Idag var det en sådan gång. Efter gårdagens helkroppspass var jag stel och smidig som ett kassaskåp och det var en pärs att ta sig in och ut ur röda faran iförd jeans. I ärlighetens namn ska väl kanske också tilläggas att jag även utan träningsvärk är ungefär lika böjlig i kroppen som ett järnspett, så det var inte nådgt idag. Alla planer på ett snabba eller långa pass skrinlades således och jag bestämde mig istället för att lufsa runt den vanliga gamla rundan förbi Kempehallen.
Att snöra på mig skorna och försöka komma i en sport BH var första utmaningen, hela kroppen stramade som mitt skin i vanliga fall brukar göra då ag spenderat mer än 5 minuter ute i solen. Dock hade jag min vanliga askgrå färg på hudkostymen och inte illröd kräftnyans, så jag visste att det inte var solsveda som låg bakom den där förlamande starmheten. Efter många om och ännu fler män kunde jag dock låsa dörren till mitt lilla krypin och stelbent ta mig ut ur huset. Väl ute var det bara en sak som gällde, överlevnad. Att bo uppe på en hög kulle är mindre trevligt när sätesmuskulaturen bestämt sig för att vara inkooperativ, första kilometern ned var avgjort smärtsam. Efter den vedermödan mjukades jag dock upp lite och benen kunde arbeta någotsånär normalt. Att säga att jag sprang snyggt är dock att ljuga å det grövsta, jag såg ut som en 95 årig tant plågad av reumatism när jag försökte förflytta mig från punt A till punkt B. Benen kändes väl ganska pigga och andningen var inte tung den heller, men jag vet i sjutton om jag hae kunat pressa ur något mer än det jag gjorde idag. Efter åtta kilometers lufsande var jag tillbaka i Öviks ghetto och kunde gå in och ta mig en välbehövlig dusch.
Jag hade preppat mp3-spelaren med lugnare musik för att hålla ett önskvärt lågt tempo:
http://es.youtube.com/watch?v=W2e4-kq7FQo Kvalitet!
http://es.youtube.com/watch?v=qF6C_zZOrdE Niceness!
http://es.youtube.com/watch?v=JMfGHoe7yAE Ebbot, mannen, myten, legenden!
men sedan kunde jag inte mostå följande av de underbara Kings of Leon:
http://es.youtube.com/watch?v=HHhhcKxflMY Sjukt bra!
Motivationen har varit dålig hos mig i sommar. Någon kämparglöd har inte alls funnits. Fram tills ikväll då. Jag drog mig i det längsta att fara ut idag, det har ösregnat här precis hela dagen och på gamla dagar verkar jag ha blivit räd för att blöta ned mig. När klockan började närma sig halv nio tog jag mig dock i kragen och for ut. Ösregn, mörker och bara tio grader varmt, det var upplagt för en riktig motivationssänkare - jag hade till och med HANDSKAR på mig, då jag är väldigt frusen om händerna. När jag väl kom iväg så slumpade min mp3-spelare fram FIRE med Kasabian, en låt som har det där lilla extra, den har den där förmågan att få mig att tända till lite. Regnet till trots tog jag alltså i lite extra och även om jag missade dagens mål med två minuter så kändes det som att jag, för första gången på flera månader, hade lite innanför pannbenet. Kanske är jag på G igen?!
Here it comes, låten som gav mig pannbenet tillbaka:
http://es.youtube.com/watch?v=Y2uz3JcD2GQKanske hade det faktum att jag var på just denna spelning för två veckor sedan en liten inverkan, vad vet jag......
Satt nu på morgonen och kollade igenom lite gamla blogginlägg och fastnade på ett från början av sommaren med värsta amitiösa planen för sommarens träning. Det bästa sättet att sammafatta sommaren är dock nog med dessa två ord: kapitalt misslyckande! Sommaren har varit riktigt kass ur en träningsmässig synvinkel, det har varit dålig motivation, dålig disciplin och kass kvalité..... Det skulle nu vara lätt att sitta och skriva en helt ny ambitiös plan men jag tror nog jag avstår från det. Istället kan vi konstatera att inget av sommarens mål uppnåtts - jag är fortfarande långsam, tung och trött, ha ha!
Igår försökte jag ta nya friska tag efter Dublin. Förra veckan räknar jag inte, det var bara livsuppehållande åtgärder kan man säga, så denna vecka är nog den första riktiga träningsveckan. Jag pseudocyklade igår och det lilla flyt jag hittade någonstans mitt i sommaren var om bortblåst igår.... Det var orytmiskt, segt och allmänt misslyckat men för att se något positivt i allt elände så var det väl att jag faktiskt tog mig ut på den där tupperwarecykeln.
Träningsmusik var det länge sedan jag reggade.....men här kommer det lite godingar!!!
http://es.youtube.com/watch?v=BaASRemw1a4 (ett av mina favoritband alla kategorier.....hade även förmånen att se dem i Dublin och ja, jag erkänner, jag äääääälskar Serge)
http://es.youtube.com/watch?v=vK5MC8pa_cY (Skönt flyt i denna gamla goding!)
http://es.youtube.com/watch?v=rtSQXJ_yq1M (QOTSA gör en aldrig besviken, helt sjukt bra! Just i denna video kan ni, om ni kollar noga, få se ett visst gitarrspelande geni runt 2:20)
Lite bilder för de närmast sörjande:
Köar med gänget klockan 7 på morgonen
Fortsatt kö med världens bästa Debbie!
At the barrier
Scenshow a la Muse!
Mannen, myten, legenden!!! Matt Bellamy goes intimate med sin Glitterati!
Chris Wolstenholme, made of EPIC win!
Dommeh tackar publiken!!
The best barrier babes!
Muse. Muse. MUSE. MMMMMUUUUUUSSSSSSSEEEEEEE!
Muse är alltså orsaken till min tomma träningsdagbok denna vecka, fyra dagars Muse-mani i Dublin har helt enkelt raderat alla tankar på träning och det har känts bra. Den enda styrketrning som utförts har varit att lyfta en pint Guinness med jämna mellanrum och den enda konditionsträning som jag ägnat mig åt har varit att hoppa upp och ned i takt till "Time is Running Out". Jag var "at the barrier", vilket vi förtjänade efter att ha köat sedan sju på morgonen. Men nu kanske man ska börja ta tag i saker igen??!! Denna vecka blir lugn men på måndag, då är det andra bullar. Sub 4 på maran gäckar och Vasaloppet börjar locka väldigt!
Till sist......this is the shit!
http://es.youtube.com/watch?v=T0jp1dhxKrkEpic harmonica solo, Chris Wolstenholme is just made of win!!!
...men ändå, here it is:
My own personalized - and pimped - Supermassive Black Hole clover
