Precis hemkommen, 60km blev det till sist när alla omvägar var inräknade och på de 11 timmar vi tog på oss hann vi med att äta på McDonalds, stanna och dricka kaffe, ta en glass och vi köpte korv på en camping. Hur lång tid vi egentligen tillbringade springandes vet jag inte riktigt eftersom jag inte stände av klockan alls.
Nu är jag trött.
Jag är mycket nöjd med att vi åkte till Järna och sprang hem istället, det hade inte varit roligt att behöva jaga för att passa sista tåget hem. Dessutom fick vi den träliga sista milen först, en klar fördel i mina ögon som hade svårt nog i piggt tillstånd att hålla mig på benen. Jag dråsade ikull bland stenarna och skrapade upp mig en hel del, och tänkte att hade jag varit mara-trött här hade jag trillat var och varannan meter.
Dessutom var det skönt att känna att man var påväg in i civilisationen, inte bort från den. Det blev tätare mellan kiosker och tunnebnanan fanns i närheten om vi hade velat bryta, men det vill man ju inte
Så då gjorde vi det inte men de sista kilometrarna gick vi en hel del. Det är det i särsklass längsta träningspass jag genomfört. Jag har bara sprungit längre en enda gån tidigare. På ett 24-timmars.
Jag är nöjd
Aj som faan.
Härjade runt på koloniträdgården igår, från tidigt till sent. Full rulle i 8 timmar effektiv tid. Varje enskilt moment kanske inte var så jobbigt, om man bortser från grävandet, räfsandet och den förbaskat tunga sax-klipp-saken jag for omkring med i äppelträdet. Vet inte vad den kallas, men det är som en sekatör, fast med långa handtag så man kan stå på marken och nå det mesta som behöver trimmas.
Nå, det tog strax över 2 timmar att beskära trädet, och större delen av tiden gick jag och bar på den där, den är tung. Höll den över huvudet långa perioder i jakt på skott. Räfsa mossa är inte heller snällt mot axlar och armar. Gräva trodde jag att jag var van vid nu, men nej.
Idag är axlarna helt möra, bröstryggen öm och jag värker. Jag har träningsvärk, odefinierbart i hela kroppen. Baksida lår är helt ömma av alla tunga lyft, alla knäböj ner i rabatterna och klättrandet i trädet. Jag nådde ju inte riktigt alla skott, så jag fick ta lilla saxen och klättra upp i trädet för att meja de sista. Vad ska man med stege till när det finns fullt fungerande grenar? De allra mest avlägsna fick älsklingen klippa, han har bättre räckvidd än jag och vågar klättra längre upp, jag är ju trots allt höjdrädd.
Jag rensade rosorna, rabatter, grusgången, runt smultronschersminen, rensade grönsakslandet och beskar buskar som blivit för stora. Dessutom planterade jag aster och buddleja, men det var det lätta.
Det jag hade tänkt göra, rensa vinrankan och plocka vinbär, hann jag inte med men idag är jag på tok för mör i kroppen för att orka.
Imorgon ska vi springa 55km. Hur i hela friden ska det gå...
25 grader i skuggan stod det på termometern när jag jag mig ut, men de första 3km går längs en solupplyst och skuggfri väg där vinden inte existerar och där dammet från grusvägen lägger sig tjock i halsen. Sen kommer man in i Lunda industriområde, ungefär lika inspirerande som en hammare på tummen men lite mer skugga.
Genom Spånga, fortfarande ganksa varmt och mycket sol. Spångavägen däremot var mer skuggad. Den är å andra sidan notoriskt kuperad. Första backen är, om jag inte missminner mig, 800m lång. Från korsningen där Spångavägen börjar och hela vägen till Flysta är det enbart uppför.
Medlutet på andra sidan är normlat sett en välkommen belöning, men idag badade sträckan i sol. Hett, lite vind kom fläktande emellanåt men på tok för lite. Sen kommer det en sån där skitlång backe till, och den här gången belönas du inte med något medlut utan bara ett lätt motlut bort till Bromma kyrka. Jag brukar vika av från Spångavägen bort mot kyrkan för vatten, svalka och allmän uppmuntran. Sträckan suger musten ur benen om man är inte är försiktig och det straffar sig när man sen återvänder till Spångavägen, för du måste omgående ta dig an den tredje av de långa backarna och den här är rätt brant dessutom.
