Valde den värsta backen jag kunde hitta i området, en backe vid Spånga kyrkväg. Backen är brant nog att vara jobbig att gå uppför. Hade tänkt mig 10 repetitioner men det blev elva bara för att jag inte kan räkna så bra
Jag tog det avsiktligt väldigt lugnt ner för redan från början, jag joggade förvisso, men inte snabbare än att en frisk människa promenerar i kapp. Det visade sig vara smart. Mot slutet var det tempot ner alldeles lagom fort. Jag är lite imponerad av mig själv, jag trodde inte jag skulle orka så bra som jag gjorde eftersom jag har träningsvärk i baken sen igår
Däremot ger mig klockan en del att fundera över, och det den rapporterade om dagens pass. Som det där med höjdskillnanden, jag började med uppförsbacke - det vet jag bestämt för det var så jag planerade det men det verkar inte Garmin märkt. I Google Earth stiger backen 3m på 35m vilket borde ge en lutning på 8-10% nånting, men det märkte inte Garmin av. Oavsett hur jag fnular och letar hittar den knappt ingen höjdskillnad alls..?
Jag tyckte minsann det var ganska mycket höjdskillnad jag, men det kan ju ha med klockan att göra. 305:an kanske inte är så bra på altitud? Jag vet ju redan att den är rätt osäker på korta intervaller, och tittar man vart den tror jag var så är det inte alltid det är rätt och riktigt faktiskt.
Fast jag vet att jag sprang upp för den där backen på 12s och joggade ner på 20 och det gjorde jag elva gånger. Det vet jag med säkerhet, och det är bra. Jag tänkte på snabba, explosiva steg och att låta benen jobba. Hållningen tänkte jag på, och jag tänkte på att slappna av. Men mest tänkte jag på att det kändes bra, och att jag ville hålla fast den känslan.
Gav mig ut och sprang mitt på dagen, det var blankis på sina ställen och det hade jag kunnat vara utan. Annars var det en alldeles underbar dag att springa utomhus. Fågelsång, sol och perfekt temperatur.
Jag är nöjd med 6,47km på 39 minuter, förvånad men nöjd.
Två nödstopp, i övrigt flöt det så lätt och fint. Benen kändes starka, det var bara fötterna som led lite på slutet. Kan ha snörat skorna lite för hårt, sånt händer. Det blev 20km på en för mig ovanligt snabb tid, 2h 14min.
Snittpulsen 146 är ruggigt lågt för att vara ~6:40 min/km för mig, särskilt på motlut 1. När jag kör pulstest för att se om jag utvecklats något gör jag det alltid utan motlut. Nu var det ett tag sen jag kollade det kanske börjar bli dags för en titt.
Men jag tänker inte djupdyka i det nu, det kändes precis så lätt som kroppen påstod att det var. Jag är nöjd med det.
Märkligt lätt pass, trots 1% lutning och lunch i magen. Borde som sagt vara bombad i benen, men pulsen är kanonlåg (hade ~65 när jag tog på mig skorna och fyllde på vatten) och jag är inte öm någonstans så jag passar på att träna när kroppen är på hugget.
Fast vi får se vad jag gör på gymmet imorgon, tonåringarna vill dit men jag kanske kör styrketräning, roddmaskin eller något mindre ben-intensivt än just löpning. För hur bra det än känns så finns det en gräns för hur mycket träning kroppen kan tillgodogöra sig, och jag vill inte elda för kråkorna. Nu när kroppen känns på hugget borde jag passa på att träna alla delar så mycket jag bara kan, fördela gracerna s a s
Jag undrar om det är styrketräningen och balansövningarna som betalar sig i löpningen trots allt?
Igår på kvällen kompletterade jag dagens träning med styrke- och balansövningarna, och senast jag körde rumplyft på balansbrädan blev jag gnällig i flera dagar efteråt eftersom jag fick sån träningsvärk.
Jag gjorde fler lyft, knäböj på brädan och vanliga balansövningar än vanligt. Jag borde vara helt bombad i benen, men det känns som om benen bara återhämtar sig i ett nafs och är redo att fortstätta. Bisarrt.
Idag känns det ingenting. Ingen träningsvärk, ingen seghet och ingen trötthet. Det enda jag märkt av är att jag sovit djupare, och somnade tidigare än vanligt.
Igår gav jag mig på backintervaller men de verkar inte ha tröttat ut benen det minsta för idag hade jag inga problem att hålla ett högre tempo än vanligt. Magen blev lite överraskad, så jag fick slå av lite på takten efter att ha åtgärdat saken men på det stora hela var det väl ett okej pass ändå.
