Jaha, säger väl det flesta, men för mig är det en stor sak att vila. Jag är riktigt dålig på att vila, det kryper i benen och i huvudet på mig bara vid tanken på att vila. För mig är en vilodag en stor sak, jag får liksom bestämma mig att idag ska jag vil och sean stålsätta mig för att hålla mig till det beslutet. Idag hade jag tänkt att springa min vanliga 22 kilometers runda och kanske även cykla men nej, ändrade planer till en vilodag, den första på en ganska lång tid.
Går nu in i en ganska intensiv jobbperiod innan jag drar iväg till Irland för att se mina hjältar spela skiten ur oss 18000 i publiken. De tre kommande veckorna kommer alltså livet diktera träningen och inte tvärtom som det vanligtvis är. Ska bli en spännande utmaning även det!
...att springa och tävla, därför ska jag inte springa Östersund imorgon. Med en känd prestationsångest som tidigare resulterat i en ätstörning så är jag inte direkt villig att börja laborera med roligheten. Det SKA vara roligt och förväntansfullt dagen för ett lopp, inte ångestfyllt. Jag var nervös och stirrig inför både Vännäs och Stockholm, men tyckte båda de gångerna ändå att det skulle bli kul - så tycker jag inte idag och ska därför inte springa. Det kommer fler lopp, morgondagen får istället ägnas åt lubbande på hemmaplan tror jag, med Muse i lurarna och förhoppningar om såväl minskad prestationsångest som Citizen Erased på Marlay Park.
Igår pseudocyklade jag på mammas tupperwarecykel igen, och jag tror jag börjar hitta lite flyt nu. Pseudocykling, det är grejor det! Förra helgen var en riktig pärla, med lite längr pseudocykling och ett skönt långpass löpning på tre mil. Kanske blir det något dylikt i helgen.
Äh, FB förminskar för mycket för att det ska gå och läsa. Ja ja, ni fick ju en bild i alla fall.
EDIT: Nej, jag har inte gjort slut med MUSE, men Karin (journalisten) kanske tyckte att jag tjatar FÖR mycket om dem, haha!
EDIT 2: Håll Ctrl intryckt och plussa fram till önskad storlek på texten tipsar Richard om.
Att fysiken styr våra öden och äventyr i idrottens underbara värld är nog väl känt bland de flesta människor – vi har nog alla känt tyngdlagen inverka på skivstången eller friktionen saknas i motluten på längdskidorna. Det är tungt sådana gånger och man förbannar då oftast fysiken – både den universala och den egna. Tyngdlagen kan man inte göra mycket åt, men den egna fysiken kan man alltid i alla fall försöka förbättra. Försöka var ordet…..för när mjölksyran bränner i låren när man cyklar uppför de brantaste uppförsbackarna eller man kippar efter andan under se svettigaste intervallerna i löpspåret, då känner man sig billig och som ett fysiskt vrak. Efter de stunderna kan man översköljas av två känslor, på en bra dag känner man att ”fan vad bra jag är som fixade den där kräkjobbiga skiten”, men på en dålig dag så drabbas man av det stora tvivlet…..det där som lämnar en tröstlös och apatisk, vilket senare övergår i grym prestationsångest. Jag är vid prestationsångesten nu, utan att ha genomlevt ett riktigt kasst pass de senaste dagarna. Den erikssonska prestationsångesten beror istället på Vännäs halvmarathon och Östersund halvamarathon i kombination. I Vännäs sprang jag tio minuter snabbare än mitt ursprungliga tidsmål för Östersund, vilket lett till att jag sedan dess känt att jag borde springa ännu snabbare i Östersund, med tanke på att jag hunnit träna mer fram till den 26 juli. Denna tanke har gnagt i mitt undermedvetna länge och gjort att jag mer och mer tänkt överge tanken på att springa i Östersund, av rädsla för att springa långsammare än i Vännäs. Otroligt löjliga tankegångar, särskilt om man håller i åtanke att jag är född långsam och således bara kommer att följa min förutbestämda fart, dvs den långsamma. Prestationsångesten grundas också på känslan av att vara ”ur form” (som om jag någonsin varit ”i form”, haha), jag känner mig otillräckligt tränad och det känns som jag har tankarna på annat håll än Östersund.
I övrigt ska jag inte klaga.
...det idag är exakt ett år sedan jag sprang min första mil, vilket jag tänker jag fira med......cykling! Något är allvarligt fel upp i hjärnkontoret.
Jag tänker snart blogga mer, under löprundan i torsdag kom det upp bloggfunderingar vilket det inte gjort på länge och kanske dagens mil på cykeln kan producera några rader i detta övergivna bloggtillhåll.
Idag tänker jag cykla till:
http://youtube.com/watch?v=7y56va74bX0 (ja, de ÖPNNADE med dennai Mexico den 16:e, bådar gott inför Marlay!)
...har infunnit sig. Vi får se när det börjar regna inlägg igen.
