Medan jag väntade på att skivstången skulle bli ledig körde jag lite med en liten 12-stång som ingen brydde sig om, lite militärpressar (mest för uppvärmningens skull) och så testade jag skivstångsrodd med 32kg och kom fram till att 12,5kg hantel är tyngre för respektive arm än en stång på 32kg som de hjälps åt med. Bisarrt, men så blev stången ledig så jag hann inte utforska saken närmare.
Bestämde mig för att köra samma pass som sist, dvs uppvärmning med bara stång och sen 5x2 med 30kg, 35kg, 40g, 45kg och slutligen på 50kg.
Fast nu är jag en dumsnut och har dåligt närminne så jag körde 6x2 på alla vikterna i tron att det var det jag körde sist. Det var så tungt på slutet men jag tröstade mig med att "det här gjorde du ju förra veckan och då gick det ju bra, bara bit ihop" och förklarade för mig själv att det ju inte var konstigt att det går tungt när jag körde backintervaller igår
Nåja, jag är ju ganska lättlurad visade det sig
Satte mig i latsdraget och körde på 25kg och 30kg, 8x2 tror jag (jag måste skaffa anteckningsblock att skriva ner sånt i) eller möjligen x3, det tog ganska lång tid där. Utfallstegen med 2kg-boll kändes mest vingliga och okoordinerade men så hittade jag en maskin man skulle sprätta bakut i som isolerade gluteus och den blir nog min bästa vän i fortsättningen! Stod och sprätte i den där med 20, 25, 30 och 35kg 8x3 innan jag ledsnade, nästa gång börjar jag tyngre direkt.
Jag är öm i hela kroppen nu, och förfärligt nöjd
Min maximala syreupptagning ska jag enligt test med ansiktsmask nå vid 175 slag men nu gjorde jag ju det testet för ett par år sen så det kan ha både sjunkit och ökat sedan dess. Men igår var det vid 175 det kändes som "det får fanimig vara nog"-puls så jag körde dit, fyra gånger. Cirka 3 minuter tog det i incline 7 och det sved kan jag säga. Första intervallen fick sätta tonen för dagen, jag hade bestämt mig för att springa tills jag fick nog helt enkelt och redan vid 172 tyckte jag livet sög. Vid 174 hade jag verkligen velat lägga ner men jag bet ihop ett slag till eftersom 175 är jämnare. Jag gillar symmetri (och det var ett bra sätt att lura mig att bita ihop ett tag till).
Mellanjoggen, lite halvt ostrukturerad körde jag tills det kändes som att jag var redo för nästa backe. Ingen bestämd tid alltså, utan fri vila den här gången. Nästa gång ska jag joggvila minst 3 minuter, som det är meningen för jag såg att mellan de två sista intervallerna vilade jag väldigt lite, vilket förklarar varför den sista blev så snorjobbig! Jag kände mig riktigt klen! Med en rejälare vila mellan orkar jag säkert bättre!
Idag ska jag köra ben, hur nu det ska gå med tanke på hur backen tärde på bak och ben - och mage!
Inte ens karbidstål greppar i modd. Bitvis hade jag kanongrepp, men hur ska man kunna slappna av när fötterna riskerar att sprätta iväg när som helst? Jag älskar Icebugsen för att de håller fötterna torra och varma men jag avskyr dem för att de väger så mycket och är så stela.
Jag slirade runt i halkan idag i ett tempo längre än något jag hållit på mycket länge, men ansträgningsgraden var som ett normalt långpass. Så fort jag försökte trycka ifrån for fötterna bakåt, broddarna greppar bra om det finns något att greppa i och i modden bara slirade jag.
Det var mer balansträning än löpträning skulle jag vilja påstå, för jag sprang och väntade på att fötterna skulle fara iväg hela tiden. Upptäckte själv flera gånger att jag sprang sittandes, beredd att parera slir och sladd, och det är ganska jobbigt att lufsa runt så där. På blankisen kunde jag slappna av, ironiskt nog. Men då visste jag att jag hade grepp, att fötterna inte skulle fladdra iväg.
Jag tycker verkligen inte om vintern, och det är faktiskt inte roligt att slira runt på det här viset. Det är inte njutbart att inte kunna slappna av, att "springa" på helspänn och vänta på att foten ska fara iväg igen. Det är inte kul att hela tiden behöva hålla ögonen på backen och försöka se om modden eventuellt döljer knöggel man kan vricka sig på.
Jag gillar inte terränglöpning heller av samma anledning, och efter så här många år börjar jag bli ganska på det klara med vad jag tycker är roligt och inte, och varför. Jag är också på det klara med att jag inte lyckats lära mig tycka om det, eller lura mig själv att tycka det är kul.
Jag tycker om att kunna drömma mig bort, låta benen gå av sig själva och låta tiden och kilometrarna rinna iväg bakom mig. Några sådana pass blir det inte ute så länge underlagt hotar att fälla mig så fort jag inte är koncentrerad, och därför tycker jag för tillfället att utelöpning suger och att löpbandet regerar - och ingen kan få mig att ändra åsikt.
...men så fort det blir barmark igen lär jag ändra åsikt alldeles självmant
Det är en mycket speciell dag 12 december 2012. Och då menar jag inte mitt nya PB i böj.
Sjukt taggad idag, jag hade sånt flyt. Körde uppvärmning med 20kg (förmodligen uppemot 6-8x2 men jag räknade inte så noga), sen körde jag 5x2 med 30kg, 35kg, 40g, 45kg och slutligen på 50kg. Struntade att öka med 2,5kg den här gången, förra gången gjorde jag det och det blev lite väl mycket kanske. Dessutom kände jag mig otroligt självsäker på att jag skulle fixa vikterna, av någon besynnerlig anledning. Vid 45kg funderade jag lite, men inte så mycket, på att det var en del vikt. Försökte låta bli att tänka alls faktiskt. Vid 50 började jag bli fundersam på riktigt men då höjde jag Metallica och fortsatte försökte låta bli att tänka. 5x2 på 50kg skulle ju se bra ut i protokollet
Väl värt att notera att jag aldrig vågat försöka med något tyngre än 35kg förut! Jag har funderat på att kanske våga 40kg...!
Fast jag tror jag började bli lite anfäktad ändå, för de första 5 gick bra. Stadigt och lugnt, inga plötsliga rörelser i någon riktning. Men inte samma explosivitet upp som tidigare heller, det segade mer. Fick vila längre också innan jag kände mig kaxig nog att ge mig på de sista 5. De tre första i sista settet gick bra men sen började det sega ordentligt. Det var den där känslan av att man tar i men det händer inte så mycket. Det tog tid att komma upp. Morrade upp den sista repetitionen på 50kg med mer vilja än teknik misstänker jag.
Petade runt lite på latsdraget, hantelrodd och vad det nu var efteråt men jag var för nöjd, för belåten för att kunna engagera mig i mer. Försökte tänka på det han karln i videoklippet sa om fötterna, rumpan och knäna men jag är skeptiskt till att jag är så himla bra tekniskt än. Jag är nog mer taggad och tjurskallig, men alla är vi barn i början.
Fast det stora idag, det mest livsomvälvande och överraskande underbara med den här dagen var inte personbästa i benböj utan att min älskade sambo friade!
Benböj är i stor sett den enda övningen jag hittils känner riktigt pepp inför, det vore väldigt kul att öka i böj faktiskt. Men sen då?
Jag har suttit och kikat, och kollade på marklyft och böj på sidan dintraning.se:
http://www.dintraning.se/ovning/275/Marklyft-Klassis...http://www.dintraning.se/ovning/273/Benboj-Klassisk....Marklyft verkar också få träff på precis alla muskler jag vill bli starkare i, och några till. Benböj och marklyft har dock en hel del muskler gemensamt. Det kanske blir tårta på tårta att köra båda samma dag?
Eftersom jag bara tränar styrka en dag i veckan, förutom löpskolningen om man nu ska räkna den, så vore det bra om jag kunde hålla mig till ett pass. Löpningen är trots allt det primära och om styrketräningen påverkar löpningen för mycket lägger jag förmodligen ner styrkepassen. Så, ett i veckan får räcka.
Jag måste börja nånstans, så jag börjar med böj och mark, och låter dem utgöra grunden till ett pass säger vi. Det är trots allt ben, rumpa och mitt jag är ute efter. Låt oss sen hypotetiskt slänga på en rodd övning av något slag, till exempel skivstångsrodd eller hantelrodd (jag gillar att få vifta med de stora vikterna) och latsdrag som jag tycker är lite roligt, mina sedvanliga dötrista men säkert nödvändiga vadhävningar och någon typ av curl (säg en supersettning av bicepscurl och kickbacks) så ser det väl nästan ut som ett helkroppspass?
Bänkpress ensam är jag inte så förtjust i och jag är synnerligen avogt inställd till smithmaskinen. Så bänk är uteslutet för tillfället. Jag föredrar fria vikter framför maskiner alla dagar i veckan.
Jag fortsätter klura, för det vore synd om styrketräningen rann ut i sanden igen bara för att jag inte riktigt vet vad jag ska göra
När det gäller löpskolningen snor jag vanligtvis 3-4 övningar ur det här avsnittet av Spring:
http://www.marathon.se/webb-tv/spring/tr%C3%A4ningst...För det mesta blir det de jag kommer ihåg, t ex t ex indianhopp, låg skipping, höga knän, hälkick eller tågång.
Snö, kallt och knöggligt jäkla underlag. Icebugs är tunga. Stela. Osköna. Det är som att springa med betongskor. Men jag fick i alla fall till något som liknar ett pass i kylan. Det är jag nöjd med. Jag är inte nöjd med farten däremot. Å andra sidan var det tungsprunget, så om jag bara bedömer ansträgningsgrad blev det bra. Lagom jobbigt för att vara lätt distans.
Den som säger att vinterlöpning är skönt tror jag inte på. Det är inte löpningen som är skön - det är att komma in i värmen efteråt, den väldignade värmen!
Termometern stod på -7 när jag gav mig ut och ligger kvar i den regionen nu, det är bland det kallaste jag någonsin sprungit ute och det fungerar väl bra så länge jag inte försöker öka farten. Så fort jag ökar farten blir jag öm i luftrören i den kylan så ska jag fortsätta ränna ute om vintrarna behöver jag nog en AirTrim ändå.
Jag kan erkänna på en gång att det inte blev lätt distans idag heller, trots alla goda avsikter. Det var varmt, jag har träningsvärk och jag blev istadig. Av någon anledning glömde jag av det där med att ta det lugnt, jag kan inte direkt påstå att jag inte visste hur fort det gick - det är ju jag som trycker på knapparna!
Jag skulle kunna skylla på Runday-tröjan jag hämtade idag:
Den jag faktiskt hade på mig är inte i bild, den ligger i tvätten, men den satt jätteskönt och gick väldigt bra att springa i. Tyvärr hade inte medlemskortet kommit men den snälla tjejen i Solomon Concept Store lovade att skicka det på posten så fort det kom in till dem.