Det är förmodligen inget bilisterna ens märker där de susar fram, men vi som färdats till fots eller cykel längs den här vägen har upptäckt hur kuperad den är. Den här gången vek jag av före Brommaplan och stannade på kolonin, annars brukar jag forstätta, bort till Vreten och genom Sundbyberg som också är hysteriskt kuperat och sen någon av alla gång- och cykelbanorna mot Spånga, vanligtvis via Lötsjön för att det är så vackert där.
Men idag stannade jag i grönskan och hade det gott resten av dagen. Fast jag hoppas att värmen klingar av lite till lördag faktiskt, för det var rätt jobbigt att hålla styrfart idag och jag tror inte det berodde på backarna faktiskt.
Jag fick med mig ungdomarna ut till min korta backe idag, tanken var att vi skulle jobba på tekniken lite och det gör man bra i en brant backe. Nu räknade jag fel så det blev bara 6 backar istället för 10 men jag tror det räckte bra som det blev ändå.
Jag är nöjd med hur bra det kändes, jag tog inte i max utan sprang upp med kontrollerad kraft. Hela tiden hade jag i åtanke att jag sprang en mara nyligen och var vaksam på om benen skulle protestera men det kom inget sånt.
Kortbackens 40m på 10:45 - 11:85 var rätt lagom, men det är nu jag verkligen önskar att Funbeat räknade hundradelarna också för det blir helt fel när man ska logga korta intervaller. För i mer exakta program redovisas etapptempot som 6:07 min/km - 6:40 min/km och inte i runda slängar 5-minuterstempo som Funbeat påstår.
Stor skillnad.
Innan idag åskade det så det dånade, jag tror åskan slog ner i närheten så hårt dundrade det. Sen kom regnet. Naturligtvis kom yngsta dotterns skor idag också, så vi passade på att ge oss ut på en joggingrunda tillsammans i den friska luften för att testa dem.
Det var så himla skönt väder ute, så frisk luft och så klart att jag hade kunnat vara ute längre men jag är inte dum. Jag vet att jag inte är återhämtad bara för att jag är entusiastisk. Vi begränsade oss till strax över 6km idag, det får vara bra så.
Jag gav mig ut direkt efter en kraftig regnskur, luften kändes lite småkall och klar. Planen var under 150 BPM (77%) så fick farten bli som den ville, och det blev den ju - fast åt andra hållet: det gick betydligt fortare än jag hade räknat med, på vansinnigt mycket lägre anträgningsgrad
Jag är så otroligt positivt överraskad av hur bra det gick, hur bra det kändes. Visst, det kändes lite som träningsvärk i vissa benmuskler, men absolut ingen ohanterligt eller superjobbigt. Mer som helt vanlig träningsvärk bara.
Vilken känsla, jag är så nöjd!
Det är ganska många som orutinerat undrar vad man gör för tid på maran (eller vilket lopp det nu rör sig om) utan att ha den blekaste om huruvida tiden är bra eller ej. Om man inte är ganska väl bekant med löparen i fråga är "vilken tid gjorde du?" en helt meningslös fråga.
En mycket bättre fråga hade varit "Är du nöjd med ditt lopp?" eller "Hade du roligt på loppet?".
Men det subjektiva tyckandet är inte lika mätbart och jämförbart som en tid. Att jag med mina 5 timmar kanske hade mycket roligare än löparen Xsson som plågade sig fram på 4 timmar och bestämde sig för att aldrig mer springa maraton är inte möjligt att katalogisera, tabellföra eller etikettera och folk älskar att försöka sätta etiketter på allt, även det de inte förstår.
Så jag antar att man får stå ut med fel frågor även i fortsättningen, eftersom det inte är sannolikt att mänskligheten ändrar sig i första taget.
Jag laddade så väl jag kunde inför Jubileumsmarathon 2012, fyllde min tillvaro med positiv energi och höll målbilden klar inom mig. Men det hade kunnat gå illa, för när vi kommit ut ur hemmets trygga vrå dök första problemet upp: jag hade glömt ladda garminklockan.