Istället för att dåna rakt upp i 45 minuter, vilket kan vara lite deprimerade i sig, valde jag att köra intervallbetonat idag. Lutning 2 fick bli vilolutningen. Själva backen bestod av 400m i lutning 4 och därefter 400m i lutning 5. I det tempo jag höll (distansfart, cirka 7-minuterstempo) tog varje 400m-del 2:50 på ett ungefär. Därefter gick jag ner på lutning 2 igen.
Detta repeterade jag i 6,8km och de sista 200m körde jag på lutning 0 vilket faktiskt i sammanhanget kändes som att springa i nerförsbacke. De första stegen drev jag på för bra och sprang rakt in i konsolen, pinsamt nog. Jag trodde jag hade vant mig av med sånt, att jag lärt mig.
Pulsen gick inte upp lika högt som förra veckan, inte heller låg jag i tröskezonen lika länge. Jag tror helt sonika att det här upplägget evetuellt gav mindre än förra veckans pass. Så antingen återgår jag till 45-minutersbacken eller så ökar jag lutningen mer på intervallerna. Kanske till 4+6 istället, fortfarande med vila i motlut 2 då. Vi får se vilket jag gör.
Långpass i modd och sörja, emellanåt studsade jag mellan pölarna som en sån där stirrig gasell på Serengeti men inte fanken hjältpe det. Blöt blev jag ändå, och det enda jag åstadkom egentligen var högre puls.
Jag hade hoppas på barmark med tanke på hur det droppade och skvalade i natt, men tj fick jag. Barmark är det inte än. Spånga hade röjt trottoarerna hjälpligt, men Bromma struntar tydligen helt i om folk kommer fram torrskodda eller ej. I Solna var det också si och så, och delar av Sumpan var riktigt grisigt. Värst var det runt Rinkeby, där verkar det inte finnas avrinning alls. Vattnet stod i sjöar långa stycken på gång- och cykelbanan.
Med tanke på omständigheterna är jag rätt nöjd med långpasset ändå även om det blev lite jobbigare än jag tänkt mig. Frågan är om inte det jobbigaste var att inte kunna springa avslappnat och rytmiskt, så där som jag skulle ha velat. För backarna var inte så där fasligt jobbiga, inte jämfört med backpasset jag körde tidigare i veckan i veckan
Hamnade i tidsnöd, men ville ju springa min mil som jag hade tänkt mig idag. Så jag avverkade den på 1:03:47 med träningsvärk i allt möjligt fortarande. Jag har dock fortfarande tidsnöd
Jag kände mig mycket ynklig, liten och grinig tidigare idag. Träningsvärk i baken, i hamstrings, i bröstet, magen, axlarna och ryggen. Alla de stora musklerna. Det blir så när man kastar sig över övningar man är ovan vid med en entusiasm som bara en dåre kan uppvisa med tanke på att jag ju hade träningsvärk i går också. Den gamla hann inte ens gå över innan jag skaffade mig ny.
Så jag gnällde mig upp på bandet och avverkade lite över 6 km (inte på motlut 4 den här gången dock!), och visst känner man sig bättre efter en lugn jogg, det gör man onekligen. Men inte bra, och absolut inte strålande. Fast det kommer, det vet jag. Det gör det alltid när det har varit så här.
Dessutom är det vår i luften. Snart kommer den där underbara tiden då man kan springa ute i solen med korta tights och kort tröja utan att frysa ihjäl.
XBox med Kinect är lagom jobbigt idag, jag testade det här:
http://yourshapegame.ubi.com/fitness-evolved-2012/en... med baktanken att jag kunde köra yogan där så slipper jag göra bort mig i en riktig klass.
Det visade sig att jag hade helt okej balans (trädet, den där man står på ett ben) och är inte helt ovig eftersom jag klarade av både Krigarens båda positioner, nån form av triangelstretch/sträck och sen några som jag tyckte såg ut som shiko dachi och en som såg ut som zenkutsu dachi.
De positioner jag kände igen från ju-jutsun var lätta, dem föll jag in i naturligt. När jag lärt mig ordningsföljden och slipper fundera på vad, när och hur kommer det säkert att bli lättare att hänga med.
Sen kunde jag förstås inte låta bli att titta lite på de andra övningarna i Your Shape, nyfiken som jag är. Bortsett från att Kinecten ideligen försökte logga in mig som min äldsta dotter (ansiktsigenkänningen har lite svårt för oss två, vi är ganska lika) så var det roligt att boxa på imaginära lådor, sprätta omkring i en likaledens imaginär boxningsring och jogga på Manhattan.