Skorna på bilden är ett par i stort sett platta Puma som jag skaffade på Stadium, det är direkt hälsovådligt för knäna att köra böj i löparskor. Strumpor får man aldrig för många av
Frågan är nu om jag ska köra vanliga böj eller frontböj. Undrar villket som tar bäst på baken, för det är den jag vill grilla först och främst.
Katten hade jätteroligt när jag gjorde knäböj, hon åkte i famnen hela tiden och såg så belåten ut. Nu är det ingen jättestor katt, bara 4kg knappt, men jag tänkte att lite är bättre än inget
Sen hittade jag hantlarna i bokhyllan, två stycken 3,5kg så då kunde jag få lite mer vikt på övningarna. Undrar vart jag g(l)ömt resten av vikterna jag vet att jag köpt...
Hur som helst blev situps sataniskt tungt med hantlarna på bröstet, jag är svagare i de raka magmusklerna än i de sneda (löpningen förmodar jag) så jag behövde ge dem en omgång. Men jag kanske skulle plankat först, för det var bara med väldigt mycket envishet jag pallade 1 minut idag. Jag vill ju inte bli hängande som bron över floden Kwai heller, då är det ingen planka!
Det lockade verkligen inte att ge sig ut i ovädret idag, så det blev styrka på parketten, och med hantlarnas hjälp kanske jag till och med åstadkom något.
Det blev inte så hemskt många rätt idag, jag måste ha läst fel eller räknat fel för dagens pass blev då verkligen inte "lätt distans" i min värld. Å andra sidan är 6:10min/km inte vad det stod i schemat heller, 6:30 min/km stod det. Den påföljande löpskolningen som jag spenderade gott och väl tio minuter på stod inte heller med. Stretching däremot gjorde det.
Håhåjaja, jag skyller på mitt undermedvetna. Jag har varit sugen på snabb löpning ett tag, och jag har haft dåligt samvete för att jag inte gjort mina löpskolningsövningar. Man minns det man vill minnas helt enkelt
Nästa gång knyter jag skorna bättre, efter cirka 3km gick skon upp och trots att det bara tog 3-4 sekunder att fxa som mest så tappade jag rytmen och koncentrationen lite och det blev jobbigare än det var före sko-incidenten.
Men men, man lär sig så länge man lever. Nästa gång kanske jag till och med kommer ihåg vad det är jag ska göra på gymmet
Eftersom jag är lite ofokuserad just nu och vill för mycket, på alla möjliga områden dessutom, så har jag bestämt mig för att jag ska skaffa ultraprogrammet när det kommer. Jag behöver vägledning helt enkelt, annars blir jag lätt stående på en fot utan att veta vart jag ska sätta ner den andra.
Fram tills dess sneglar jag lite på marathonprogrammet som började den här veckan,
http://www.marathon.se/grundprogram/25483/1 och hoppas att det är en bra idé. Milen på ~62 min klarar jag just nu om jag plågar mig, det går snabbare när jag är i form. Det får duga helt enkelt. Det blir säkert bra. Det är ändå inte marathon jag satsar på, och skulle jag råka bli snabbare på 4,2 mil är det än bonus men inte fokus.
Efter att ha läst på lite och snokat på andra träningsforum och träningssidor har jag dessutom kommit fram till att det finns bättre övningar (Ironiskt nog de övningar jag normalt brukar köra, t ex utfall, musslan och draken, bland annat) att bli bra på än böj om jag vill förbättra löpningen.
Det känns bättre att ha fokuserat sig lite och fattat ett beslut.
Jag har tjuv-julat i flera dagar nu. Smugit fram tomtar, röda dukar och tomtegardiner. Som om inte omgivningen märker att jag är helsåld på det där med jul i år. Det kommer och går i vågor, förra året höll jag knappt på att få fram tomtarna alls.
Undrar om det har med snön, denna förbannade eländiga snö, att göra? I så fall är den motvilligt välkommen.
Träningsvärken har nästan klingat av. Förra passet träffade jag löpmusklerna perfekt, så nu vet jag hur jag ska göra. Jag har tid på mig att bygga upp, förbättra, stärka och stabilisera. Inte obegränsat, men nog.
Imorgon blir det inget spring för då ska jag baka, det är ju första avdent! Vi ska ha adventsfika hemma och kanske ställer jag fram lite fler tomtar. Alla får inte vara framme i år, jag väljer bara dem jag är mest förtjust i. Nästa år kan det vara helt andra tomtar. Jag har några hundra, och alla är speciella på något vis. Men jag har inte plats för alla, inte om man ska kunna se dem också. Så jag väljer ut årets favoriter, lite pö om pö under decembers tills jag är nöjd.
Jag är så himla nöjd, det är så fint när man adventsstädat och pyntat med ljus. Det doftar grönsåpa och nybakad saffranskaka. Snart är det jul!
Benen var verkligen motvilliga idag, och dessutom suger vädret. Därför är jag ännu mer nöjd över att jag verkligen kom ut idag. Det hade varit hur lätt som helst att bara strunta i löpningen. Benen är trötta, vädret är dåligt och så vidare.
Jag tänkte på det medan jag sprang, att jag har förskräckligt snälla ben som ställer upp på alla de här tosserierna. Alltså borde jag vara snäll tillbaka och inte springa fortare än att det kändes bekvämt. Lågpulsa med andra ord. Så det gjorde jag, och efter en halvtimma eller så av idogt tuffande kändes det bättre, benen hade vant sig vid sysselsättningen och det kändes faktiskt riktigt skönt att springa träningsvärken till trots.
Det gick kanske inte så fort, men det var ett pass för själen och för psyket. Just idag behövde jag verkligen få komma ut och springa, spela roll hur sakta och klumpigt. Vissa dagar bara är såna.
Hittade en benmaskin (leg extensions) som jag testade lite, 20kg satt jag och sprätte med en stund men det vart rätt tråkigt. Över huvudtaget tyckte jag tjejgymmet var underutrustat. De få vikter som fanns var flugvikter, stången en sån där liten plutt man kan ha i ena handen nästan och bara knepiga maskiner. Nej, den idén övergav jag, och flyttade ut i stora hallen där de har vettiga hantlar och en riktigt skivstång och gott om fria vikter.
I vanliga fall kör jag benböj med kroppsvikten hemma och guppar upp och ner tills jag ledsnar, men nu var jag ju på gymmet så jag passade på att köra lite med stången de har. Först lite med bara stången för att värma upp och sen körde jag 2 set med 8 repetitioner på (trodde jag) 20, 25 och 30kg. Jag trodde stången vägde 15 nämligen. Så medan jag körde trodde jag att jag körde lättare än jag gjorde, och tog i därefter med Metallica dånande i öronen. Riktigt atg lyckas jag inte komma men det beror inte på ställningen som är i vägen lite i bottenläget, jag slog i den ett par gånger bara. Men det var första benpasset på mycket länge, det vore konstigt om tekniken var perfekt. I så fall har jag inlett fel karriär
Den efterföljande rodden gick urkasst och jag kunde inte begripa varför, men jag anade. Så jag gick till personalen och frågade vad stången vägde egentligen. Inte 15kg utan 20kg. Så, jag har ingen anledning att fega i fortsättningen. Antagligen kan jag slänga upp 40kg på axlarna också, om jag inte kör benmaskinen först.
Körde lite latsdrag, hantelrodd, flies, hammercurls, bicepscurls och lyft åt sidan för överkroppen. Magen fick inget idag, den hade nog att göra med att hålla mig stabil i knäböjen tycker jag. Kanske återvänder jag till gymmet för ett mittkroppspass senare i veckan, det beror på hur mycket benen straffar mig
Jag tänkte varva ner med en lugn jogg på löpbandet efteråt, bara slappa lite och skaka loss men jag klampade och snubblade fram och fick ingen styr på benen alls så det tog mig mindre än en minut att ge upp den idén. Efter ett bra benpass kan man helt enkelt inte jogga.
Bara för att det blev som det blev igår körde jag ett lågpulspass idag, för att se skillnaden om den fanns och det gjorde den ju. Bara en sån sak som att jag drack knappt 2dl på hela tiden, jämfört med nästan en liter i timman i går. Det var svalare att springa ute (no shit sherlock..!) och det påverkar alldeles säkert en hel massa, inte bara vätskeåtgången.
Vid samma snitthastighet hade jag betydligt lägre puls ute, och det trots att jag valde den tyngsta rundan. Den med våt grusväg som är kuperad och lite tungsprungen. Hade jag valt en lättare runda hade skillnaden blivit ännu större.
Men nästa helg kommer iskylan, då flyttar jag in på gymmet på riktigt och då får det bli som det blir.
Det blev en tungsprungen historia idag, långpasset. Jag kallar det långpass trots att jag bara kom 15km eftersom det tog mig 2 timmar att avverka distansen. Helt nöjd är jag inte, jag hade svårt att slappna av på löpbandet och hitta rytmen och det var varmt. Pulsen stack för minsta lilla och tanken var att hålla den under 150bpm. Så det var bara att sänka farten tills jag hittade rätt.
Redan från början hade jag planerat in att gå 15/5 (spring 15, gå 5) men det havererade redan från början eftersom jag glömde bort det. Men jag hittade in i det så småningom i alla fall, och andra timman hittade jag åtminstone något som kunde liknas vid rytm även om det inte kändes bekväm.
Jag kände mig orutinerad idag. Men så var det nytt löpband, nytt gym och det var länge sen jag sprang inomhus. Dessutom låg jag och läste Stephen King till 5 i morse. Jag tror inte det här var en bra indikation på vilken kondition jag är i.
Inspirerad av gårdagens diskussion här på Bettan kastade jag mig ut och sprang kort och fort idag. Kortaste rundan jag kunde komma på visade sig vara nästan 6km men det dög. Det är inte den mest kuperade av mina rundor heller, så jag tänkte jag kunde få upp lite fart. Grusvägen sinkade mig förstås en del, men inte mer än vanligt på den rundan.
Det var förvisso jobbigt men idag blev faktiskt benen trötta före mig. Det syns på pulskurvan också, för jag nådde aldrig över 174bpm. Jag fick helt enkelt inte upp farten, och inte heller pulsen.
Andra, tredje och fjärde kilometern lyckades jag hålla någorlunda intensitet i löpningen men sen fick jag tunga ben som inte ville mer. Strax efter 4km var jag inne i den där byggarbetsplatsen igen, den här gången sprang jag rätt nästan på en gång.
Som första försök att klämma och känna på lite fart igen, var det godkänt. Nästa gång ger jag mig ut när jag är utvilad och kan ge järnet hela vägen hem
Aningen sen lunch, buffé dessutom. Vad hade de där: jo pannkakor!!!
Vaniljpannkakor med grädde och sylt!
