Med denna rubrik avser jag kungöra att jag hädanefter ska försöka köra lite mer på känsla när jag springer. Jag är en människa som gillar fasta ramar, träningsprogram och vill ha stenkoll på tid och sträcka under mina löprundor men ibland så är det bra att släppa loss, vara lite "wild and crazy" och skita i allt vad prestation heter. Idag körde jag light-versionen av "wild and crazy"-löpning, det var nämligen otroligt tungt underlag här idag då jag skulle köra min backträning - tänk er att springa på en sandstrand fast uppför - och jag hade ovanligt tunga ben. För varje steg jag tog gled jag en decimeter bakåt och en decimeter åt sidan.Dock körde jag hela passet men utan att plåga ihjäl mig själv, jag sprang lite långsammare än vanligt, försöke koncentrera mig på att fötterna skulle peka rakt fram och inte spreta åt alla håll i snön och försökte, trots att det var förbannat tungt, att njuta av löparglädjen. Det gick rätt bra, mycket tack vare att jag hade "pwoper wock" i lurarna och jag måste faktiskt säga att trots att dagens runda var jobbig och möjligtvis innehöll den mest ospänstiga löpningen denna värld skådat så var det en mental seger. En mental seger att jag faktiskt körde backträningen trots dåliga förutsättningar och en mental seger över "prestations-djävulen" som sitter på vänster axel. Om man nu kan tala om prestation i samma andetag som man nämner mina blygsamma hastigheter.....
Och ja, jag lyssnade till "Go With The Flow" med Queens of the Stone Age när jag sprang, men även låtar som "Muscle Museum" - Muse, "Shoot Your Gun" - 22-20's och "Heavyweight Champion of the World" - Reverend and the Makers.
Nu är jag värd en varm dusch, cheers!
Frukost. Dagens viktigaste mål säger vissa, andra startar dagen med två koppar svart kaffe och en cigg. Jag var som liten skitunge ingen stor frukostätare, om jag hade en bra dag kunde mamma tvinga i mig ett glas O'Boy och en rostad fralla med marmelad. En dålig dag fick hon i mig hälften. Numera är jag en hängiven anhängare av frukost-klubben och varje dag börjar jag min dag med en tallrik naturell yoghurt i vilken jag hackar ned en banan och naturell nötblandning. Till det äter jag ett ägg och dricker (för mycket) kaffe. Varje dag. Ändå tycker jag det lika gott varje morgon och de där 20-30 minutrarna jag äter frukost är om än inte heliga så i alla fall nödvändiga för att jag inte ska bli vresig.
Idag hade jag tänkt köra lite backträning i snöfallet. Här i stan har vi nästan inte haft en snöflinga på hela vintern men så igår kom det en decimeter blötsnö och det snöar fortfarande. Suck. Har man inte haft snö på hela vintern vill man ju inte ha den i slutet av februari heller......
Följande YouTube-klipp gjorde min morgon idag :
http://www.youtube.com/watch?v=ulCeytrJO8wPå tal om just YouTube....Det är verkligen en guldgruva! Där kan man hitta allt - videos på "dragonflags", beskrivningar av löpteknik, intressanta dokumentärer som "Thin" (även om de är i typ 15 delar....), klipp från tv-program man såg på som liten (Joel-bitar!!!), en massa humor och så sist men inte minst fantastiska liveframträdanden. I Storbritannien har de en helt fantastisk public service, både BBC's radio och tv är helt enkelt musikälskare. De sänder från alla stora festivaler i landet, en massa från olika konserter och för att riktigt göra det hela perfekt så gör de fantastiska egna produktioner, till exempel "Live from Abbey Road", "Abbey Road Sessions" med flera där kända artister medverkar. Det är proffsiga produktioner där man får - förutom sjukt bra live-inspelningar - en liten glimt av artisternas tanke bakom musiken. Jag ger er ett litet smakprov.....enjoy!
http://www.youtube.com/watch?v=7uszyG_Mld0
I morse då jag vaknade så insåg jag att det fanns två alternativ till varför jag jag var ungefär lika stel som ett armeringsjärn: 1. En 95-årig tant's själ med osteoporos och gikt hade tagit min kropp i besittning istället för att bara dö lugnt och stilla eller 2. Jag hade lite träningsvärk sedan måndagens övermod i smithmaskinen . Då mitt liv är lite småtrist en dag som denna, då det fallit en decimeter blötsnö, skulle vilja säga att alternativ 1 var det korrekta men nej, tyvärr, aldrig får man vara lite udda och intressant - det var alternativ nummer 2 som var det korrekta. Såklart. I alla fall, på eftermiddagen var det passande nog dags för lite massage, en timmes benmassage närmare bestämt. Det var, om än inte direkt skönt, så åtminstone ungefär som ett tandläkarbesök, skönt när det var klart. Tjejen som masserade mig sa - och jag citerar - att "jag tror aldrig jag träffat någon med sådan spänd lårmuskulatur, det finns ju nästan ingen blodcirkulation!". Kul att vara först med något. Ikväll har jag sedan varit och kört ett pass för överkroppen på gymmet plus lite roddmaskin. Inget upphetsande med det direkt - inte som att lyssna på "Hysteria" med andra ord.
Det var en orgie idag på gymmet. En orgie i The Strokes - Reptilia, Soma, Trying Your Luck, Heart In A Cage, Last Night, Someday, Juicebox...... och så toppade jag det med "No One Knows" av Queens of the Stone Age.
Over and out!
