Det var nog banne mig jobbigare att shoppa än springa idag, men jag är notoriskt dålig på shopping. Jag springer in i affären och har jag inte sett något intressant inom 30 sekunder är risken stor att jag går ut igen. Jag blir stressad av butiker, jag vill ta vad jag ska ha och betala så fort som möjligt. Utan en massa blaj och distraktioner.
Gymmet var också lite småstressigt, men jag kom dit sent så det var faktiskt en hel del folk där. Körde en kompromiss, 5km snabbdistans istället för de tilltänkta intervallerna. Ökade stegvis, lite hela tiden och försökte hålla mig avslappnad och lugn även när farten blev 11km/h. Jag vet ju att jag kan, jag behöver bara slappna av och lite på benen.
Sen stretchade jag ut i gymmets stretchrum, och jag kände mig faktiskt mjuk och ledig redan från början så det blev bara tio minuter eller så. Kroppen känns helt okej. Jag har ingen aning om formen inför Karlstad, men det lär väl visa sig. Det är ju det jag ska ta reda på
Jaja, jag vet att solen lyser och det är runt nollan eller så, och att de flesta längtar ut. Jag längtade upp på bandet jag, och så var det med det.
Det är ungefär som när somliga längtar efter surisar eller de där läskiga kola-kladd-sakerna som bara fastnar i tänderna. Jag tycker såna är äckliga, men jag kan förstå att de som tycker om sånt också kan längta efter det.
Det komiska är att om jag hade längtat ut i skogen t ex hade jag antagligen fått flåshurtiga heja-rop och anekdoter som andras lika flåshurtiga skogsäventyr i bloggen.
Att njuta av att kroppen fungerar, att den arbetar lugnt och rytmiskt utan att klaga och att göra det på löpband - särskilt när det är vackert väder ute - verkar vara lite illa ansett. De som anser sig vara riktiga löpare verkar anse att löpband inte är löpning, och löpbandslöpning inte värd att kommentera.
Jag har en nyhet åt er:
Jag tycker att löpare är de som älskar löpningen för löpningens skull, oavsett vart den bedrivs.
Så det så.
Tänk så stor skillnad det kan vara med jeans i rätt storlek ändå...
Alla mina kläder börjar bli lite för stora, lite pösiga. Oformliga. Utom de här jeansen då, de sitter perfekt, bekvämt utan att fladdra eller hasa ner.
Festligt, jag har byxor som inte hotar att glida av om jag hoppar jämfota.
Jag skyller på löpnigen jag, för även om det inte händer speciellt spännande saker på vågen så händer det ju uppenbarligen grejer ändå. Annars skulle inte kläderna bli för stora och det gäller även flera av mina tights. Några t om rätt nyinköpta, annars hade det ju gått att skylla på ålder och utnött stretch.
Det enda som verkar bli större är fötterna. Ironiskt va?
Dagens pass - Lätt löpning. Kändes kanon, det bara måste bero på att nacken inte är stel längre. Pulsen låg lugn och stadig hela passet och steg inte över 144 förrän de sista 150-200 metrarna eller så, och nu har jag listat ut varför den gör så. Jag springer inte längre avslappnat och låter kroppen göra det den är bäst på - jag springer och tittar på klockan för att stoppa tiden så nära rätt tid som möjligt.
Jag vet, jag skulle säkert kunna programmera in tid i klockan - men tänk om jag vill köra mer då? Om det känns så bra att jag vill fortsätta? Nej, jag trycker själv på knapparna och sköter det mesta manuellt. Dessutom påverkar de där extra pulsslagen inte efteranalysen annat än att de har förbryllat mig ibland.
I SportTracks, om man markerar själva passet (från det att man nått arbetspuls och framåt alltså) och utesluter de sista 200m så ändras inte snittpulsen alls. Om man bortser från mitt klocktittande så var dagens högsta puls 144. Tar man med rubban som stubban blir snittet 142 och högsta 149 - perfekt i zonen med andra ord. Oavsett hur jag vände och vred på statistiken i ST så hittade jag inget att vara missnöjd med helt enkelt.