Jag är glad i pannkakor. Så när jag väl skulle ge mig ut och springa var jag inte bara mätt. Jag var pannkaksmätt. Det är en alldeles speciell mättnad som är svår att förklara.
Jag joggade hemåt i lugn fart, 7:10min/km ungefär, och så fort jag försökte öka blev jag lätt illamående. Så det fick bli ungefär 7:10-tempo hem, kroppen accepterade inget annat.
Vid 8km ungefär virrade jag in mig i ett byggarbetsområde, det hade hunnit mörkna och jag såg mycket lite av världen. Pannlampan är mer en livförsäkring än upplysning, den är mer avsedd att tala om för andra att jag är där än visa mig vart jag är.
En vänlig byggarbetare pekade ut rätt riktning åt mig - jag befann mig vid det här laget bara 1,5km från hemmet så det kändes lagom pinsamt att inte hitta hem - och sen hade jag tappat rytmen. Det kändes som att magen guppade i otakt med resten av kroppen, pannkakorna bara gungade
Det var ren självbevarelsedrift att jag stängt av zombie chases idag, jag bara lyssnade på storyn och förskönk i det de berättade. Det var väldigt stämningsfullt att springa i mörkret till avsnitt 9 "A voice in the dark" eftersom Runner 5 faktiskt i just det avsnittet befinner sig utanför stan mitt i natten.
Medan jag sprang funderade jag på det där med att bli snabbare. Jag vet precis varför jag fortfarande nöter på i ungefär samma farter, bara längre och längre. Jag är lite lat.
Att bli snabb kräver att man ids pressa sig själv bortom mysjoggen. Det gör ont.
Det gör inte mindre ont att springa långt, men det kommer smygande på ett annat sätt. Det är en annan smärta.
Jag vet vad jag borde göra för att bli snabbare, frågan är bara om jag vill bli snabbare tillräckligt mycket? Brinner jag så mycket för fart att jag är beredd att ta smärtan? Eller är jag nöjd med mysjogg?
De frågorna kan bara jag besvara. Ingen annan.
För jag kan garantera: Hade det funnits ett sätt att mysjogga sig snabb på kort tid hade jag hittat det vid det här laget.
Jag har inte, fram tills nu, riktigt förstått varför en specifik runda av alla mina rundor alltid genererar högre snittpuls, högre maxpuls och högre TE än alla de andra. I mina ögon är den varken mer kuperad eller besvärlig än någon av de ändra. Den är 9km i runda slängar så den är inte ens speciellt lång.
Men idag märkte jag det.
Grusväg. Våt grusväg närmare bestämt.
Alla mina andra rundor, utom den som inkluderar Extremespåret i Ursvik, går på asfalt. Det är där jag känner mig trygg, det är där jag är på mammas gata. Redan grusväg är för mycket terräng för mig, jag är definitivt inte någon offroadmänniska.
Om jag skulle skena ut i spenaten på samma sätt som jag sett orienterarna göra skulle jag slå ihjäl mig långt innan jag sprungit vilse. Jag är varken road eller suktad att springa mer terräng än jag absolut måste, och jag har inga planer på att ändra åsikt. För mycket terräng, för mycket saker att kliva över och för hög risk att jag springer tokvilse. Nej, jag håller mig till vägar helst. Gärna i närheten av busslinjer.
Men nog svamlat. Jag kan inte tänka mig att det kan vara något annat än underlaget som skiljer, som gör så stor skillnad. Det skulle förklara en hel del.
Styrketräningen brukar hamna lite vid sidan, bli lite bortglömd men idag tog jag itu med ett pass. Återupptäckte musslan (
http://www.youtube.com/watch?v=l8CQq8_GYhU ) och körde utfall. Kom på att jag skulle köra en övning jag inte vet vad den heter:
En annan övning som tar bra är den här:
Den känns bra i baken efter ett tag. I alla fall om man inte låter rumpan vila mot golvet, bara nudda. Tvåbenta höftlyft körde jag också, benlyft och en förfärlig massa crunches och situps. Jag noterar roat att jag är starkare i de sneda magmusklerna än i de raka.
Hoppas jag inte överdrev nu bara, träningsvärk är kul men bara i måttliga mängder
Det är som om hela världen bestämt sig för att jag ska springa idag istället för att köra styrka som jag annars hade tänkt. Solen strålade, det var nästan vindstilla och alldeles lagom temperatur. Till råga på allt hade jag ett intressant uppdrag framför mig i Zombies, run!
I spellistan ramlade det in allt möjligt, Queen, Metallica, The Mission, Alice Cooper och Simon and Garfunkel bland annat, i en enda salig röra. Jag valde spellistan jag kallade "Alla" idag för att få lite omväxling och det fick jag
Jag ser antagligen inte klok ut när jag kommer farande. Ena sekunden kutande i kontrollerad fart för att i nästa sekunde sprätta iväg som om fan själv sprang upp bakom mig. Men vad ska man göra när radio-operatören vrålar "They're right behind you! Pick up a burst of speed! NOW!"
Men det garvet bjuder jag på i så fall, om nu någon flinar
Idag testade jag en ny app till telefonen, ett litet spel. Medan du lyssnar på din musik springer du, och längs vägen samlar du resurser som du sen kan använda för att bygga upp den stad det handlar om. Det hela omges av en berättelse, och varje löppass är ett uppdrag. Musiken pausas emellanåt för att någon till exempel behöver varna dig för att du är jagad av zombies och då gäller det att kuta!
Det är faktiskt riktigt roligt, och det var ganska länge sedan jag var uppe på 180 i puls. Förvisso hade det säkert med zombierna att göra, jag var tvungen att springa som en galen gnu för att komma undan dem och jag trodde jag skulle slå runt när Garmin rapporterade att zombiekilometern gick på 5:38 min/km!!
När uppdraget är klart kanske du inte är hemma riktigt, men då kan du lyssna på stadens radioutsändning och musiken de spelar är den du har på telefonen så du behöver inte lyssna på skräp om du inte lagt in den själv
Telefonen raporterade glatt 6,0km medan Garmin tyckte 5,7-nånting men å andra sidan vet jag inte riktigt när den började spåra mig med telefonen, eftersom det hela börjar med en inledning där det inte är uppenbart vad man ska göra så jag började jogga. Efter en stund kommer en röst in som talar om för mig att jag är jagad, och att jag antagligen borde springa nu!
Jag kommer absolut att fortsätta springa med zombie-appen, för jag tyckte det var fantastiskt kul att lyssna på berättelsen, hör dem pladdra om mysteriet med zombiesmittan och prata på om vad som händer i staden. Sen, när jag kom hem kunde jag i lugn och ro uppgradera min lilla stad och fördela resurserna jag sprungit ihop där jag tror de behövs bäst.
Appen finns här
https://www.zombiesrungame.com/ och så vitt jag vet finns den till iOS, Android och WP. Den är dock inte gratis och som app betraktat t om lite dyr, men åtminstone på WP kunde man testa innan man köper.
Överväger redan att ta en kort runda imorgon också, bara för att samla mer resurser. Jag behöver uppgradera sjukhuset
Äntligen en joggingrunda. Knappa milen i den vackra höstsolen, jag var ute tidigt nog för att faktiskt få se lite solljus. Nu har det mulnat ihop fullständigt och det är blåsigare nu än när jag var ute.
Lite drygt en timma i den friska luften var precis vad jag behövde, det har varit ganska mycket på sistone som jag inte kunnat styra över och tiden har inte räckt till, inte orken heller för den delen. Så jag sänker mina krav nu och försöker få in löpning alls.
Jag stretchade noga igår, gott och väl en halvtimma framför TV:n för att försäkra mig om att ingenting var fel, kort eller på annat vis galet. Idag stretchade jag lika länge, och det kändes oförskämt bra. Lite småstel, men vad annat kan man vänta sig när jag inte skött stretchingen på hela sommaren eller hösten? Jag är mest fascinerad över att jag inte var stelare.
Så mjuk och smidig som Mimmi (bilden) kan man ju bara drömma om att bli. Fast hon assisterade mig med stor iver när jag stretchade, katterna älskar att hjälpa till när matte stretchar.
Katternas form av lyteskomik?
6 grader och höstsol, perfekt löparväder. Det kan inte bli bättre. Träningsvärken i baksida lår och rumpa hämmade mig lite, särskilt i backarna. Då kände jag att jag tappade fart. Det måste ju betyda att styrketräningen tar på rätt muskler
Ska få in 10min balansbräda också under dagen så blir det finemang
Det är makalöst vackert ute med alla färgerna och dofterna. Särskilt när solen lyser upp träden och får höstlöven att glöda. Det var lite svalt till en början, men när jag kommit igång var det uteslutande skönt.
Jag älskar hösten!
Sitter och kikar på skor, ett par som ser jättemysiga och fina ut och jag som inte ens gillar vinterlöpning egentligen...
Fast jag går igång på löpargrejor, det måste vara det. Älsklingen konstaterade att jag gillar att springa, och det gör jag ju. Alltså gillar jag löparskor, även om de är anpassade för ett väder och en period på året jag är mindre förtjust i.
Fast visst ser de sköna ut? <3
Läs mer:
http://www.salomon.com/se/product/snowcross-cs.html#bas
Ja, det är väl inget ovanligt när det gäller mig men den här gången är anledningen faktiskt inte träning, utan helt vanligt liv och leverne.
Vår gamla tvättmaskin börjar bli väldigt till åren så vi passade på att köpa en ny nu när Expert går i konkurs och den vi spanat på plötsligt gick ner över 25% i pris. Hade de gått i konkurs två veckor senare hade vi antagligen hunnit köpa den till fullpris, men nu log fru Fortuna emot oss så vi fick den billigt. Media Markt tar över eventuella servicar och annat, så vi står inte utan hjälp om det skulle hända något i framtiden.
Men det här innebär ju också att den gamla maskinen ska flyttas, den nya ska fraktas från affären och hem samt att den nya ska baxas på plats. Dörren är 60cm bred mer eller mindre exakt och maskinen är (på ena ledden) 59,9 eller något sånt larvigt så det var med absolut minsta möjliga marginal vi navigerade in åbäket på badrummet.
Fy satan så tung en tvättmaskin är. Det enda som är tyngre är två.
Dessutom tor jag maskinerna avsiktligt designas att vara hala, rundade och omöjliga att få bra grepp om.
Till saken hör att jag körde ett fint styrkepass i måndags så jag var redan öm i kroppen när vi började. Träningsvärken verkar ha accumulerats i kroppen för så här öm var det länge sen jag var.
Å andra sidan, vad styrketränar man för om man inte använder styrkan sen? Det vore ju som att baka bröd och sen bara lägga fram det för att titta på. Nej, mina muskler är inga skådebröd. Jag tränar för att kunna klara mig själv. Det är skönt att veta att jag inte måste anlita bärhjälp ens för de tyngsta sakerna här hemma. Jag och älsklingen klarar oss bra själva, vi kan hugga i och bära om det skulle vara så att det behövs.