....har det varit idag. Dagen började med strålande sol från en klarblå himmel och slutar med snöblandat regn..... Detta labila väder gjorde att jag idag körde löpningen på löpband, det var ett lite "snabbare" distanspass som stod på schemat och jag körde de 10 kilometrarna på 54:30 utan större ansträngning. Det bådar gott inför mitt "milen-under-50-minuter"-mål, jag tror jag kommer komma under 50 minuter på milen detta år, trots att jag är en långsam människa. Eller, jag går väldigt fort, men springer gör jag inte alls fort - vilket bevisar att det inte finns någon rättvisa i denna värld. På torsdag är det backträing igen, det tycker jag ska bli kul - och då är jag inte ironisk. Jag har ju sett till att snika til mig lite gratishjälp från en vänlig själ här på FunBeat, Daniel Rönnqvist, så nu har jag lite bättre koll på det där med intervallerna. Jag skulle även vilja ha hjälp av en pulsklocka. Kanske ska ta och spela på Lotto imorgon ?!
Jag simmade också i morse och tack vare en skolklass fick jag träna på att simma i höga vågor.....
Idag sprang jag med lätta steg till "We'll Live And Die In These Towns" - The Enemy, "Maggie's Farm" - Rage Against the Machine, "Keep On Running" - Spencer Davis Group, och "The End Has No End "- The Strokes. The Strokes är för övrigt ett av banden på min Topp-5-lista -> Muse - Foo Fighters - The Strokes - Led Zeppelin - Black Rebel Motorcycle Club.
FunBeat tröjan är härmed invigd! Dagens styrketräningspass förgylldes med en svart FunBeat-tröja och det kändes bra, riktigt bra. För att vara ett måndagspass så kändes faktiskt styrketräningen ovanligt bra,jag brukar annars vara lite seg på måndagar - jag menar, ni vet ju alla hur det känns på måndagar - men idag måste jag säga att jag inte var oacceptabelt seg, utan till och med lite piggare än den genomsnittliga måndagen. Fast nu svamlar jag. Jag tror jag kan sammanfatta styrketräningen med att säga att det gick bra. Dagens bästa träningslåt: "Everlong" med Foo Fighters. Jag minns första gången jag hörde den låten, jag var kanske tolv år gammal och hela världen liksom stannade till under de lite drygt fyra minutrarna. Sedan den dagen har den låten följt mig och trots att alla minnen jag har till den låten inte är en dans på rosor så ryser jag fortfarande varje gång jag hör den och beroende på sinnesstämning kan den vara peppig, sorglig, lycklig eller göra mig sjukt förbannad. Idag var jag lite bitter, så då blev jag förbannad vilket ledde till att jag la på 10 kg extra när jag gjorde benböj i smith-maskinen.
Jaha, då var den här helgen till ända och trots att jag under stora delare av helgen haft "sur-läppen" framme så avslutades den dock med ett smått komiskt långpass...... När jag vaknade i morse hade det här i urskogen kommit en 4-5 cm snö, inte så mycket att man blir nedstämd men lagom mycket för att göra löpning lite småknepigt. Jag stod länge och velade mellan mina vanliga New Balance och mina dubbade IceBugs, det var ju trots allt lite halt igår innan snön kom men eftter närmare eftertanke så kom jag på att mina stackars skavsår inte förtjänade en så grym behandling som IceBugs idag utan de blev belönade med sköna New Balance-skor. Nästa problem jag stötte på var kläderna, innan jag hade hunnit ut idag hade det blivit hela 2-3 plusgrader och sol så egentligen behövdes ju inte långkalsonger men av ren vana så åkte de på och när jag väl insåg mitt misstag hade även löpartights och skor åkt på så jag orkade helt enkelt inte ta av mig dem. Efter två långpass med vätskebälte sa en kompis till mig att han sprang med en Snickers i fickan istället för vätskebälte och tyckte det var långt mer praktiskt så han slapp det lite otympliga vätskebältet. Trots att jag inte är så förtjust i Snickers nappade jag på idé - det skadar väl inte att prova liksom - och inhandlade den lilla chokladbiten. Med mp3-spelaren i högsta hugg så gav jag mig till slut, efter många om och men, ut i det fina vädret och de första 7 kilometrarna var himla sköna, varmt, relativt vindstilla, soligt och faktiskt så hade en plogbil åtminstone gjort ett försök till att forsla undan snön så även om det var lite halv-taskigt gjort slapp jag åtminstone pulsa i snön. Efter sju kilometer svänger man in på en grusväg som såklart inte var plogad, dock hade någon omtänksam själ varit ute och kört sin bil så jag hade i alla fall ett bilspår att hålla mig i. Jag lubbade vidare i ytterligare någon kilometer och helt plötsligt byttes vinter-idyllen ut till någon mildare variant av en vinterstorm, snön yrde, motvinden var som en vägg och för att toppa det mötte jag plötsligt plogbilen, på den där smala grusvägen - gissa vilken som fick flytta sig ?! Japp, det var jag, jag gjorde ett elegant svanhopp ner i diket, blev nedsprutad av plogbilen och fortsatte sedan med ett utseende som någon slags underlig snögubbe på joggingtur. Efter en sisådär 12 kilometer tänkte jag då att jag skulle äta upp den där Snickersen som jag kånkat med mig. Just då var jag otroligt tacksam för att jag befann mig i den glesbefolkade delen av vårat avlånga land, att äta en Snickers under en löpartur kräver nämligen sin kvinna. Jag hostade, flåsade och höll väl till och med på att ramla någon gång innan den där förhatliga choladbiten var uppäten. Då var jag törstig. Väldigt törstig. Dock hade jag inte med mig någon vätska då jag helt enkelt missat att Snickers innehåller väldigt lite vatten och således kräver att man även har med sig vätska. Men, jag är ju även känd som fixar-smurfen eller möjligen McGyver-light, så jag fixade vätska på ett sätt som man förbjuder små barn att göra - jag åt snö. Jag kollade noga så att den inte var gul och sedan stoppade jag in den i munnen. Har jag mask om några veckor vet ni varför..... Sista 8 kilometrarna kämpade jag mot motvinden men inga ytterligare missöden inträffade utan jag kom hem i ett stycke, utan förvärrade skavsår och 22 kilometer rikare. Löpning är livet - och livet är livsfarligt. Typ. Sensmoralen i denna historia: aldrig mer tänker jag låta mig själv luras till att ta med en Snickers på långpass, nej nej, mammas svartvinbärssaft is the shit! Dessutom, lita aldrig på det norrländska vädret, det har multipla personligheter och någon slags aggression gentemot mig.