Älsklingen visade prov på briljans och störtade hem och hämtade USB-laddaren, USB-batteripack och det visade sig att jag inte ens behöver ta av mig klockan för att ladda den "on the go" (se bild). Redan där räddade han maran åt mig, för utan ledning och stöd från min klocka är jag tämligen vilse.
Jag vet inte hur fort jag springer, så jag tittar på klockan. Jag vet inte hur hårt jag går på heller för den delen, så jag kikar på pulsen. Så länge jag håller pulsen runt 150 och inte skenar allt för jäkligt ska det gå bra har jag lärt mig och det gjorde det.
Det var backigt så det förslog, riktigt rejält kuperat faktiskt. Men det gjorde inte mig så mycket, i vintras körde jag min egen version av backintervaller (glöm att ta ner bandet mellan backarna så du springer på 4 grader i 45 minuter) och i våras körde jag mina kuperade rundor utomhus och det hade jag igen nu.
Arrangemangen längs banan muntrade upp, jag sprang utan egen musik, och nu hörde jag faktiskt hur högt folk omkring min flåsade och stånkade.
Vid vändningen i Sollentuna efter 2 mil hade de ställt upp ett jättejippo för folk och löpare, så det var full rulle men allt möjligt gott (jag hoppas verkligen kaffe blir ett stående inslag i maran i fortsättningen - fy satan så gott!) och glad ihågen gav jag mig tillbaka samma väg som vi kom.
Det var spännande att möta folk, man fick en uppfattning om hur många som faktiskt springer också eftersom jag nu fick se både de som låg riktigt långt fram och mötte de som låg efter mig. Jösses så mycket folk 10 000 människor är.
Stadion har aldrig varit mer majestätisk än idag. När vi gick in till fanfarer och trumpetklang fick jag gåshud, det var det här Stadion byggdes för. För 100 år sen, förvisso, jag är ett århundrade för sent men jag kände historiens vingslag. Här har eliten sprungit, satt rekord och kämpat. När startskottet gick, 50 musköter avfyrade av synnerligen högtidligt klädda militärer, och doften av svartkrut spreds över arenan kunde jag nästan känna olympiernas ande med mig.
Den känslan bevarade jag hela loppet.
The most important thing in the Olympic Games is not to win but to take part, just as the most important thing in life is not the triumph but the struggle. The essential thing is not to have conquered but to have fought well.
Jag höll ångan uppe till Pizza Hut, där jag fick min pizza och cola men sen började energin dala och gäspningarna kom tätt. Nu ska jag sova, och jag kommer antagligen att somna ovaggad.
Den vackraste medaljen hittils, det är den jag fick idag.
Igår laddade vi med buffé, det finns inget smidigare sätt att få i sig allt man behöver och lite till än buffé faktiskt. Köpte chips och salta godisar, och spenderade kvällen med att titta på film och fortsätta äta.
Sov utomordentligt gott inatt, och vaknade faktiskt av mig själv en kvart innan klockan skulle ringa så jag spenderade tiden med att ligga och mysa med katten. Sen kom jag på att jag inte startar klockan 13 utan 14 och blev glad för då har jag en timma till på mig. Då kunde jag dra mig en stund till.
Jag ska äta, få i mig kaffe och gå igenom utrustningen en gång till men sen är det inte mer jag kan göra. Ja, mer än springa själva loppet då. Det känns som att jag börjar få rutin på det här nu, jag har gjort några lopp vid det här laget och börjar få kläm på vad som är viktigt och oviktigt för mig.
Checklistan är numera mental, jag har några punkter som är viktiga för mig där bland annat sömn och mat är högsta prioritet. Jag litar på rutinen, det här ska gå bra.
Eftersom starten går 14 kommer det att bli sent, vi som håller på 5 timmar eller därikring kommer inte vara i mål förrän vid 19-tiden så det blir en sen kväll.