Jag fick till det den här veckan också. Jag körde exakt samma regi som förra veckan, fast den här gången la jag till höftlyft på två olika sätt.
Ett höftlyft ska väl egentligen se ut så här:
http://www.dintraning.se/ovning/456/Hoftlyft.htmlFast jag valde att göra den på ett ben i taget istället. Den andra varianten av höftlyft gjorde jag så att jag ställde mig i högsta läget som på bilden i länken innan och sen lyfte jag ena benet, upp och sen tillbaka. Satte ner foten och växlade över till andra benet, upp och tillbaka. Den varianten har jag inte sett någon annan stans, så jag får väl döpa den till Mina Höftlyft. Fantastiskt jobbiga för rumpan blev de efter ett tag i alla fall eftersom vitsen är att man ska hålla höften högt hela tiden och bara växla stödjeben.
Jag är övertygad om att det är rump- och höftträningen som är det viktigaste för att jag ska kunna fortsätta springa, hel, smärtfri och glad. Fast jag körde crunches, dips, knäböj och vadhävningar på ett och två ben också eftersom jag inte tror att det är enbart rumpan man springer med.
Jag öste verkligen på idag med, jag försökte hålla mig under 30 minuter men det går bara inte. Särskilt inte när jag kastat in två övningar till. Men det gör inte så mycket, det får ta 40 minuter då, om det ska vara så. Det kan det vara värt
Jag funderar på att krypa in på ett gym i vinter, dels för att verkligen få till styrkepassen och dels för att vissa löppass helt enkelt inte fungerar ute. Men öppettiderna på mitt gamla gym störde mig lite, särskilt helgtiderna passar inte mig som är morgontrött och kvällspigg.
Men några såna bekymmer skulle inte finnas om jag bytte till Fitness 24 seven på vegagatan i Sundbyberg, men då återstår en fråga.... är det bra? Nån som tränat där som vet?
En annan sak jag suktades lite av var följande:
http://www.fitness24seven.com/2b/?id=234Nåja, jag måste inte bestämma mig idag så jag kan gott fundera ett tag till. Men det vore smutt att lämpa över ansvaret för träningsplaneringen på någon annan ett tag, någon som kan det där med löpning, smidighet och styrka.
Å andra sidan tror jag inte det är så många som har direkt erfarenhet av hur man tränar upp en medelålders knubbig kvinna att klara 100km så jag vet inte riktigt vart jag skulle hitta den expertisen nånstans... Jag väntar antagligen till i nov/dec nångång och skaffar Szalkais träningsschema. Inte en PT som vore det roligaste, men väl ett schema åtminstone.
Jag fick faktiskt till ett styrkepass idag. Det ni! Jag är så dålig på att verkligen komma mig för att göra sånt så jag är lite mallig nu.
Jag siktade på att hinna på 30 minuter men det finns inte en janne att jag gör det. Inte om jag ska göra 15 repetitioner per set. Idag gjorde jag två set per övning.
Nåja, jag får väl gasa och köra på så fort jag kan. Det gjorde jag idag, då blev det 35 minuter. Det betyder att ett set till skulle göra mitt styrkepass 45 minuter långt. Det kan jag nog leva med.
Lite kändes det i några av löpmusklerna, särskilt gluteusmuskulaturen faktiskt men jag är förvånad över hur lite det kändes idag. Jag var helt säker på att jag skulle vara handikappad av träningsvärk idag! Men icke
Det var inte riktigt min dag idag, det anade jag redan i startfållan för startgrupp F - men friskt vågat hälften vunnet heter det ju så jag höll fast vid planen att ge mig på 2:15 för man vet ju aldrig...
Allra första kilometern var det verkligen gåsmarsch. Så trångt att det var helt omöjligt att avancera, inte utan att ödsla energi på ett sanslöst sick-sackande. Så det övergav jag. Lappade själv vid skyltarna väl medveten om hur tunneln skulle stöka till det för gps:en men hade glömt stänga av autolap. Håhåjaja.
I tunneln var det lite bättre och sen lättade det, bitvis. Vissa passager var otroligt svårforcerade eftersom de var max ett hästarsle brett. Till och med järnvägen har standariserat spårvidden till två hästarslen brett, så jag tyckte det var lite väl trångt på sina ställen. Men det var ju bara några ställen, så det störde antagligen inte så mycket just idag.
Försökte låta bli att tänka så mycket och bara falla in i "lunken" men idag var det jobbigt att springa. Det var dessutom mer kuperat än vad jag mindes, absolut inte en flack eller snabb bana.
Jag tror min hjärna var felinställd idag, för när det bara var nån kilometer kvar blev jag helt ärligt besviken. "Va, är det redan slut!" var min spontana kommentar när jag fick syn på slottet. Så känner man bara om man längtar efter att springa ett annat lopp än det man springer i...
I slutänden sprang jag nog det bästa jag kunde idag, med tanke på att jag har hjärtat och hjärnan inställt på ett helt annat lopp och en annan utmaning. Dessutom noterade jag att jag slarvat med järntabletterna efter blodgivningen för fyra veckor sen. Jag har tagit hälften av det jag borde, och även om det inte på något vis borde vara avgörande tror jag inte en optimal uppladdning ska innehålla något slarv.
Fastän jag sov bra, har ätit bra och mår i övrigt rätt bra så tillskriver jag det mediokra resultatet just slarv. Slarv med återhämtning, slarv med fartträning, slarv med styrka och slarv med fokus, målbild och planering. För ärligt talat har jag inte sprungit 21km så här långsamt på tävling sen Varvet 2009.
Som träningspass betraktat däremot var det okej med lite inlagda fartökningar, backträning och ganska okej distans.
Nu har jag hämtat nummerlappen till DN Stockholm halvmarathon och det enda jag kan tänka på är Stockholm Ultra 100km.
Anders Szalkai stod i Löplabbets monter så jag passade förstås på att fråga om vart, när och hur Stockholm ultra ska avlöpa. Det lät som att vi får hållas på Djurgården, på grusvägarna där det är ganska flackt med bara få stigningar och det fanns roliga ultrapass inplanerade efter Stockholm Marathon. Träningsschemat, som var främsta anledningen till att jag störde honom, kommer tidigast i november så jag får ge mig till tåls ett tag till
Det är kanske inte så konstigt om jag har svårt att tagga till för halvmaran när allt jag kan tänka på är 100km. Jag frågade lite försynt om han trodde att en löpare som gör maran på 5 timmar jar någon chans att klara 100km och han såg så övertygad ut om att det ska gå att jag inte ser någon anledning att tvivla på honom. Sköter jag bara träningen så ska det gå, det är inte omöjligt.
Jag vill!!!!
Fast en sak i taget nu, jag har ett lopp imorgon jag ska försöka fokusera på också. Även om jag drömmer om distanser som är både 4 och 5 gånger längre.
Igår fick vi för övrigt se en alldeles makalöst vacker regnbåge när vi var på väg hem. Det är inte ofta man får se så fina exemplar, så ljusstarka. Bara nämner det så där, apropå att jag ville lägga upp bilden på den
Vi har haft hit tekniker tidigare för sevice och support, certifierade Tunturitekniker dessutom så de borde väl veta när de säger att bandet håller rätt fart. Så varför känns det annorlunda? Lättare?
Det måste det vara jag som förändrats, som tycker 10km/h på bandet känns lätt och ledigt. Ute är 6 min/km ingen lek, och 5:20-5:30 håller jag bara på IP om jag kör intervaller och är taggad. Något är förändrat, och det är inte säkert att det är löpbandet bara för att jag tror det (jag, som helt saknar känsla för fart).
Det var faktiskt lite jobbigt att hålla 10km/h i 4 graders lutning, sen får det vara hur det vill med resten. Podden måste kalibreras igen för den rapporterade glatt tider jag inte varit i närheten av sen förra intervallpasset. Men jag har ju bytt klocka sen sist, så det kanske inte är konstigt att det är dags igen.
Å andra sidan är det nog lättare att springa på löpbandet, för jag minns att jag i vintras brassade på och körde milen på strax under 55 min på löpbandet. Vad jag hade gjort ute då vet jag inte, men en avancerad gissning är 58-59 med en bra hare. Utan hare springer jag på 61-62 min utomhus.
Jag tänker i alla fall köra de kortare passen hemma i vinter, men inget över 90 minuter. De långa passen kör jag på gymmet eller ute, allt efter väder och möjligheter. Slitaget på ett hemmalöpband är grymt om man gör som jag gjort hittils och nollställer bandet utan att låta det svalna mellan, och dessutom bränner av pass på både 2 och 3 timmar.
Jag nöter ut bandet, det vet jag. Det är oundvikligt. Men det vore trevligt om det kunde hålla ett litet tag till, för jag gillar det verkligen och ser inte fram emot att behöva byta. Det får gärna hänga med nån vinter till eller två...
Åååh vad mysigt! Vi fick med oss fina morötter, kålrötter och rödbetor hem, äpplen och rabarber också! Älsklingen tog skörden i ryggan och åkte bussen hem, jag sprang. Luften var så där lagom sval, syrerik. Fötterna kändes lätta, trots att jag tog tjockskorna. Benen trummade på, och jag var hemma på under timman!
Så underbart, löpning när den är som bäst helt enkelt. Jag kände mig så stark och snabb, benen flög. Trots att jag körde ett skapligt tufft intervallpass igår som borde satt sina spår.
Så kan det gå när man är riktigt sugen på att få springa
Ibland får jag frågan vad jag tänker på under långpassen, som kan dra iväg uppemot 2-3 timmar och mer. Men det är inte alltid jag tänker alls, ibland är hjärnan bara tom och fridfull en lång stund. Svårt att förklara, men man existerar i detta nu, utan att tänka eller känna. Ni som mediterar förstår nog säkert hur jag menar. När jag kommer tillbaka från ett sådant tillstånd vet jag oftast inte hur lång tid det gått, men förhoppningsvis har jag inte sprungit allt för fel.
På det viset är det tur att jag nästan alltid springer samma runda mer eller mindre, benen hittar själva om det skulle vara så att medvetandet kopplar ner en stund
Allra skönast är det dock att springa såna pass på löpbandet, faktiskt. Ingen manövrering, trafik eller ojämnheter att ta hänsyn till. Bara springa. Finnas. Njuta.
Joggade bort till Spånga IP som för ovanlighetens skull var upptaget, det var nog första gången faktiskt. Så jag begav mig, efter lite funderande och stretchande, till gång- och cykelbanan bredvid. Den är inte horisontell, jag tror den lutar faktiskt (nästan helt säkert) och idag var det massor av folk ute och strosade. Alla tittade nyfiket förstås när jag älgade förbi, klart man anstränger sig lite extra för att springa snyggt när folk tittar.