Mp3-spelaren var denna dag fylld med låtar som till exempel "Cold Wind" med Black Rebel Motorcycle Club, "Fuck Forever" med Babyshambles (jag är svag för Pete Doherty), "Supermassive Black Hole", "City of Delusion" (jag är även svag för bas och ett bassolo får man inte i varje låt, tack Chris Wolstenholme) och "Butterflies and Hurricanes" med Muse och icke att förglömma "Keep on running" med Spencer Davis Group, "Meet Your Master" med Nine Inch Nails och "Pushing the Senses" med Feeder. Plus några till, jag var ju ute i två timmar så!
That's all for now folks, dags att dega i soffan med "Jonathan Strange och Mr Norrell" av Susanna Clarke. Inköpt för en massa år sedan men bortglömd i bokhyllan.
Tentauppladdningen bestod igår av ett pass pilates och sedan den där ritualen med "Plug In Baby" och "New Born" på högsta volym medan frukosten intas som får mig att misstänka att mina grannar hatar mig. Till mitt försvar får väl tilläggas att jag i övrigt är en tyst och lugn hyresgäst. Tentan gick väl sedan sådär, så det var skönt att efteråt gå till badhuset och få simma lite. Eller, simma och simma, jag gör någon slags spasmiska rörelser och tar mig framåt i alla fall. En riktigt simmare skulle skratta. På kvällen blev det sedan ett löppass, jag behövde rensa huvudet lite så jag for ut på en kortare runda till tonerna av bland annat "Muscle Museum"- Muse, "Teddy Picker" - Arctic Monkeys och "If I Had Eyes" - Jack Johnson. Idag försöker jag ta det lugnt, det behöver man ibland. Men det är ju så sjukt mycket roligare att träna.....
Igår var det ju som bekant fredag, vanligtvis min favoritdag men igår så var det nästan en skitdag faktiskt - såklart gjorde den där skit-tentan så att jag blev utan biljetter till Muse på Royal Albert Hall den 12:e april. Suck!
För alla er som gillar sår.......
Jag har lite svårt att få plåstrena att räcka till. De görs helt enkelt inte i denna storlek.
....är jag efter kvällens backträning. Eller, besviken och besviken, jag hade kunnat ta ut mig mer helt enkelt. Jag inledde med att springa bort till den utvalda backen och kände redan de första stegen att benen var på min sia ikväll, pigga och lätta. Väl framme vid min backe, som är 300 meter lång och hyfsat brant, så sprang jag uppför den 5 gånger i ganska bra fart men utan att för en gångs skulle rusa iväg som en galopphäst ur startboxen. På slutet av backen hae jag fått upp pulsen bra och det kändes att det var lite mjölksyra i benen men intde värre än att jag kände mig helt fit for fight igen väl nere vid början av backen efter att ha joggat ned. Det tog väl totalt cirka 20 minuter och efter det lullade jag hem igen, inte direkt utpumpad. Det är därför jag är lite besviken, jag kunde ha tagit i mer eller sprungit backen fler gånger. Det jag ock är nöjd med är att jag sprang med bra teknik och hållning alla repetetioner och så var det ett skitkul pass förutom att mitt skavsår "återkom" med förnyad kraft......Men men, no pain - no gain. Typ. Jag hoppas i alla fall på lite träningsvärk imorgon, det gör mig alltid uppåt.
Jag skrev ju tidigare att jag skulle ladda mp3-spelaren med lite välljudande pepp och visst gjorde jag väl det! Eftersom jag är en sucker för listor så presenterar jag delar av mitt musikval denna kväll i listform.
Dagens bästa...
...uppvärmningslåtar: "Working Class Hero" med John Lennon och "Rehab" med Amy Winehouse
...backtränings-låtar: "Apocalypse Please" med Muse, "Seven Nation Army" med The White Stripes, "Dimension" med Wolfmother och "Testify med Rage Against The Machine"
...nedvarvningslåtar: "Frame By Frame" med The Honorary Title och "Phantom Limb" med The Shins.
...gamla goding: "Houses of the Holy" me Led Zeppelin
...bubblare: "Wasted Time" med Kings of Leon - den har potential!
...stretchlåt: "This One's For You" med Ed Harcourt
Dagens bästa citat:
"I try to play squash but I keep running into the walls" / Matt Bellamy.
Ungefär som jag. Jag försöker springa fort men lyckas aldrig riktigt. Sjukt irriterande.
Må det bära eller brista, jag har nu i alla fall valt en backe att springa i. Den utvalda backen är rätt brant (som de flesta runt omkring här) och ganska lång, det är faktiskt en av de jobbigaste backarna jag vet. Den kanske inte är den fysiskt jobbigaste backen men definitivt det psykiskt jobbigaste - och det är just därför jag valt den, dags att utmana sina rädslor lite tycker jag.....och så ligger backen tre kilometer från där jag bor, så jag är lagomt uppvärmd väl framme vid backen. Ska nog ta och se över innehållet på mp3-spelaren, för at kunna utmana mig själv gissar jag på att jag behöver en dos pwoper wock ("That was f*cking pwoper.....pwoper wock.....pwoper wock 'n' woll!" ) i lurarna!
FunBeat-tröjan har anlänt.....den svarta varianten jag beställt har rosa revärer som varit mycket omdiskuterade i en tråd här på FunBeat men jag måste faktiskt säga att jag, som i vanliga fall inte är någon stor vän av den rosa färgen, inte stör mig särskilt mycket. Nu gäller det bara att välja rätt dag för premiären av FunBeat-tröjan!