Och man ska vara en riktig gnällkärring för att hitta något att anmärka på faktiskt.
Fick en akuttid hos Pia på Sundbybergs Hälsocenter, nacken höll på att krampa ihop och den här gången tänkte jag inte vänta lika länge som jag gjort förr. Ändå var nackmusklerna hårda som sten när jag kom in, och det tog henne en massa arbete och slit för att få igång blodcirkulationen i min stackars nacke igen.
Med några rätt intressanta grepp knakade hon loss låsningar i bröstrygg och nacke - det låter inne i skallen när de gör så där men det är så skönt efteråt. Nu känns det betydligt mjukare, mer rörlig och nästan helt snärtfri.
Att jag drabbades den här gången berodde antagligen på balansbrädan. När man står på en instabilt underlag strävar kroppen efter att hålla huvdet stilla och då jobbar nacken och ryggen övertid för att stabilisera oss. Min balansbräda tillhör de svåraste som går att få tag på, och jag har använt den flitigt varenda dag. Inga långa sessioner åt gången, men ofta.
Men nu vet jag det åtminstone. Jag kanske inte ska vara fullt så entusiastisk på balansbrädan i fortsättningen, portionera ut besöken och vara mer sparsam med dem så att kroppen hinner vila mellan varven.
Fartlekte på gymmets löpband. Lite osäker på dagsform osv men i efterhand ser jag att jag hade antagligen en växel till.
Besökte stretchrummet och lekte med gymmets balansbräda men den är för lätt för mig, min egen är mycket svårare, så jag ledsnade. Vad är det för vits att stå på en sån då, när det inte känns som en utmaning? Gjorde knäböj med 10kg vikt (jaja, jag vet, larvigt men nånstans ska jag börja), draken och lite andra övningar. Men jag höll det kort idag, inga 40-50 minuter som förra veckan.
Jag vill kunna gå som folk imorgon också
Jag tycker verkligen om Apollo 13, filmen alltså. Särskilt efter att ha sett Discoverydokumentären om en av NASAs mest dramatiska rymdfärder, en som inte slutade i tragedi. Helt otroligt egentligen att de fick ner astronauterna igen.
När vi var på utställningen, A Human Adventure på tekniska museet, var det svårt att greppa hur smått och trångt det verkligen var. Datorerna var verkligen stenålders, utrustningen ... ja vad ska man säga? Den klarade jobbet, men med Guds försyn och en helvetes massa tur.
Förmodligen kommer mänskligheten aldrig att bygga något mer kraftfullt eller så imponerande som Saturn V. Apolloprojektets startraket var möjligen överdimensionerade för jobbet, men raketen i sin helhet var trots allt 111m hög och 10m i diameter och vägde 3,039,000 kg. Det krävs muskler för att lyfta det, och Saturn V gjorde jobbet.
Jag hade hemskt gärna velat se en uppskjutning, men den sista som gjordes med Saturn V gjordes innan jag var född.
Fascinerande så utseendelika Ed Harris (skådespelare Apollo 13) och Gene Kranz (verklighetens flight director) var, om man jämför Gene när han var yngre med Ed nu.
Jaja, hursom helst sprang jag långpass och tittade på en kanonbra film
Se så, sjas nu alla olyckskorpar. Jag lovade benen en vilodag, jag får väl se till att hålla det också.
Fast solen lyser fint därute. -2 grader, vindstilla. Barmark. Låter inte det lockande?
Fast jag lovade. Så tig nu, olyckskorpar. Man ska hålla vad man lovar, även om man ångrar sig när det börjar bli dags.
