numera är förkyld lika ofta eller t.o.m. mindre ofta än medelsvensson. Om det beror på mindre stress, mer sömn eller helt enkelt på att jag har utsatt mig för nästan alla förkylningsvirus som finns vid det här laget låter jag vara osagt, men faktum kvarstår - jag är väldigt sällan förkyld numera.
Skadorna däremot... Ack, skadorna...
Det är brutna ben och stukade fötter pga rena olyckshändelser.
Det är överbelastningsskador pga mer löpning än kroppen är redo för.
Det är sträckningar och bristningar pga stela muskler.
Det är nya skador som uppstår för minsta lilla ansträngning.
Det är gamla skador som aldrig helt har läkt och som gör sig påminda då och då.
Och för varje skada jag får bukt med så uppstår två nya. Åtminstone känns det så.
I början av sommaren blev jag bra i hälsenan. Kort därefter överbelastade jag knäet så jag fick dra ned på löpningen. sedan gick min gamla handskada upp så jag fick dra ned på styrketräningen och igår var jag dum nog att utsätta mig för den väldigt farliga och muskelkrävande sporten (obs: ironi) att klämma ut majonäs ur en tub, så då gick någonting sönder i trapeziusmuskeln. Plopp, sade det, och sedan dess har jag haft problem med att vrida på huvudet, lyfta armen och t.o.m. sova eftersom det gör ont varje gång jag vänder på mig.
Hallå!??
Man ska inte bli skadad av att klämma ut majonäs ur en tub!! Och man ska inte få den ena skadan efter den andra år efter år, det måste ju ta slut någon gång!
Förr brukade folk skoja om att jag alltid var förkyld. Numera brukar folk skoja om att jag alltid är skadad.
Utvecklingen inom löpningen står lika stilla nu som den gjorde för tio år sedan, fast av en annan anledning.
Skador.
Är otroligt, otroligt trött på att få nya skador och samtidigt känna av de gamla, men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt saken.
Önskar att det kunde materialiseras en otroligt kunnig och osjälvisk person som gav sig fan på att hitta lösningar på alla mina ca 5-10 skador och som hjälpte till med daglig massage, stretching, kotknackning, goda råd etc.
Kan man få elitidrotts-VIP-behandling utan att vara elit-idrottare? 
Men om man nu ska inse att man lever i verkligheten och inte har tillgång till gratis superguru, vad kan man göra själv för att förhindra att nya skador uppstår?
Är det det klassiska "öka träningsmängden långsamt och se till att stretcha mycket" som gäller? Finns det ingen som har nå't hemligt superknep!? Typ stå på huvudet och säga "ohhmm" och be till Idrottsguden Idris? Jag är öppen för alla förslag! :-P
(Bilden representerar mitt nuvarande humör. Deppig och halvt uppgiven)
2011-08-17 11:36.
|