En annan diskussion jag följt här på FunBeat är den om Runner's Worlds utveckling, är den på väg att byta inriktning från snor-löpningen till Blossom-löpningen ?! I det senaste - eller om det blir det kommande - numret är det nämligen en liten "bantar-special" eller vad man ska säga, förlora 5 kg på sex veckor eller så. Själv tycker jag INTE att den sortens uppslag hör hemma i RW, jag hör till snor-löpningens anhängare och vill hellre ha mer hard-core löpartips. Det där om vikten är ju sedan en annan sådan där känslig grej för mig, jag är allergisk mot alla slags bantarkurer i kombination med hårdare träning, jag vet av egen erfarenhet att det kan gå helt överstyr. Visst, jag skulle nog behöva tappa fem kilo och x antal fettprocent men att börja trixa med maten känns verkligen inte som ett alternativ för mig, jag litar inte på mig själv för fem öre på den punkten. Dessutom vill jag klara ett marathon och för att göra det skulle jag tro att jag behöver all energi jag kan få.....! Hellre har jag mina fem överflödiga kilon och är stark, pigg och full av energi än att gå tillbaka till att väga 45 kilo, vara ständigt trött, frusen, irriterad och håglös. Faktiskt. Jag har blivit äldre och visare, ha ha!
"...don't waste your time or time will waste you..."
Ja, Josse är lite uppretad ikväll. To say the least. Idag var jag nämligen på lunchspinning, har inte kört spinning på någon vecka så det kändes väldigt inspirerande att spinna loss. Eller vad man nu kallar det...... I alla fall, jag kom in i spinningsalen, fixade cykeln och gjorde mig beredd. Jag vet inte om det var min totala brist på självdisciplin när det gäller tentaplugg som gjort mig så stingslig men när musiken startade och det var sådan där skvalmusik, riktigt usel skvalmusik till och med, och jag kände mig rent ut sagt uppgiven för trots att passet var kanonbra så gjorde den där skitmusiken att jag inte fick ut max av spinningen. Det fanns ingen bra musik som kunde få mig att pressa mina ben till det yttersta, inget örongodis som kunde dränka mina flåsningar. Kan man inte få spinna till riktig musik av riktiga musiker??!! Tänk va jag skulle kunna åstadkomma på spinningcykeln med lite Muse, lite Foo Fighters, lite Black Rebel Motorcycle Club, lite Jimi, lite Led Zeppelin, lite The Strokes, lite Arctic Monkeys.......och så vidare. Riktig pepp liksom!
Skönt att få ur mig den aggressionen, ha ha!
Det riktiga skälet till att jag är så retad är egentligen inte spinningmusik som suger eller kass självdisciplin, nej då, det riktiga skälet är att jag skulle vilja vara i London den 12 april. Teenage Cancer Trust arrangerar sin årliga konsertvecka och vilka ska headlina på lördagen om inte Muse. Det som riktigt stör mig är att trots att jag har halvkasst med pengar och är på praktik den veckan så är det inte omöjligt för mig att fixa de sakerna. Det stör mig, hela kalaset är liksom inom räckhåll. Att sedan ingen vill följa mig, det är ett mindre problem - jag visste redan att mina kompisar har usel musiksmak och dessutom är jag van att resa på egen hand. Mes-Josse, go for it!
Dagens träning i 4-timmars gruppen var just det, medelhård distans. Man skulle enligt Szalkai avverka 8 kilometer på 45 minuter, en distans och tid jag sprungit mååååånga gånger. Innan jag började springa "på riktigt" var jag nämligen en så kallad 4x8 km/vecka - löpare, jag sprang bara för att får bättre kondition till ridningen och göra av med kalorier (jag var sjuk i anorexia). Jag trodde faktiskt på fullaste allvar att jag inte KUNDE springa en mil, lite halvkomiskt i dagens läge faktiskt. Jag sprang alltid samma runda och alltid på samma tid - 45 minuter. Jag sprang till och med alltid på samma dagar, det är vad jag vill kalla rutiner, ha ha! Nåväl, åter till dagens löpning, på grund av det gigantiska skavsåret och det halkiga underlaget bestämde jag mig för att springa på löpbandet så att jag skulle kunna ha mina vanliga löparpjucks. Jag började lite försiktigt till tonerna av "Dream Catch Me" med Newton Faulkner (mannen med det coolaste frisyren just nu), höjde farten lite då "An Honest Mistake" med The Bravery startade, hade sjukt hög kadens när Death Cab For Cutie med "The Sound of Settling" spelades, hade kunnat springa hur fort som helst till "Hell" med Foo Fighters, smålog lite när "Where Are We Runnning" med Lenny Kravitz shufflades fram och spurtade "i mål" ackompanjerad av "Don't Look Back Into The Sun" med The Libertines och "Note To Self: Don't Die" med Ryan Adams. Visst, några fler låtar hann jag väl också med, men de var de här som fungerade som stämningshöjare idag! Om man ska summera passet så måste jag säga att det kändes himla lätt, benen pinnade på, andningen var väldigt lätt och tiden bara flög iväg. Det var mer som ett pass "lätt distans" än "medelhård distans". Men det gör inget, för idag var det "runner's high", och det händer då rakt inte varje tisdag!
Imorse var jag tillbaka i badhuset igen, mina 2 veckor i karantän efter tatueringen var över så idag var det fritt fram igen. Jag tog inte ut mig, simmade en kilometer i makligt tempo och hade det allmänt trevligt när jag plaskade på i bassängen. Frukosten smakar särskilt bra efter en sådan start på dagen!
Just nu dricker jag mitt favorit-thé (ett rooibos som heter Serengeti och är bomull för hjärtat), äter mitt efter-träning-fika bestående av en röra gjord på turkisk yoghurt, banan och hackade nötter och chillar i soffan i väntan på "House".