Det var fanken så mycket jobbigare att jogga på stället än att springa på riktigt!
Det gjorde inte träningsvärken bättre heller, tvärt om egentligen. Jag som tänkte mig att träna med Kinceten ju inte skulle vara något jobbigt, hur svårt kan det vara? Jag glömde hur tävlingsinriktad jag blir när jag kan få poäng och medaljer för att göra något snabbare, mer exakt eller tuffare och hamna på en topplista.
Hade en idé om att köra backe, eller något med lutning åtminstone. Hur det nu kom sig så körde jag till sist 45 minuter på motlut 4, och även om det inte är en riktigt brant backe så blev det segt.
Det är inte riktigt så brant att det kan kallas långbacke, då ska man ligga mellan 5-7 har jag för mig Szalkai skrev på marathon.se men å andra sidan sprang jag längre än de högst 4 minuter han rekommenderade också så det jämnar kanske ut sig
Nu är jag rätt belåten. Benen var starka idag, energiska.
Undrar just varför pulsen gjorde ett sånt våldsamt hopp under sista kilometern. Det ser riktigt besynnerligt ut, som en sån där pulskurva man ser på monitorerna i läkarserier ungefär. Det var inget jag noterade medan jag sprang åtminstone, så det kan vara pulsbandet eller klockan som hickat alldeles på egen hand.
Jaja, det kändes larvigt lätt i övrigt i alla fall. Det är väl huvudsaken antar jag, sen får pulsen göra som den vill
Imorgon kanske jag skulle testa att köra ett dubbelpass, brickpass som triatleterna kallar det. Eftersom jag inte är - eller tänker bli - en sån kallar jag det för dubbelpass. Bara för att poängtera att jag inte är - eller tänker bli - triatlet
Det var så kul att jag vill gör om det, och blir det inte imorgon blir det garanterat en annan dag
Inte helt lugn puls idag, även om den generellt sett höll sig låg (snitt 142 och max 163). Egentligen ska snittpulsen inte hinna över 140 på ett sånt här pass, och maxpulsen ska absolut inte vara över 150 ens på 3 timmar i den här farten om jag är i form.
Misstänker att jag inte är ordentligt återhämtad helt enkelt, jag har ju inte direkt helvilat sen jag kom hem från Karlstad
Jag sprang utan inläggen igen, det kändes väldigt bra. Att man kan bli så glad för något så litet egentligen
Det var en fascinerande upplevelse det här. Först cykel, sen löpband. Älsklingens förslag, och jag nappade ju direkt förstås
Jag trampade på, ganska högt motstånd så benen fick jobba och jag hade Garmin på mig den här gången. Jag trodde förstås att pulsen var mycket högre än den var, men den gick aldrig över 125 vad jag kunde se. Men mjölksyran..! Åh, den sved bra.
Sen studsade jag direkt upp på löpbandet och började springa och det var ju en upplevelse det. Först var benen inte alls med på noterna, det tog säkert 2km innan känslan av sladder i musklerna försvann. Jag körde progressivt, så första 2km gick sakta men jag avslutade i god stil och pulsen höll sig förvånansvärt disciplinerad.
Det var roligt, men nån triatlet blir jag aldrig - jag kan inte crawla om så livet hängde på det
Så här tre dagar efter tävlingen ville jag testa hur återhämtad jag hunnit bli, hur på hugget är kroppen? Det gör åtminstone jag bäst genom att helt enkelt jogga lite på bandet, jag vet ju hur hög puls jag brukar ha och hur fort det brukar gå.
136 i snittpuls är jag kanonnöjd med och 144 som högsta är väldigt lågt och fint. Lite seg i spirorna, men annars helt ok.
Hade motlut 1 dessutom, det är inte alltid jag har lutning men idag kändes det rätt. 6,3km på 45 minuter på den låga pulsen är jag mycket nöjd med, det går definitivt åt rätt håll och fort.
Tack snälla kroppen.
Det tog en stund men sen kom musklerna igång, och jag måste erkänna att blodcirkulation deifnitivt är en underskattad sak. Antagligen kommer musklerna stelna igen så småningom, lite gisten är jag allt, men just nu mår jag kanon.
Jag är vrålnöjd över att jag inte är öm eller har några känningar alls, jag sprang utan inläggen och efter 3 timmar började jag ju fega lite. Nästa gång behöver jag nog inte göra det. Lite sund hänsyn bara, men ingen överdrivet fegande. Bara jag fortsätter sköta styrke- och balansövningarna.
Jag hyser gott hopp om att kunna springa utan inläggen på permanent basis faktiskt.