Nå, underligt nog upplevde jag 8 st intervaller som färre när man springer fram och tillbaka på en cykelbana än om jag hade sprungit 8 varv på IP. Lustigt, men jag tror det hänger på att första 400m sprang jag bort från hem. Alltså blev 2:a hemåt, vilket gjorde att jag räknade 2,4,6 och 8 - sen joggar jag hem. 1,3,5 och 7 blev lite bortglömda i matematiken, kan man säga.
2 minuters ståvila, eller "knalla-runt-rastlöst-och-andas-djupt"-vila kanske man ska kalla det, var bra. Alldels lagom långt, pulsen hann faktiskt ner så långt som till ~140 i vilan och det är rätt lågt för att vara jag. Det gjorde att jag kände mig skapligt redo och taggad för nästa 400-ing när klockan pep, och jag fick ändå en kvart i rätt pulszon (169 eller högre) i slutänden.
Jag är rätt nöjd med tanke på att jag fick improvisera en del.
Vi var otroligt sent ute när vi skulle följa dottern med sambo till tåget, vi hann med kanske 1,5 minuts marginal och då sprang vi sista biten mellan T-centralen och Centralstationen. Stress, trängsel och halvpanik är inte ett bra sätt att ladda inför ett pass, det märkte jag med all önskvärd tydlighet.
Inte heller hade jag korrekt uppskattat värmen ute, det var ju varmt!?? När hände det?!? Två ynkliga småflaskor med vatten på en runda vars enda vattenpåfyllningsmöjligheter är hemma...
Jaja, jag kom hem i alla fall, men det visste jag ju att jag skulle göra. Fast jag märkte hur kraftlös jag kände mig av stressen först och sen ovanpå det kom törsten. Vätskebrist var långt borta, men jag tyckte väldigt synd om mig där jag sprang och ångrade att jag inte tagit fler flaskor.
Jag undrar vart det här vädret var i lördags? Skorna luktar fortfarande lera och gammal sjöbotten efter Tjejmilen.
Helgens aktiviteter satte definitivt sina spår, framför allt i min känsla för fart och ansträngning. Farten varierar kraftigt och jag sprang ojämt och ryckigt. Det är jobbigt att springa med träningsvärk, så är det bara.
Hela helgen har vikts åt utomhusaktiviteter i form av trädgårdarbete ute på kolonin. Det är så roligt att se att det händer saker, och jag är fakltiskt lite nödj med att jag orkar och kan själv. Jag ryker på rabatterna med en spade och gräver så rötterna sprutar, jag kånkar och bär säckar, röjer och grejar. Vem behöver ett gym när en trädgård erbjuder så varierad och underhållande träning?
Tyngsta projekter tog vi idag, nämligen att skaffa marksten för att sätta nya kanter till grusgången. 1,1 ton sten behövdes, och eftersom kolonin är som den är fick vi bära från släpet och in på lotten. Det gick fort eftersom vi var tre som hjälptes åt, men varje sten var rätt tung och inget man viftar omkring med hur som helst så jag får nog träningsvärk i benen och armarna av det här.
Men inte mig emot, det är ju inget självändamål att göra knäböj på gymmet eller hålla på med en massa goodmornings för rumpan. Kan jag få samma effekter av att få nånting vettigt gjort är det bara en bonus. Jag är sjukt trött på gym, och är väldigt förtjust i att gräva. Dubbel bingo för mig med andra ord
Sydsvenskan verkar lite trötta på löpare, om man ska tro följande:
http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/loptrende..."Men löptrenden är falsk. Den är omgiven av klyschor om att springa för ”hälsans” skull, möjligtvis för att hålla kroppen ”i trim”, men få nämner det uppenbara: att löpning är bland det mest kaloriförbrännande man kan ägna sig åt."
Nå, vad är det för fel med att springa av sig några överflödskilon (övervikt kan bidra till hjärtproblem, diabetes och högt blodtryck t ex)? Det får vara hur klyschigt som helst, men det gör inte löpningen mindre hälsosam för det - i måttliga mängder.
"På andra sidan av myntet frodas synen på överviktiga som lata och odisciplinerade."
Det här är knappast ett nytt problem, fetma och övervikt har hånats i alla tider. Redan Platon fastlslog att den fete mannen är fruktansvärt ful, det finns dokumenterat att runt kristi födelse lanserades flera dieter och på 1500-talet lär parlamentarikern John Hayles ha sagt: ”fler människor har dött av att äta för mycket än någonsin av såväl svärd som pest”.
Det må vara ett urgammalt problem, det är fortfarande inte bra att vissa ser ner på andra eller att en grupp människor mobbar en annan oavsett anledning.
"Risken finns att fotsvetten från löpskorna börjar lukta hälsofascism."
Men man bekämpar knappast en taskig attityd mot feta genom att kalla dem som försöker sköta hälsan för fascister...
Eller rör det sig om "surt sa räven om rönnbären"?
Jag kan ärligt erkänna att jag ger fulla fan i om folk tränar eller om de gräver sin grav med kniv och gaffel. Bara de inte stjäl min löpning medan de gör det. Det är deras liv, deras kropp, deras val och slutligen deras ansvar. Information, kunskap och möjligheter saknas knappast.
Löpningen är min stund, då får jag rensa tankarna och svettas ut ilska och frustrationer som annars skulle samlas på hög och ge min magsår på kuppen. Det är min säkerhetsventil emot en stressig värld och ett hysteriskt tempo. Om det är det som är hälsofascism så får de väl tycka det.
Eller var Sydsvenskan bara intresserad av att kattsparka lite?
Igår var det dags för äventyr igen, vi skulle springa 62km runt och igenom Stockholm. Givetvis stannar vi och fikar, äter och småpratar undertiden, vi hann till och med hålla oss á jour med OS-fotbollen lite grand.
Snittfarten i löpningen hölls till modesta 8:39 min/km enligt Garmin Connect (som har en hel del funktioner jag tycker om!) och färdtiden var enligt klockan 8:56:50 medan totala tiden landade på 9:44:45. Det är med andra ord inte ett pass gjort för att flåsa och bli trött på det viset utan ett långsamt malande.
Fick rätt bråttom efter 50km nånstans, naturligtvis efter att jag konstaterat att "Det verkar inte spela någon roll hur mycket jag dricker, jag har inte behövt gå på hela dagen". Naturligtvis tog det inte tio minuter så måste jag. Mitt i ett villaområde är det ont om lämpliga (lagliga) buskar så det blev att bita ihop och mala. Stötte på en Preemmack, vilken lättnad.
Men det var enda gången vi gjorde något ryck, fartökning om ni så vill. I övrigt flöt det lugnt och fint, vi gick i backarna som inte var så jättemånga och tog det lugnt. Hela tiden med planen att ha kul lägga kilometrar bakom oss och hela tiden ha roliga delmål framför oss. En liten burgare på Max, en mjölk och korv på med bensinmack nånstans, en näve djungelvrål mitt i skogen. Små avbrott i löpningen som gör det lättare att fortsätta
Mjölk är för övrigt en alldeles utmärkt sportdryck, inte så sötsliskig som de där sockerblandningarna och med betydligt bättre näringsinnehåll. Lättdrucket, håller magen lugn och gott. Kall mjölk när man är varm och törstig är rena rama nektarn.
Under dagen var det ganska varmt så vi stannade vid i stort sett varenda damm, plaskdamm, fontän, vattenslang, sjö eller brygga och blötte ner oss men det tog banne mig inte många minuter så hade det mesta dunstat kändes det som när jag klämde på löpartightsen. Tröjan torkade på nolltid den också.
Senare på kvällen var det inte fullt lika varmt längre, då minskade behovet att att drälla vatten över oss. Det blev mer uthärdligt men då kom myggen istället, i mängder. Jag misstänker att de gillade Peter mest, jag drabbades bara av några få medan Peter verkade få varenda insekt i hela skogen efter sig. Ulla sprang lugnt och stabilt som om ingeting i världen skulle kunna rubba henne, allra minst lite mygg.
Det var ett härligt äventyr som tog hela dagen, och jag hoppas det blir av igen snart.
Rätt klipp att titta på före löppasset:
http://www.youtube.com/watch?v=K2KCsc3rAxkBästa biten börjar vid 4:20 ungefär
Lite fel väder idag att ge sig på och springa känns det som. Det var som att springa i ett våtvarmt omslag. Kvavt, fuktigt och sjukt syrefattigt! Det kändes som om det var svårt att få luft ideligen.
Hoppas vi slipper sånt här väder på lördag åtminstone.
Jag hade bara tänkt mig ett litet kort pass idag så jag gav mig ut utan vatten och utan musik. Bara klockan fick jag på mig. Jag har sällan blivit så törstig som idag, snacka om att det är jobbigt att köra supertusingar utan dricka!
Men det gick bra det med, så nu är jag svettig och nöjd!
Jag undrar om pulszonerna ser annorlunda ut för cyklning jämfört med löpning? Anledningen till att jag undrar är att jag fick ta i som en blådåre för att komma upp i ~150BPM och det är min långpasspuls. Ett löppass som har samma snittpuls (143BPM) känns som tämligen lugnt och harmoniskt men för att nå samma puls på en cykel måste jag alltså trampa på som en stolle.
Jag antar att pulsen lättare stiger högt när man springer eftersom man ju inte har ett fordon s a s, det är bara muskelkraft som gör att man rör sig. När jag springer involverar jag i stort sett hela kroppen, jag misstänker att så inte är fallet på en cykel.
Nå, jag hade hur som helst tänkt alternera med motionscykeln för att avlasta benen lite och minska risken för skador, jag hade tänkt öka dosen träning ganska mycket som ett led i upptrappningen inför Stockholm Ultra.
Alla medel är tillåtna då, även om det börjar involvera andra motionsformer
Måste komma igång med styrkan också....
Jag har, antagligen tack vare ryggsäcken, åkt på en envis nackspärr som stört mig de senaste nätterna. På dagarna kan man bomba värken med Alvedon och ignorera det som inte värktabletterna fixar, inga problem. Men om natten blir jag störd av att inte kunna ligga i de vinklar och positioner jag föredrar.
Så jag skjuter på långpassplanerna, det är ändå ingen bra idé att ge sig ut på långpass när man inte är helt okej. Skaderisken är inte värt det. Dessutom - jag är inte tvungen. Jag har ingenting nära inpå som kräver att jag absolut inte missar ett pass.
Jag är förövrigt djupt imponerad av Tirunesh Dibaba. Hon avgjorde på samma lysande manér som Kenenisa Bekele, genom att helt enkelt öka farten och glida ifrån som om alla andra stod stilla. Konkurrenterna hade ingenting att svara med när hon la i nästa växel. När det var 3 varv kvar blixtrade det till ett leende när de passerade klockan. Visste hon redan då att kenyanskorna redan gick för fullt, att hon var den enda som hade en växel till?