Skit också, jag måste på stan snarast och köpa en klänning till en sittning jag på sista februari. Ni läste rätt, en klänning - det är nämligen dress-coden. Till saken hör att klänningar plus Josse är ungefär lika inkompatibelt som kaviar och apelsinjuice, det vill säga inte alls. Just nu känns det betydligt lättare att springa ett marathon än att köpa en klänning...... Det är ett aber att vara född till tjej, vi får lägre löner, har mens OCH måste ha klänning på sittningar.
Så står det på muggen jag just nu dricker kaffe ur, alldeles bredvid en bild på ALF. Det är en relik från yngre dagar, men sjukt peppig faktiskt! Trots skavsår och diverse skavanker så är det ju så, det ordnar sig. Sitter och kollar på "Lilla Sportspegeln" då min idol Ole-Einar Björndalen är där. Kul då det dels alltid är trevligt att höra vad ens förebilder har att säga och dels för att det väcker många ljuva minnen från barndomen - "Lilla Sportspegeln" var ju ett program man bara inte fick missa när man var liten!
Min egen träning idag var styrketräning, det var ett skönt pass och jag körde lite övningar jag inte kört på ett tag. Jag brukar ju alltid i denna blogg klaga och gnälla över hur svag jag är men idag så kunde jag faktiskt öka lite vikter här och där och det är en riktigt upplyftande känsla! Visst, något muskelpaket är jag rakt inte men att göra framsteg i förhållande till sig själv är egentligen det enda som räknas. Ibland så ramlar även poletten ned för mig, ha ha!
Denna vecka har Szalkai satt upp backträning på programmet, ska bli kul att variera intervallerna. Men nu till problemet, nämligen att hitta en bra backe. Väldigt ironiskt egentligen, har ju på senaste tiden ondgjort mig över alla backar som finns här omkring men som den veliga människa jag är har jag nu stora problem att välja ut en av alla dessa backar - det är ju som att släppa in ett barn i en godisbutik. Eller något sådant. Jag menar...eh....ja.....äh, you get the point! Vilken backe är den bästa? Vilken ska jag välja? Tänk om jag, hemska tanke, väljer fel ?! Szalkai, du gör mig nervklen!!!
Idag måste jag säga att jag blev väldigt motiverad av Feeder's "Just A Day" då jag tränade. Drivet i den låten är riktigt bra och vem kan inte känna igen sig i den inledande textraden "Waking up at twelve in my clothes again, feel my head explode from a night of gin, another night out late......". Feeder anser jag för övrigt vara ett riktigt underskattat band. Även "I Slept With Someone In Fall Out Boy And All I Got Was This Stupid Song Written About Me" av Fall Out Boy och "L.S.F." av Kasabian fick agera slavdrivare under dagens gymbesök.
Faktiskt. Förra veckans rekordsnabba LSD-pass (motsägelsefullt med ett rekordsnabbt LSD-pass men men....) följdes av dennas vecka normala LSD-pass, ett pass som genomfördes i strålande sol under en klarblå himmel och i sköna 2 plusgrader. Kanske jag förra veckan gjorde mitt livs prestation ?! Jag kanske aldrig kommer övertrumfa mig själv ?! Stay tuned för den spännande fortsättningen...... Idag sprang jag i alla fall lugnt och lät benen bestämma farten, vilket tydligen var en bra strategi då jag lyckades undvika att stressa, ett kardinalfel jag annars kan göra då jag springer LSD-pass. Bra pass alltså, förutom det sjuka skavsåret jag fått av mina IceBugs.....jag som aldrig får skavsår annars har efter införskaffandet av de där dubbade skorna plågats av sönderskavda hälar. Suck!
Bästa löparlåtarna var idag "Waiting For The 7.18" - Bloc Party, "Hyper Chondriac Music" - Muse, "Don't Come Around Again" - Rooney och så den gamla favoriten "Be Yourself" - Audioslave.
....på gymmet, hur ska man annars kunna kombinera skidskytte och styrketräning ?? Jag körde ett helkroppspass idag medan skidskytteherrarna tampades om segern i distansloppet under VM i Östersund och jag såg nog faktiskt lite underlig ut. Mp3-spelare, ögonen klistrade vid TV:n, glada utrop vid fullt skytte av "mina favoriter" och inte så diskreta svordomar vid bommar. Plus att jag tränade. Inget maxat pass men jag körde ändå igenom kroppen på ett vettigt sätt och kände mig trött då jag var klar så det får man väl vara nöjd med ändå. Det är alltid kul att lyfta lite vikter men ibland känner jag att jag skulle vilja "få" ett program tilldelat mig, av någon som kan mer om sånt än mig. En sak som jag på eget bevåg börjat med igen under mina gymbesök är gamla hederliga sit-ups på en lytande bänk. Sit-ups var ju förr "det hetaste" som fanns när det gällde magträning, hur många minns inte att en massa kändisar gjorde flera hundra sit-ups om dagen för att få snygga magar, men sedan utrotades de till förmån för crunches, core och pilates på grund av att man involverade höftböjaren för mycket när man gjorde sit-ups och inte använde de djupa magmusklerna tillräckligt. Jag kör en massa pilates, crunches och core men har återinfört sit-ups just för att de involverar höftböjaren. Jag tränar ju alla andra muskler så varför ska jag skippa den ? Jag gör sit-ups och det står jag för, ha ha!
Moussaka. Greklands nationalrätt, tillsammans med tzatziki och souvlaki, men även en av mina favoriträtter och därför lagade jag det till middag idag. Nu saknas det bara lite zorba-musik för en fulländad grekisk afton! Det ar dock inte den musiken jag hade i mp3-spelaren på gymmet idag, däremot var den ladad med till exempel "There Goes The Neighbourhood" av Sheryl Crow, "Not Over Yet" av Klaxons, "I'm Going Home" av Ten Years After, "See Me, Feel Me" av The Who och "Time Won't Let Me Go" av The Bravery. Så bra musik hittar man i min mp3!