Men målbilden har jag kvar - jag ska springa i mål, ta på mig min finishertröja och medalj och sen ska jag goffa pizza på Pizza Hut:
Det här ska bli kul, jag springer för att uppleva Jubileumsmarathon 2012, inte för att sätta något rekord så någon tidsplan har jag egentligen inte. Jag räknar med att vara ute i 5 timmar åtminstone. Är banan stökig, längre. Men repen och maxtiden tänker jag klara. Maxtiden är 6 timmar och rep dras vid två platser:
* 20,1 km måste passeras senast 3 timmar efter löparens start
* Silverdal efter 29,3 km måste passeras senast 4 timmar och 25 minuter efter löparens start.
Energiplanen för jubileumsmaran blir den samma som för Stockholm marathon, en gel vid 5, 15, 25 och 35 samt frekventa besök vid vatten/energidrycksborden. Jag känner mig rätt okej så jag tror det ska gå bra, det trodde jag inte riktigt för en vecka sen. Men nu är jag betydligt mer positiv.
Om man kan bli glad för lite har man mycket att vara glad för. Men tänk då vad oerhört glad man blir för de lite större sakerna då också.
Anmälan till Lidingö Ultra öppnade idag, och tävlingen ska gå på en mycket bra dag. Först Lidingö den 4:e maj, sen Göteborgsvarvet den 18:e maj och slutligen Stockholm Marathon 1 juni.
Enligt min erfarenhet är det perfekt avstånd mellan tävlingarna för mig, kortare vila hade blivit jobbigt, och med längre vila blir det besvärligt att behålla eggen.
Men 2013 blir ett spännande år, nu när jag ser hur tävlingarna bara glider på plats, perfekt i schemat som om jag hade beställt det så. Tack snälla.
Man skulle kunna tro att jag fått nog av regn efter Stockholm Marathon, men det finns regn och det finns regn. På maran var det ett vasst, kallt regn som kylde ner och var otrevligt. Idag var det ett varmt sommaregn, ett sånt där mysigt regn.
Det medförde syre i luften, så äve om det är 20 grader så kändes de tinte så hemskt varmt. Bara skönt. Jag flöt upp för den där långa långa backen på Spångavägen, rullade ner snabbt på andra sidan med kraft i steget men ändå avslappnad. Jag trodde jag sänkte farten när jag ökade, det säger en hel del om vilken koll jag hade idag.
Jag utforskade en cykelväg som lockat länge, runt Lillsjön i Bromma och naturligtvis sprang jag lite fel men det gjorde mig inget. Jag kände mig stark och glad, och hade bestämt mig för att det fick ta den tid det tar, och gå som det går. Runt skulle jag och jag ville se vart man kom nånstans, hur hittar man i det där området?
Det gick bra, jag hittade hem så småningom och hela tiden hade jag den där känslan av att det var lätt, jag kände mig stark som en oxe.
Jag slår vad om att det berodde på all tårta, kakor och annat gottis jag svängde i mig när vi firade födelsedag tidigare på dagen. Socker, vanliljkräm, sockerkaka och vispgrädde - högoktanigt löparbränsle helt enkelt!
Vilken härlig dag det blev! Vi (som i Kristina, Ulla och jag alltså) gav oss av på förmiddagen och joggade runt i stan, pratade om allt möjligt och tittade på Stockholm. Tempot var föredömligt jämt och fint, men inte jobbigt. Visst, det finns en och annan backe förståss men eftersom vi inte gasade kunde vi se oss omkring, njuta av att det var skönt väder och behövde inte stressa. Då har man kraft att ta sig an backarna med gott mod också. Strax över 20 km blev det totalt, och det var trevligt precis hela vägen. I Tantolunden stannade vi för glass, fanta och toa. Solen bestämde sig för att krypa fram och sen var det vacker väder i stort sett resten av dagen.
Det är fascinerande så vackert Stockholm kan vara. Hade det varit fler flanörer ute hade jag nog blivit irriterad men nu var det ju inte direkt supersoligt ute så de flesta gjorde väl annat kan jag tänka mig. Lite fick man väl sicksacka emellanåt, men inte så illa som jag trodde.
Banan är väl inte riktigt så platt som jag tänkt mig, det finns ett par lömska passager där man inte riktigt tänker på att det går uppför men som jänkarna säger: Forewarned is forearmed
Jag skulle inte förlita mig på det gamla talesättet "det man inte vet har man inte ont av" här, för det kan komma att straffa sig, på många sätt
Det här var så roligt så det vill jag göra om.