Från åskådarplats syntes det att kenyanskorna var plågade, det såg inte lätt och ledigt ut när de följde etiopiskorna. Annars brukar de smyga med och se så oförskämt pigga ut. Men inte idag. Kanske visste de att de inte skulle kunna rå på Tirunesh Dibaba i en spurtstrid. Kanske var det därför kenyanskorna gick upp och drog emellanåt.
Japanskorna vann min respekt också. De hade ingen annan chans än att redan från början dra upp farten, och hoppas att ett nytt personbästa skulle räcka till en framskjuten placering. De hjälptes åt, växeldrog och höll uppe farten redan från böjan, när kenyanskorna helst av allt hade velat ta det lite lugnare. Det fick de inte. Kanske bäddade japanskorna för Dibabas seger redan de första varven?
Tempoväxlingen, när Dibaba gick ifrån alla de andra, var imponerande. Kraften, steget, hela hon lyste och jag hittade en ny inspirationskälla att beundra.
http://www.tiruneshdibaba.net/RecordBook/RecordBookM...
Precis hemkommen, 60km blev det till sist när alla omvägar var inräknade och på de 11 timmar vi tog på oss hann vi med att äta på McDonalds, stanna och dricka kaffe, ta en glass och vi köpte korv på en camping. Hur lång tid vi egentligen tillbringade springandes vet jag inte riktigt eftersom jag inte stände av klockan alls.
Nu är jag trött.
Jag är mycket nöjd med att vi åkte till Järna och sprang hem istället, det hade inte varit roligt att behöva jaga för att passa sista tåget hem. Dessutom fick vi den träliga sista milen först, en klar fördel i mina ögon som hade svårt nog i piggt tillstånd att hålla mig på benen. Jag dråsade ikull bland stenarna och skrapade upp mig en hel del, och tänkte att hade jag varit mara-trött här hade jag trillat var och varannan meter.
Dessutom var det skönt att känna att man var påväg in i civilisationen, inte bort från den. Det blev tätare mellan kiosker och tunnebnanan fanns i närheten om vi hade velat bryta, men det vill man ju inte
Så då gjorde vi det inte men de sista kilometrarna gick vi en hel del. Det är det i särsklass längsta träningspass jag genomfört. Jag har bara sprungit längre en enda gån tidigare. På ett 24-timmars.
Jag är nöjd
Aj som faan.
Härjade runt på koloniträdgården igår, från tidigt till sent. Full rulle i 8 timmar effektiv tid. Varje enskilt moment kanske inte var så jobbigt, om man bortser från grävandet, räfsandet och den förbaskat tunga sax-klipp-saken jag for omkring med i äppelträdet. Vet inte vad den kallas, men det är som en sekatör, fast med långa handtag så man kan stå på marken och nå det mesta som behöver trimmas.
Nå, det tog strax över 2 timmar att beskära trädet, och större delen av tiden gick jag och bar på den där, den är tung. Höll den över huvudet långa perioder i jakt på skott. Räfsa mossa är inte heller snällt mot axlar och armar. Gräva trodde jag att jag var van vid nu, men nej.
Idag är axlarna helt möra, bröstryggen öm och jag värker. Jag har träningsvärk, odefinierbart i hela kroppen. Baksida lår är helt ömma av alla tunga lyft, alla knäböj ner i rabatterna och klättrandet i trädet. Jag nådde ju inte riktigt alla skott, så jag fick ta lilla saxen och klättra upp i trädet för att meja de sista. Vad ska man med stege till när det finns fullt fungerande grenar? De allra mest avlägsna fick älsklingen klippa, han har bättre räckvidd än jag och vågar klättra längre upp, jag är ju trots allt höjdrädd.
Jag rensade rosorna, rabatter, grusgången, runt smultronschersminen, rensade grönsakslandet och beskar buskar som blivit för stora. Dessutom planterade jag aster och buddleja, men det var det lätta.
Det jag hade tänkt göra, rensa vinrankan och plocka vinbär, hann jag inte med men idag är jag på tok för mör i kroppen för att orka.
Imorgon ska vi springa 55km. Hur i hela friden ska det gå...
25 grader i skuggan stod det på termometern när jag jag mig ut, men de första 3km går längs en solupplyst och skuggfri väg där vinden inte existerar och där dammet från grusvägen lägger sig tjock i halsen. Sen kommer man in i Lunda industriområde, ungefär lika inspirerande som en hammare på tummen men lite mer skugga.
Genom Spånga, fortfarande ganksa varmt och mycket sol. Spångavägen däremot var mer skuggad. Den är å andra sidan notoriskt kuperad. Första backen är, om jag inte missminner mig, 800m lång. Från korsningen där Spångavägen börjar och hela vägen till Flysta är det enbart uppför.
Medlutet på andra sidan är normlat sett en välkommen belöning, men idag badade sträckan i sol. Hett, lite vind kom fläktande emellanåt men på tok för lite. Sen kommer det en sån där skitlång backe till, och den här gången belönas du inte med något medlut utan bara ett lätt motlut bort till Bromma kyrka. Jag brukar vika av från Spångavägen bort mot kyrkan för vatten, svalka och allmän uppmuntran. Sträckan suger musten ur benen om man är inte är försiktig och det straffar sig när man sen återvänder till Spångavägen, för du måste omgående ta dig an den tredje av de långa backarna och den här är rätt brant dessutom.
Det är förmodligen inget bilisterna ens märker där de susar fram, men vi som färdats till fots eller cykel längs den här vägen har upptäckt hur kuperad den är. Den här gången vek jag av före Brommaplan och stannade på kolonin, annars brukar jag forstätta, bort till Vreten och genom Sundbyberg som också är hysteriskt kuperat och sen någon av alla gång- och cykelbanorna mot Spånga, vanligtvis via Lötsjön för att det är så vackert där.
Men idag stannade jag i grönskan och hade det gott resten av dagen. Fast jag hoppas att värmen klingar av lite till lördag faktiskt, för det var rätt jobbigt att hålla styrfart idag och jag tror inte det berodde på backarna faktiskt.
Jag fick med mig ungdomarna ut till min korta backe idag, tanken var att vi skulle jobba på tekniken lite och det gör man bra i en brant backe. Nu räknade jag fel så det blev bara 6 backar istället för 10 men jag tror det räckte bra som det blev ändå.
Jag är nöjd med hur bra det kändes, jag tog inte i max utan sprang upp med kontrollerad kraft. Hela tiden hade jag i åtanke att jag sprang en mara nyligen och var vaksam på om benen skulle protestera men det kom inget sånt.
Kortbackens 40m på 10:45 - 11:85 var rätt lagom, men det är nu jag verkligen önskar att Funbeat räknade hundradelarna också för det blir helt fel när man ska logga korta intervaller. För i mer exakta program redovisas etapptempot som 6:07 min/km - 6:40 min/km och inte i runda slängar 5-minuterstempo som Funbeat påstår.
Stor skillnad.
Innan idag åskade det så det dånade, jag tror åskan slog ner i närheten så hårt dundrade det. Sen kom regnet. Naturligtvis kom yngsta dotterns skor idag också, så vi passade på att ge oss ut på en joggingrunda tillsammans i den friska luften för att testa dem.
Det var så himla skönt väder ute, så frisk luft och så klart att jag hade kunnat vara ute längre men jag är inte dum. Jag vet att jag inte är återhämtad bara för att jag är entusiastisk. Vi begränsade oss till strax över 6km idag, det får vara bra så.
Jag gav mig ut direkt efter en kraftig regnskur, luften kändes lite småkall och klar. Planen var under 150 BPM (77%) så fick farten bli som den ville, och det blev den ju - fast åt andra hållet: det gick betydligt fortare än jag hade räknat med, på vansinnigt mycket lägre anträgningsgrad
Jag är så otroligt positivt överraskad av hur bra det gick, hur bra det kändes. Visst, det kändes lite som träningsvärk i vissa benmuskler, men absolut ingen ohanterligt eller superjobbigt. Mer som helt vanlig träningsvärk bara.
Vilken känsla, jag är så nöjd!
Det är ganska många som orutinerat undrar vad man gör för tid på maran (eller vilket lopp det nu rör sig om) utan att ha den blekaste om huruvida tiden är bra eller ej. Om man inte är ganska väl bekant med löparen i fråga är "vilken tid gjorde du?" en helt meningslös fråga.
En mycket bättre fråga hade varit "Är du nöjd med ditt lopp?" eller "Hade du roligt på loppet?".
Men det subjektiva tyckandet är inte lika mätbart och jämförbart som en tid. Att jag med mina 5 timmar kanske hade mycket roligare än löparen Xsson som plågade sig fram på 4 timmar och bestämde sig för att aldrig mer springa maraton är inte möjligt att katalogisera, tabellföra eller etikettera och folk älskar att försöka sätta etiketter på allt, även det de inte förstår.
Så jag antar att man får stå ut med fel frågor även i fortsättningen, eftersom det inte är sannolikt att mänskligheten ändrar sig i första taget.
Jag laddade så väl jag kunde inför Jubileumsmarathon 2012, fyllde min tillvaro med positiv energi och höll målbilden klar inom mig. Men det hade kunnat gå illa, för när vi kommit ut ur hemmets trygga vrå dök första problemet upp: jag hade glömt ladda garminklockan.
Älsklingen visade prov på briljans och störtade hem och hämtade USB-laddaren, USB-batteripack och det visade sig att jag inte ens behöver ta av mig klockan för att ladda den "on the go" (se bild). Redan där räddade han maran åt mig, för utan ledning och stöd från min klocka är jag tämligen vilse.
Jag vet inte hur fort jag springer, så jag tittar på klockan. Jag vet inte hur hårt jag går på heller för den delen, så jag kikar på pulsen. Så länge jag håller pulsen runt 150 och inte skenar allt för jäkligt ska det gå bra har jag lärt mig och det gjorde det.
Det var backigt så det förslog, riktigt rejält kuperat faktiskt. Men det gjorde inte mig så mycket, i vintras körde jag min egen version av backintervaller (glöm att ta ner bandet mellan backarna så du springer på 4 grader i 45 minuter) och i våras körde jag mina kuperade rundor utomhus och det hade jag igen nu.
Arrangemangen längs banan muntrade upp, jag sprang utan egen musik, och nu hörde jag faktiskt hur högt folk omkring min flåsade och stånkade.
Vid vändningen i Sollentuna efter 2 mil hade de ställt upp ett jättejippo för folk och löpare, så det var full rulle men allt möjligt gott (jag hoppas verkligen kaffe blir ett stående inslag i maran i fortsättningen - fy satan så gott!) och glad ihågen gav jag mig tillbaka samma väg som vi kom.
Det var spännande att möta folk, man fick en uppfattning om hur många som faktiskt springer också eftersom jag nu fick se både de som låg riktigt långt fram och mötte de som låg efter mig. Jösses så mycket folk 10 000 människor är.