...intervallpass, vilket jag också gjorde. Mina tidigare intervall-pass på löpbandet har bestått av 4 stycken fyra-minuters intervaller i ett 4.6 minuter/kilometerstempo men efter att ha läst någonstans att intervallerna ska hålla ens mål-fart på milen, på något annat ställe att 5 stycken intervaller är ett bra antal och på ett tredje ställe att "tusingar" är bra så tänkte jag att mina intervaller skulle bestå av 5 stycken tusingar i farten 5 minuter/kilometer (eftersom min målfart på milen är 50 minuter). So far so good. Glad i hågen vandrade jag upp till gymmet i stormen vi har här i stan idag och äntrade löpbandet. Efter att ha värmt upp så inledde jag intervall-löpningen, 5x5 med två minuters joggvila mellan dem. Efter en timme hade jag klarat av 11 kilometrar, 5 intervaller, uppvärming och nedvarvning. Problemet var väl bara att jag inte var särskilt trött. Intervallerna kändes inte särskilt jobbiga och jag hade lätt kunnat göra några till. Nästa gång tror jag därför att jag måste spetsa till dem, frågan är bara hur......ska jag gå tillbaka till dem gamla farten, 4.6 minuter/km, och köra fem minuter i den farten, fem intervaller?? Eller ska jag minska joggvilan mellan dem? Hmmmm......
Nu ska jag ta och steka mig lite blodpudding, stapelvara i det Erikssonska hemmet. GOTT, snabbt, nyttigt för oss av det kvinnliga könet och biligt för en student som jag. Blodpudding med riven vitkål och mammas hemkokta lingonsylt, sjukt gott!
Intervall-löpningen sköttes till tonerna av bland annat "Learn To Fly" av Foo Fighters och "Plug in Baby" av Muse. BRA skit!!!
... när jag sprang. Svetten flödar ju ständigt då jag tränar men snoret är inte alltid närvarande. Först störde det mig men efter ett tag kom jag på att jag måste likna Ole-Einar Björndalen vilket genast gjorde att det kändes bättre. Var lite velig om jag skulle fara ut överhuvudtaget men jag valde en kort runda och pressade mig inte en enda meter på rundan och faktiskt känner jag mig betydligt fräschare nu. Fast jag sprang faktiskt om en annan löpare idag, vilket är nämnvärt av två olika anledningar; dels för att jag faktiskt nästan aldrig ser andra löpare och dels för att om jag ser en annan löpare så är det jag som brukar bli omsrungen, jag är ju en s.k. snigellöpare så. På minuskontot för denna löprunda ligger det såp-hala underlaget, hade jag inte haft Ice-Bugs hade jag säkert legat och sprattlat i något dike just nu, jag fick trots de dubbade skorna faktiskt koncentrera mig på att sätta ned fötterna med anti-halk teknik.
"The Sound of Settling" - Death Cab for Cutie, "I Bet That You Look Good On The Dancefloor" - Arctic Monkeys och "All Along The Watchtower" - Jimi Hendrix var mina strimmor av hopp i den mörka norrlandskvällen!
Idag har jag ätit ett helt paket russin tror jag, och druckit alldeles för mycket kaffe. Men det får man göra då man är sjuk och inte har någon glass hemma!
Träningsvärk, say no more. Visserligen väntat efter gårdagens urladdning på gymmet, den första på en och en halv vecka, men ändå...... det var ett tag sedan jag kände av det! Idag har det hittills varit en rätt stel dag, jag har vaggat fram och tillbaka mellan vardagsrummet, där jag pluggat, och köket, där jag gjort en massa kaffe. Har på dessutom gått och blivit snuvig, inget halsont eller feber, men rinn-snuva - hur kan det hända utan att man känt av någonting de tre föregående dagarna??? Explosiv allergi? Hade egentligen planerat in intervaller idag, eller F&S Intensiv, men jag tror jag hoppar de planerna och istället tar en lugn, kort löprunda eller en promenad. Jag får känna efter helt enkelt, lyssna på kroppen liksom.....
Skidskyttet var lite misslyckat. Känns som en sådan dag idag. Ljummen. Inte helt på topp. Det var snuvan som började det hela i morse, jag gick och la mig tidgt igår kväll för att jag var trött men vaknade übertidigt på grund av en alltför täppt näsa, surt!
"....blame it all upon a rush of blood to the head...."
Viljestark - ja, muskelstark - absolut inte!!! Besöket på gymmet, det första på 1.5 veckor var om inte nedslående så dock en utmärkt påminnelse om mina icke-existerande muskler. Inte för att jag skulle vilja vara värsta muskelberget men nog vore det önskvärt att i varje fall vara starkare. Men det kommer. Kanske. Förhoppningsvis. Eller inte. Stark eller ej, det var himla kul att lyfta lite vikter idag igen, jag har blivit biten av gym-flugan! Denna vecka är det bara tre löppass i Szalkai's program, t'nkte avverka ett imorgon, ett på torsdag och ett i helgen. Ska även försöka pressa in ett spinning-pass, det blev nämligen inget förra veckan, tyvärr. Simningen är ju inget alternativ denna vecka på grund av tatueringen men nästa vecka ska jag plaska lite mera i bassängen är det tänkt. Till helgen ska jag släpa ut mamma på långpromenad, jag är nämligen väldigt förtjust i skogspromenader! Det är något som hänger med sedan barnsben då jag praktiskt taget växte upp i skogen och under de åren jag var som sjukast så var det verkligen en oas, att promenera helt ensam i skogen blev ett sätt för mig att hantera alla konstiga tankar och all den ångest maten skapade. Träd har en väldigt lugnande effekt, tillsammans med fågelkvitter, älgar och kottar!
Ikväll är jag trött vilket leder till en tidig kväll så att jag är laddad inför morgondagens träning - och skidskyttet så klart. Ibland är det himla passande med hemmastudier....!