I efterhand undrar jag lite varför jag inte gick till sjukgymnasten först. Istället för att lyssna på alla som tyckte att inlägg var det enda rätta skulle jag sökt mig till sjukgymnasterna direkt. Det är det enda jag ångrar nu. Jag vet iofs att inläggen hjälpte mig just då, en period kunde jag inte springa alls utan dem. Men jag vet inte om jag hade kunnat hjälpa mig själv minst lika effektivt, och kanske sparat en massa tid?
Det kommer jag aldrig få veta, och det stör mig lite det också.
Så skönt att vara hemma igen. Karlstad 6-timmars är en rolig upplevelse, så även i år. Det jag primärt ville veta var: kan jag springa länge utan inläggen och så ville jag ha en fingervisning om hur formen var. Det förstnämnda kommer ju att visa sig med tiden och det sistnämnda tänkte jag ta reda på genom att köra på de första tre timmarna, jag vet ju hur jag mått och hur det gått förr om åren. Men jag ville inte att det skulle gå ut allt för mycket över kommande träning, helst vill jag kunna komma igång som vanligt så snart som möjligt igen.
Fast tre timmar klarar jag, det vet jag. Så jag körde på mina tre timmar, och kom en bit över 25km. Jag har lite svårt att bli klok på pulsdatat, jag tror att jag haft glappkontakt eller nått för siffrorna är bisarra. Möjligen hamnade det vaselin på kontaktytorna, i så fall är det mitt eget fel och vaselinet hjälpte för övrigt inte helt. Jag fick skav ändå. Sen lurvade jag runt och hade det bra i princip, 17km på 3 timmar är ju inte så väldigt fort att det stör direkt
Så här dagen efter kan jag konstatera att jag förmodligen gjorde rätt för när jag läser gamla anteckningar ser jag att jag varit rätt bombad i benen efteråt. Så icke denna gång dock. Inga ultraefterdyningar alls, och jag vet att det beror på att jag inte tog ut mig.
* 2011 fick jag sådana besvär av vaderna att jag måste söka naprapat. Träningen blev eftersatt.
* 2010 kunde jag inte gå, stå eller sitta utan att ha ont i flera dagar efteråt. Träningen blev kraftigt eftersatt.
* 2009 fick jag ont överallt redan under loppets gång och det blev inte bättre med tiden. Träningen blev kraftigt eftersatt.
Det enda onda jag känner av är de muskler jag jobbat med tack vare sjukgymnastens övningar, de som ska hålla mig stabil och i balans. Jag tror banne mig hon hade rätt, och det säger jag inte för första gången. För så här dagen efter är fötterna lite trötta möjligen, men inte ömma och absolut inte så tilltufsade som jag var rädd för. Det finns ett riktigt, reellt hopp för att jag ska kunna kasta inläggen trots allt.
Det är intressant att se de olika stadierna i en ultra. Första timmarna är det djup koncentration, varvtider och fokus. Detta luckras upp allt eftersom folk blir tröttare och tröttare, löpare som tidigare inte ens sneglat på storbildsskärmens varvtider och kilometrar börjar visa intresse för siffrorna, stoppen vid vätskeborden blir längre och löparna mindre beslutsamma. Vissa stiger av efter fullgjord distans, andra måste bryta av andra skäl. Inte alla kommer i mål.
Vid vändningen ungefär är många som dystrast, axlar hänger och blickarna söker sig till skorna. Därifrån blir det bara tyngre och tyngre för de flesta tills det bara är en timma kvar. Då sker en märklig förvandling. Ryggar rätas, steg förbättras och blickar börjar glöda igen. Snart är det målskott, och det märks för plötsligt börjar alla röra sig fortare än förut. När målskottet ljuder rasar många ihop där de går och står.
Man måste nog ha deltagit för att förstå tjusningen, lockelsen och det roliga i att springa över 200 varv på en 200m-bana. Det är något som måste upplevas helt enkelt.
Jag tror, i vanlig ordning, att jag fått med allt. Jag har hunnit packa, packa om och betvivla mig själv flera gånger. Det känns som att jag glömt något men jag tror jag vet vad det är: nummerlappen.
Beviset för att det här verkligen blir av.
Säkerhetsnålar ska med, ormsalva och lite annat jox. Det här blir säkert bra. Hoppas det går bättre än förra året. Jag har ingen koll på formen iår , men jag har i alla fall inte ont.
Första riktiga tävlingen utan inläggen. Nu ska fötterna få bekänna färg. Antagligen är färgen blå, svart eller röd.
Hoppas vädret är fint imorgon när vi ska åka