Stadion har aldrig varit mer majestätisk än idag. När vi gick in till fanfarer och trumpetklang fick jag gåshud, det var det här Stadion byggdes för. För 100 år sen, förvisso, jag är ett århundrade för sent men jag kände historiens vingslag. Här har eliten sprungit, satt rekord och kämpat. När startskottet gick, 50 musköter avfyrade av synnerligen högtidligt klädda militärer, och doften av svartkrut spreds över arenan kunde jag nästan känna olympiernas ande med mig.
Den känslan bevarade jag hela loppet.
The most important thing in the Olympic Games is not to win but to take part, just as the most important thing in life is not the triumph but the struggle. The essential thing is not to have conquered but to have fought well.
Jag höll ångan uppe till Pizza Hut, där jag fick min pizza och cola men sen började energin dala och gäspningarna kom tätt. Nu ska jag sova, och jag kommer antagligen att somna ovaggad.
Den vackraste medaljen hittils, det är den jag fick idag.
Igår laddade vi med buffé, det finns inget smidigare sätt att få i sig allt man behöver och lite till än buffé faktiskt. Köpte chips och salta godisar, och spenderade kvällen med att titta på film och fortsätta äta.
Sov utomordentligt gott inatt, och vaknade faktiskt av mig själv en kvart innan klockan skulle ringa så jag spenderade tiden med att ligga och mysa med katten. Sen kom jag på att jag inte startar klockan 13 utan 14 och blev glad för då har jag en timma till på mig. Då kunde jag dra mig en stund till.
Jag ska äta, få i mig kaffe och gå igenom utrustningen en gång till men sen är det inte mer jag kan göra. Ja, mer än springa själva loppet då. Det känns som att jag börjar få rutin på det här nu, jag har gjort några lopp vid det här laget och börjar få kläm på vad som är viktigt och oviktigt för mig.
Checklistan är numera mental, jag har några punkter som är viktiga för mig där bland annat sömn och mat är högsta prioritet. Jag litar på rutinen, det här ska gå bra.
Eftersom starten går 14 kommer det att bli sent, vi som håller på 5 timmar eller därikring kommer inte vara i mål förrän vid 19-tiden så det blir en sen kväll.
Men målbilden har jag kvar - jag ska springa i mål, ta på mig min finishertröja och medalj och sen ska jag goffa pizza på Pizza Hut:
Det här ska bli kul, jag springer för att uppleva Jubileumsmarathon 2012, inte för att sätta något rekord så någon tidsplan har jag egentligen inte. Jag räknar med att vara ute i 5 timmar åtminstone. Är banan stökig, längre. Men repen och maxtiden tänker jag klara. Maxtiden är 6 timmar och rep dras vid två platser:
* 20,1 km måste passeras senast 3 timmar efter löparens start
* Silverdal efter 29,3 km måste passeras senast 4 timmar och 25 minuter efter löparens start.
Energiplanen för jubileumsmaran blir den samma som för Stockholm marathon, en gel vid 5, 15, 25 och 35 samt frekventa besök vid vatten/energidrycksborden. Jag känner mig rätt okej så jag tror det ska gå bra, det trodde jag inte riktigt för en vecka sen. Men nu är jag betydligt mer positiv.
Om man kan bli glad för lite har man mycket att vara glad för. Men tänk då vad oerhört glad man blir för de lite större sakerna då också.
Anmälan till Lidingö Ultra öppnade idag, och tävlingen ska gå på en mycket bra dag. Först Lidingö den 4:e maj, sen Göteborgsvarvet den 18:e maj och slutligen Stockholm Marathon 1 juni.
Enligt min erfarenhet är det perfekt avstånd mellan tävlingarna för mig, kortare vila hade blivit jobbigt, och med längre vila blir det besvärligt att behålla eggen.
Men 2013 blir ett spännande år, nu när jag ser hur tävlingarna bara glider på plats, perfekt i schemat som om jag hade beställt det så. Tack snälla.
Man skulle kunna tro att jag fått nog av regn efter Stockholm Marathon, men det finns regn och det finns regn. På maran var det ett vasst, kallt regn som kylde ner och var otrevligt. Idag var det ett varmt sommaregn, ett sånt där mysigt regn.
Det medförde syre i luften, så äve om det är 20 grader så kändes de tinte så hemskt varmt. Bara skönt. Jag flöt upp för den där långa långa backen på Spångavägen, rullade ner snabbt på andra sidan med kraft i steget men ändå avslappnad. Jag trodde jag sänkte farten när jag ökade, det säger en hel del om vilken koll jag hade idag.
Jag utforskade en cykelväg som lockat länge, runt Lillsjön i Bromma och naturligtvis sprang jag lite fel men det gjorde mig inget. Jag kände mig stark och glad, och hade bestämt mig för att det fick ta den tid det tar, och gå som det går. Runt skulle jag och jag ville se vart man kom nånstans, hur hittar man i det där området?
Det gick bra, jag hittade hem så småningom och hela tiden hade jag den där känslan av att det var lätt, jag kände mig stark som en oxe.
Jag slår vad om att det berodde på all tårta, kakor och annat gottis jag svängde i mig när vi firade födelsedag tidigare på dagen. Socker, vanliljkräm, sockerkaka och vispgrädde - högoktanigt löparbränsle helt enkelt!
Vilken härlig dag det blev! Vi (som i Kristina, Ulla och jag alltså) gav oss av på förmiddagen och joggade runt i stan, pratade om allt möjligt och tittade på Stockholm. Tempot var föredömligt jämt och fint, men inte jobbigt. Visst, det finns en och annan backe förståss men eftersom vi inte gasade kunde vi se oss omkring, njuta av att det var skönt väder och behövde inte stressa. Då har man kraft att ta sig an backarna med gott mod också. Strax över 20 km blev det totalt, och det var trevligt precis hela vägen. I Tantolunden stannade vi för glass, fanta och toa. Solen bestämde sig för att krypa fram och sen var det vacker väder i stort sett resten av dagen.
Det är fascinerande så vackert Stockholm kan vara. Hade det varit fler flanörer ute hade jag nog blivit irriterad men nu var det ju inte direkt supersoligt ute så de flesta gjorde väl annat kan jag tänka mig. Lite fick man väl sicksacka emellanåt, men inte så illa som jag trodde.
Banan är väl inte riktigt så platt som jag tänkt mig, det finns ett par lömska passager där man inte riktigt tänker på att det går uppför men som jänkarna säger: Forewarned is forearmed
Jag skulle inte förlita mig på det gamla talesättet "det man inte vet har man inte ont av" här, för det kan komma att straffa sig, på många sätt
Det här var så roligt så det vill jag göra om.
Solen gassar, vinden fläktar lite emellanåt och det är 26 grader i solen enligt termometern. Det är varmt. Jag är väldigt ovan vid att springa i värme, det märkte jag med all önskvärd tydlighet idag, för rundan jag sprang borde jag ha klarat på kortare tid tycker jag. Men nu blev det strax över 11km på 80 minuter, och så var det med det. Jag blev dygnblöt av svett och högröd i ansiktet så det var inte det att jag inte kämpade, för det gjorde jag. Det gick bara inte fortare än så idag
TE 4.5 känns rättvist i alla fall.
Joggade en runda på knappt 7km med yngsta dottern. Vi blev överraskade av regnet och blev jätteblöta! När jag lämnat tjejen hemma sprang jag bort till min backe och körde kortbacke 30m (höjdvinst 5m enligt Garmin, konsekvent dessutom) och räknade fel igen. Det såg jag när jag kom hem, det blev 11 backar men det gör inget. Enligt SportTracks var jag rätt jämt, 12-13s i början och 11 de sista. Det gick iaf åt rätt håll, jag började stillsamt med 13s och ökade sen farten
Pulsen blev inte så fruktansvärt hög heller, 158 som högst, så den frikostiga vilan gjorde nog nytta. Jag vilade uppemot en minut och mer mellan backarna den här gången, för att verkligen orka trycka på uppför.
Inte vet jag men det var nästan så det kändes idag i alla fall, som att jag var trött i centrala nervsystemet eller nått. Det gick tungt att springa idag, pulsen rusade för minsta lilla men trött i benen blev jag aldrig. Det var aldrig där problemet låg utan i andan.
Nåja, det kommer fler dagar och fler pass. Detta var inte ett av de bättre, tyvärr men inte ett av de sämsta heller. Nu glömmer vi det!
Hoppas ni får en underbar midsommarafton vart ni än befinner er, att ni får ha familjen hos er och kan umgås med de människor ni älskar. Krama om varandra och glöm inte att tala om för dina nära och kära hur viktiga de är för dig.
För det är väl därför vi firar midsommar? För att fira livet, kärleken och sommaren?
Sen maran har jag känt mig seg, trögflytande som kall sirap och mer sugen än kapabel. Men idag tog jag tjuren vi hornen och drog på ett intervallpass. För säkerhets skull satte jag pulsmål den här gången så att jag skulle få hjälp av klockan att pressa upp pulsen i intervallerna.
Det fungerade kan jag säga. Klockan surrade och vibrerade med jämna mellanrum ända tills jag kom upp i den önskade zonen (över 169 BPM) och sen var den tyst och snäll.
De fyra första intervallerna rullade på i hög fart, mellan 4:55 och 5:05/km och för mig är det vindsnabbt. Men sen började mjölksyran komma i kapp mig och den 2 minuter långa vilan kändes löjligt kort. Det syns på varvtiderna också, 5:18 och 5:30 är avsevärt långsammare. Ändå är det fortfarande fort för att vara jag, och det är väldigt fort med tanke på att jag började bli illamående på slutet
Jag ser dock i graferna att jag kanske borde satt en övre pulsvarning också, för min mjölksyratröskel ska enligt laktattestet ligga runt 172 och jag var över 173 i alla intervaller utom första. Faktiskt var jag uppe i över 175 i flera fall och 178 som högst och det är kanske lite väl mycket.
Eller så bara brassar jag på och ser vad som händer
Herre min skapare så varmt det är ute! Jag kastade på mig prylarna och sprang en runda eftersom jag fick en stund över, men jag var helt oförberedd på temperaturen. Jo, jag ser ju förstås att det är soligt ute, jag såg att termometern stod på 20 grader i skuggan (28 i solen) och jag ser att det är så gott som vindstilla. Men det som inte syns är att luften känns så gott som befriad från syre. Varm, lite dammig luft som inte gör lungorna gladare direkt. Luft som inte svalkar, som inte syresätter känns det som. Otroligt så tungsprunget det är då.
Åskan hann knappt dra förbi innan jag fladdrade ut för att springa, men idag var det ont om friskluft ute måste jag säga. Kvav, tung luft gör det svårt att springa och det blir inte lättare av att jag fortfarande inte är helt fräsch i benen sen maran.