Idag på gymmet var mp3-spelaren sprängfylld med Jimi Hendrix, vilken har en förmåga att göra livet lite bättre. Dessutom känner jag mig alltid fylld av självförtroende då man får lyssna på låtar som "Hey Joe", Purple Haze", "Fire", "Foxey Lady" och "Voodoo Chile".
.....och den har varit helt okej får man väl säga......träningsabstinens har det funnits vid några tillfällen, hade väl aldrig trott att jag blivit en sådan gym-nörd! Jag har under denna vecka med gymförbud saknat att vara där och lyfta skrot, så imorgon ska jag dit och lyfta lite skrot.
Löpningen i veckan som var gav mig blandade vibbar, onsdagsintervallerna var hemska och gick kasst medan långpasset på lördagen bjöd på den bästa löpningen jag någonsin presterat. Sprang lite snabbdistans idag med och benen var förvånansvärt pigga och fräscha med tanke på gårdagens urladning. Mystiskt. Men när det gäller löpningen och dess ups and downs fattar jag ibland ingenting.
Njöt av att idag få springa till låtar som "Delivery" med Babyshambles och "Somewhere Else" med Razorlight. DET är livskvalitet!
I dagens Sverige har befolkningen olika lördagsnöjen. Vissa människor i vårt samhälle ägnar lördagar åt shopping, andra sover hela dagen. En del leker med barnen och några förbereder sig för veckans krogrunda. Sedan har vi gruppen "löpare" vars största helgnöje är att vara ute och springa långt och mycket. Jag tillhör den gruppen. Idag stack jag ut i pausen mellan damernas och herrarnas skidskytte och hade valt en runda som jag tycker är riktigt kul att springa, den går i en cirkel, till stor del i skogen och med en fin mix av backar och plan mark. Vädret var helt okej, en plusgrad och bara lite vind, vinterväglag rådde och jag var rejält löpsugen efter att ha vilat två dagar. Med mig hade jag mitt ny-gamla vätskebälte (vilket jag fått av min ingifta morbror som tidigare sprang långdistans) fyllt med hemkokad svartvinbärssaft och ett glatt humör. Benen kändes riktigt pigga och jag blev nästan inte alls anfådd ens uppför de värsta uppförsbackarna - jag fick hejda mig själv för att inte springa för fort. Dock märkte jag då jag kom hem att de 22 kilometrarna avverkats på 1 timme och 55 minuter vilket är personligt rekord för mig!
Sista kilometrarna idag spurtade jag till tonerna av "Dirty Little Secrets" med The All-American Rejects.
Gymförbud veckan ut. Sprungit två dagar nu. Simförbud 2 veckor framåt. Ska man kanske promenera ikväll ?? Kör lite styrka hemmavid ? Eller bara dega i soffan ?? Vilka problem man brottas med som träningsnörd.......
....sjöng The Bravery under min nedvarvning efter kvällens intervall-pass, ett pass som milt sagt var ap-jobbigt. Jag springer, som tidigare nämnt, helst mina intervaller på gymmets löpband då jag är fullkomligt urusel på att hålla rätt hastighet men ikväll blev det inte så, då jag är nytatuerad och fått order av min tatuerare att hålla mig från gymmets bakteriestinna miljö. Löpning ute i det fria har jag dock fått dispens för så sagt och gjort, intervaller skulle det bli! Jag mätade upp vad som verkade vara fina "tusingar" och gav mig iväg med hopp om livet och trevliga intervaller. Det blev inte så. När jag värmt upp så började det regna och den tidigare packade snön började lösas upp till ett tre centimeter tjock lager snö-modd. Kul. Den första intervallen tog halvt om halvt livet ur mig och under den första minuten ståvila (vilket jag aldrig kör på löpbandet, då kör jag två minuter jogg istället) funderade jag lite lätt på vilken som skulle få ärva mig då jag kollapsade och dog efter detta pass. Dessutom hade den ju gått jättesakta konstaterade jag lite provisoriskt genom att kolla lite snabbt på mobilens tidtagningsfunktion. Nåja, jag peppade upp mig själv och körde tre intervaller till innan jag kapitulerade inför mjölksyran i mina stackars ben och vände hemåt i regn och snö-modd som gjorde att man fick ta dubbelt så många steg som man normalt gör då man halkade bak hela tiden. Plågade mig själv uppför en extra backe då jag gett upp sista intervallen och väl hemma var jag hyfsat dyngsur - i dubbel bemärkelse. Den spontana tanken var att den där magiska fyra-timmars gränsen just flutit bort tillsammans med februari-regnet och konstaterandet att innan jag började med marathon-träning så visste jag inte innebörden av ordspråket att kastas mellan hopp och förtvivlan, det är nämligen det man gör som marathon-oskuld. Ena dagen, då benen känns pigga och andningen är lätt så känner man sig som en löpargud medan man dagar som denna känner sig sjukt kass. Denna saga ska dock sluta lite lyckligt för då jag duschat och ringt till min bästa kill-kompis och hävt ur mig alla fula ord och alla mina sorger och bedrövelser tog jag och mätade upp mina intervaller igen och fann då att de istället för att vara 1000 meter långa var 1500 meter långa. Och då kände jag mig inte fullt så kass längre. Sensmoralen i detta blogg-inlägg är att man ska mäta ordentligt innan man plågar ihjäl sina kompisar med att berätta hur dålig man är. Och att jag behöver en pulsklocka - eller ett eget löpband.
Dagens.....
.....bästa uppvärmningslåt : "The Dark Side of Indoor Track Meets" av Falling Up. /Ödesmättat, sorgligt, skönt flow, merveilleux!/
.....igenkännsingslåt : "Hang Me Up To Dry" av Cold War Kids. /Passande då man springer i regnet!/
.....bästa intervall-låt : "One Week of Danger" av The Virgins. /Lagomt kaxigt för intervaller/
.....bästa nedvarvningslåt : "Lonely" av Tom Waits. /Me Like!/
.....bästa retro : "Where The Streets Have No Name" av U2. /Ja, jag är ett fan/
....bästa depp-låt : "Crash and Burn" med Sheryl Crow. /Då man bryter ihop och kommer igen/
Nu ska jag gå och hets-dricka rooibos thé, som plåster på såren. Så det så.