Vilopulsen imorse var föredömligt låg och fin, så jag betvivlar att det är någon sjuka i farten. Inget som anfäktar systemet mer än vanligt med andra ord
Olyckskorparna har med andra ord inget att kraxa om. Jag har inte ont heller, om man bortser från en behagligt avklingande rest av träningsvärk från helvetet och det kan jag stå ut med vilken dag som helst för den kämpade jag mig till själv! Svettades och kämpade för varenda bit, det är helt och hållet mitt eget fel
Och jag ska berätta en hemlis: Jag tror det fungerar så i längden att musklerna blir starkare, och blir de starkare gör de samma jobb som förut med mindre ansträgning. Eller mer jobb för samma ansträgning.
Jag tror helt enkelt att jag behöver styrkan för att kunna bli snabbare.
Det kan hur som helst bara göra nytta att varera sig lite. Så sjas nu, olyckskorpar. En vilodag är inget att se.
Lätt löpning hade jag tänkt mig idag, och jag vet att jag är enivsare än jag är smart ibland så det behöver jag inte höra just nu. Dessutom är jag tjurskallig som en gammal get. Lätt löpning hade jag bestämt mig för skulle ligga runt 6:30 min/km och därmed basta.
Inte för att kroppen höll med om det, benen rapporterar fortfarande träningsvärk sen jag styrketränade och pulsen låg bortitok för högt för att vara lätt löpning. Men jag hade bestämt mig, och 40 minuters lätt löpning skulle det bli. I min fart.
Jag vet. Jag borde sänkt farten, jag borde så mycket. Jag lyssnar inte alla gånger, för ibland tror jag att det är latmasken som klagar. Man drar inte ut den utan lite plåga och den bosätter sig i ryggraden så väldigt fort. Kanske var det inte latmasken just idag, det struntar jag i nu. Sömn, mat och vila så får vi se.
Kanske är det ett lugnt långpass ute jag behöver. I lugn och ro utan krav på nånting annat än att jag ska komma hem när det är dags att sova, typ.
Testade de nya banden på gymmet, och jag är imponerad! Vilka band! Kanske inte lika snygga som de gamla, men skönare att springa på och det jag fick tag i närmast speglarna stod stadigt som en klippa.
Att jag är ur slag är inte bandens fel, pulsen stack som en avlöning men så har jag fortfarande träningsvärk i baksidorna sen styrketräningen så jag är inte förvånad
Passade på att jämföra poddens kalibrering med löpbandens och podden och de nya banden är ganska överens om farten +- någon sekund bara. Det ökar min tilltro till de siffror podden gett mig i vinter en del, för banden på gymmet installerades i förra veckan och är helt nya och nykalibrerade.
Jösses så det blåste ute! Kallt! Medan jag väntade på sateliterna hann jag bli riktigt sval och då gick det ändå fort för Garmin att starta idag, så när jag väl fick börja springa var jag angelägen om att få upp värmen fort. Första km gick på 5:41 eller nått sånt och sen var det i princip bara att bita ihop och hålla igång benen. Så fort jag råkade sänka farten började jag frysa så jag var verkligen angelägen om att hålla värmen
Det var en intressant upplevelse
Skönt att vara hemma igen. Tog fram en höjdprofil på rundan jag sprang hemma hos pappa, och det är inte mycket som är plant
Eftersom jag inte sölade direkt i nerförsbackarna blev de också ganska påfrestande faktiskt, intressant. Det gjorde säkert sitt till att jag kan vägarna och backarn hemmavid utan och innan, fast hur jag än vrider på det så har jag aldrig sprungit den rundan så fort ens med hare.
Försökte komma ihåg lite styrka och stretching också när jag ändå var i farten hemma hos pappa, fast det blev inte så hemskt mycket. Men lite är bättre än inget
Vilan har säkert gjort gott, men nu är det slutvilat. Styrka, stretching och balansövningarna ska in i schemat igen och löpningen återupptas som vanligt. Nåja, nästan som vanligt iaf, den här veckan lär bli lite som den blir ändå.
Fast vecka 2 är jag tillbaka i full sving igen.