Japp, så är det, efter att idag ha tatuerat mig så har jag nu badförbud de närmsta 14 dagarna på grund av infektionsrisken. Idag blir det nog rätt lugnt, även imorgon, men det kan vara bra att vila även av andra anledningar - på slutet har det varit ganska intensivt med träning.
Nja, kanske inte i släptåg direkt, men de var i varje fall närvarande som publik till Josse på hennes långpass idag. Som uppladding inför passet åt jag resterna från mamma's födelsedagssmörgåstårta innan jag hoppade in i närmsta telefonkiosk och svidade om till mina super-duper springkläder. Termometern visade nio minusgrader men solen sken från en klarblå himmel och den nesliga blåsten hade i stort sett upphört så det var en rätt peppad Josse som lämnade Lillegård 147 för en tur i urskogen. Jag hade bestämt mig att jag skulle springa en sträcka på 9.5 km och sedan vända och på så sätt få ihop mina 19 kilometer idag och det var en riktigt kul tur! Lagomt med backar, lite böljande bitvis vilket jag gillar, bra väder och pigga ben - vad mer kan man önska ?? Efter en mil eller så träffade jag på 15-20 renar som betraktade mig så där lagomt slött som bara renar kan, och lite närmare hem såg jag 3 rådjur. Lite surrealistiskt känns det dock att vara ute och springa när man möter folk på skoterutflykt, ser barn åka pulka, folk komma med längdskidor på takräckena och heja på folk ute med sina hundar, påpälsade till tänderna. Surrealistiskt med njutbart, löpning när det är som bäst! Szalkai och andra kännare säger ju att man ska ta snabb energi efter passen - räknas kladdkaka från gårdagen ?! Det var i alla fall vad jag åt då jag kom hem, mamma hade gjort lite fika och jag behövde något i magen. Det var faktiskt gott, trots att jag inte är särskilt förtjust i choklad, kanske det var långpassets förtjänst.
Bästa löparmusiken idag var "Times Like These" med Foo Fighters och "Hallelujah" med Jeff Buckley.
....träningsmusik är enkel. För det första måste musiken vara bra, jag måste känns något för musiken, jag måste känna att musikerna själva känner något för sin musik, dvs ingen musik som en låtskivare skrivit till någon sorglig låtsas-artist som varit med i Idol eller Melodifestivalen för x antal år sedan. Vidare har jag helst musik efter humör, är jag lite seg då jag ska ut och springa vill jag gärna ha peppig musik, är det back-träning som gäller vill jag ha fokuserad musik, lite tyngre musik för styrketräning, musik präglad av lidande för intervaller och för LSD-pass vill jag gärna ha lite feel-good musik i lurarna. Om man sedan har minnen till de olika låtarna kan det verkligen lyfta ett pass, man liksom glömmer att man tränar och allt bara blir till ett skönt flow som man aldrig vill komma ur.
Idag var det ett lätt distanspass jag sprang och då det var allmänt ruggigt väder då jag skulle sticka iväg valde jag att inleda passet med "Where Did your Heart Go Missing" med Rooney. När motvinden blåste som värst passade gamla goa "Grey" med Yellowcard bra och uppför den sista backen satt "Meglomania" med Muse som ett smäck.
Historien bakom Megalomanias tillkomst är för övrigt lite rolig, Matt Bellamy hade bestämt sig för att låten skulle inledas lite halv-bombastiskt med kyrkorgel och ödesmättade trummor och Muse letade således rätt på en kyrka att spela in låten i. De hittade en liten landsortskyrka och frågade kyrkoherden om det var okej att de spelade in där. Han ville först höra Bellamy spela och blev väldigt nöjd med vad han hörde och sa att okej, ni får spela in bara det är en glad och positiv text. Bellamy hade vid den tiden inte ens skrivit texten till låten utan krafsade ned några rader om blommor, solsken och glädje och allt var frid och fröjd. Innan det var dags att spela in låten for Bellamy på semester till Maldiverna med sin dåvarande flickvän och skrev där den rätta texten till "Megalomania". Det kan dock inte ha varit glada miner hos flickvännen då han visade henne texten till låten......om han nu gjorde det, excentrisk som han är kan han nog lika gärna ha väntat tills efter skivan var släppt. I så fall är det förklarligt att hon är just före detta flickvän.....
Enjoy :
http://www.youtube.com/watch?v=a8fc7jjv98w
Varför i hela fridens dagar kommer man på att spela Lugna Favoriter HELA tiden jag simmade idag ?? Hade bestämt mig att fara och simma en sväng idag, trots att jag halvt om halvt har vilodag idag, och då jag kom dit var det där ett stycke gymnasieklass, en grupp pensionärer och inte att förglömma en rebellisk crawlare PLUS att man spelade radiokanalen Lugna Favoriter i högtalarna. Redan innan jag kom i bassängen kände jag att det bara skulle bli en halvtimmes plaskande för min del då jag får psykiska besvär av kommersiell skit-radio. I ett led att bevara mina kognitiva funktioner försökte jag fokusera på en låt att lyssna på i mitt huvud, jag har nämligen en inbyggd stereo i mitt huvud där alla låtar jag tycker är bra finns lagrade. Valet föll på "Time Won't Let Me Go" med The Bravery, en låt som jag har många bitterljuva minnen till och en text som är helt otroligt träffsäker. Gjorde alltså mitt bästa att hålla öronen så mycket under vattnet som möjligt och fokusera på mitt minne av Sam Endicott's sjukt bra röst och de där fantastiska små riffen som liksom ger en gåshud - även i en varm bassäng.