Men det gick hyfsat ändå, ~6km på ~38 minuter är godkänt under omständigheterna. Det var dessutom att en nygammal runda, jag har inte sprungit där på mycket länge så jag disponerade säkert krafterna helt fel
Jag hade ju hoppats att åskan som drog förbi skulle gjort luften så där frisk och klar som den kan bli, men inte den här gången. Nåja, det kanske kommer nästa gång då. Något säger mig att åskan inte är klar med det här området än...
Vilken dag. Det regnade precis hela dagen, så blöt blev jag inpå bara kroppen. Före start hade jag en fotsid sopsäck att kura i men springa vill jag göra utan vindfång så den åkte av vid starten.
Man kan väl säga att den undermåliga kvalitén på nummerlappen kostade mig en hel del. Mer om det senare dock. Första varvet var helt odramatiskt, vinden får inte upp så där väldigt hög fart mellan husen. utom vid Bonnierhuset av nån anledning? Där blåste det så det ylade i öronen.
Andra varvet, ut på dödstrista Gärdet och idag var det värre än vanligt. Vilken tapper publik säger jag bara, de hade ju valet att inte vara där men var där ändå. Det var skönt att komma in i stan igen, men det blåste mer nu, det märktes. Vinden tilltog allt eftersom och lagom till Västebron blåste det så att det ylade i huvudet igen. Vinden överröstade t om Creendence. Den blåste dessutom av mig nummerlappen och det tog mig 2 minuter att få dit fanskept igen, den kilometern tog 9:30 och var med råge den långsammaste kilometern på hela maran för min del.
Folk måste trott att jag var galen för övrigt, men det bjuder jag på. Jag kunde nämligen inte hålla mig utan nynnade med i en av låtarna, och det någon evetuellt kan ha hört var frasen:
"Long as I remember The rain been comin' down.
Clouds of myst'ry pourin' Confusion on the ground.
Good men through the ages, Tryin' to find the sun;
And I wonder, Still I wonder, Who'll stop the rain."
Fast sista versen fick mig nästan att fnittra:
"Heard the singers playin', How we cheered for more.
The crowd had rushed together, Tryin' to keep warm.
Still the rain kept pourin', Fallin' on my ears.
And I wonder, Still I wonder Who'll stop the rain."
Hur som helst blev det en riktigt blöt historia, och 5-timmarsfarthållarna fick jag släppa vid Centralstationen tyvärr. Konstigt, kan jag tycka i efterhand eftersom jag kom in på 5:00:03 och då såg jag banne mig inte skymten av någon 5-timmarsfarthållare.
Synd också att saltgurkorna var slut när jag kom, det hade funnits för marken var full av söndertrampade gurkor. Är det den typen av service man betalar 900:- för?
Vädret kan jag inte göra något åt, och jag sprang det bästa jag kunde och gjorde det absolut bästa jag kunde för dagen. Jag var så slut att jag bara ville grina när jag kom i mål.
Det var det femte Stockholm Marathon för min del, den snabbaste av dem alla och nästa år står jag där igen. Då ska jag under 5:00:00
Jag måste framhålla att publiken, särskilt min älskling och mina väninnor längs banan är hjältar de också. Det är kallt att stå och vänta på folk längs banan, och de var säkerligen lika stelfrusna som jag fast utan servicen som jag fick. Utan deras stöd och uppmuntrande tillrop hade de tinte varit lika roligt, jag hade inte haft något att se fram emot längs banan och är det något man behöver en sån här dag är det ljusglimtar.
Tack, mina ljusglimtar! Ni är ovärdeeliga!
Nummerlappen är på, jag är ombytt och redo. Jag har till och med fått i mig frukost och druckit vatten. MP3:an är laddad, jag är laddad, klockan är laddad och regnet bara öser ner. Det blåser rätt mycket också. Det oroar mig mer än regnet, blöt blir man ju ändå när man springer men vinden kan kyla ner och vara jobbig att springa i.
I Helsingfors sprang jag längs en kustremsa ut mot Espoo och där blåste det så det ylade i huvudet. Man blir väldigt trött av att springa i hård vind. Förhopppningsvis finns det bra ryggar att följa.
Snart dags att åka till Östermalms IP.
Före Vårruset brukar vi dyka förbi Bergianska och även denna gång blev vi förtjusta i lite blommor så vi kom hem med petunior och fröpåsar, förutom goodiebagen från Vårruset. Det var trevligt att snacka och träffa vänner, äta en korv och gå i solen och småfrysa. Det var inte jättevarmt direkt.
Men det var trevligt att jogga runt, det var trångt som vanligt men jag stressade inte. Eventuell pulshöjning beror på nummerlappen och festen, inte ansträgning
Underhållande att jag börjar bli så snabb nu att jag tuffar runt i snittempo 6:11 min/km och tycker jag joggar. Allt är relativt. Allt förändras, även jag.
Skönt besked från vaderna, från benen och från formen att jag kan jobba på utan att det känns för djävligt. Ingen andnöd, däremot reagerade allergin på allt pollen som revs upp och allt damm som for omkring. Näsandas gick inte eftersom slemhinnorna svullnade igen, men det blev aldrig värre än så sen. Om det blir löparväder på lördag kanske jag klarar mig.
Däremot tror jag inte TE 3,7 stämmer. Det krävs nog fler pass fortfarande innan den kommit i fas med mig. Hade jag skattat själv hade jag sagt nånstans mellan 2.0 och 2.5 faktiskt.
Hoppas, för publikens skull, att det inte blir så sunkigt väder som de först lovat. Jag klarar mig alltid, men tänk alla stackars anhöriga som kommer att stå och frysa. Stackars gosnos.
Det kan komma att bli svalt på lördag, åtminstone för publiken. Kanske för löparna också, om man disponerar sina krafter fel och måste gå mycket. SMHI (se bilden) lovar låga temperaturer och risk för regn. 6m/s (10 m/s i byarna) låter inte så mycket men jag vet inte... när man är blöt och trött kanske det blir ruggigt.
Det kan bli spännande, ett väder jag aldrig tävlat i förut. Bryta ny mark! En ny erfarenhet! Det låter på sitt sätt lite lovande, fast jag tycker synd om publiken. Eller rättasre sagt en specifik person i publiken. Det kommer inte bli roligt att vara publik på lördag, och då finns risken att det blir ganska folktomt längs gatorna.
Jag gillar tempokurvan så som den ser ut i Garmin Connect, det syns direkt vart jag bromsat för bilar och tanter. Det syns också vart jag behövde vänta lite längre än tre andetag för att komma över gatan
Det vete tusan om jag tror på träningseffekten däremot - 4,5 låter väldigt högt tycker jag. Å andra sidan försökte jag springa ikapp älsklingen på hemvägen så jag höll ganska hårt tempo sista biten (han tog bussen från kolo och jag sprang, vi kom hem samtidigt)
Han fick vänta på bussen och hade en bit att gå, jag sprang direkt och behövde inte vänta nånstans. Så när det var 400m kvar hem var jag ikapp och vi slog följe hem sista biten
Jag undrar vad skillnaden mellan "medeltempo" och "average moving pace" är..? Ja, förutom att medeltempot är 6:11/km och average moving pace 6:07/km då?
Idag har jag grälar med mig själv. Jag lovade benen en vilodag eftersom jag känt mig lite seg och trött (pollen?) men naturligtvis lockar ju det strålande vackra vädret. Det blir inte lättare av att klockan är ny och behöver testas
Visst har jag haft att göra ändå, det saknas inte saker att göra på dagarna om man säger så men jag har likväl hunnit gräla med mig själv ett antal gånger. Men imorgon blir det äventyr, då ska jag springa hem! Kanske till och med utforskar något nytt på vägen, om orken och nyfikenheten finns
Upptäckte att klockan som älsklingen köpte åt mig håller koll på något de kallar "Träningseffekt", och det tog ett bra tag innan jag hittade något vettigt om vad det är för något.
"Vad är Training Effect?
Har du någonsin funderat på vilken nytta din träning gör? Med Training Effect kan du mäta hur träningen påverkar din kondition. Utifrån din hjärtfrekvens kan funktionen Training Effect avgöra om din träning håller dig i form eller förbättrar din kondition. Med den informationen kan du anpassa träningens intensitet för att uppnå dina mål.
Training Effect gäller för all aerobisk sport, all utrustning och alla personer vid god hälsa.
Skala för Training Effect
5.0 – Överdriven träning
4.0 – Förbättrar din kondition kraftigt
3.0 – Förbättrar din kondition
2.0 – Håller formen
1.0 – Låg effekt"
Förra snabbdistanspasset påstår klockan att jag hade en TE på 4.9 och långpasset som jag tyckte gick så trögt låg på 3.7 fast i ärlighetens namn har jag ingen aning om vad det innebär än. Jag vet bara det som Garmin skrev på hemsidan, och att formeln är framtagen av First Beat kanske? Där är jag osäker.
Det blir nog säkert bra i alla fall, jag vet att Suunto använder samma skala för att mäta ansträgning och det verkar ju fungera. Det är åtminstone ingen som klagat
Idag blir det vilodag för övrigt, om man med vilodag avser träningsfri dag.
I fyra år har min Garmin Forerunner 305 tjänat mig troget. Felfritt. Men på sistone har den visat tecken på ålderssvaghet, batteriet har börjat ta laddning dåligt och tappat laddning snabbare och snabbare. Drifttiden har sjunkit från 10 timmar till 6, fast den började klaga redan vid 4,5h att den hade ont om soppa kvar.
Så nu ska den få en spik att hänga på, min kära gamla klocka. Så mycket roligt vi haft ihop, så många lopp den följt mig på och så mycket roliga data den samlat ihop åt mig. Det är dags för min trotjänare att gå i pension nu, och efterträdaren är en sprillans ny 910XT som älsklingen överraskade mig med.
Få har nog fått mig att tappa målföret så fullständigt som han gjorde igår, för nog är väl 910XT inte bara en bra klocka - den är ju förbenat snygg också! Givetvis har jag tagit ut den på en testrunda och jag tror nog att vi ska komma överens.
Tiden får utvisa om den är en värdig efterträdare, för det är få saker av de prylar jag äger som jag tycker så mycket om som min gamla klocka. Fast det började bra, nya klockan har redan hunnit imponerat några gånger på mig. Som sagt, vi ska nog komma överens vad det lider
Vi åkte från Stockholm på morgonen, mötte döttrarna och fikade med dem innan vi gav oss av till tävlingen. Det var roligt att träffa ett par av äldsta dotterns kompisar också, trevliga tjejer. Vädret bestämde sig för att vara föredömligt fint och det var en jättetrevlig bana att springa. Jag fick t om ta i för att hinna med och yngsta dottern persade med över tre minuter och gjorde en kanoninsats! Jag är så stolt! Äldsta dottern lyckades bevisa att formen är nästan lika god om förra året, om hon inte kapade några sekunder från personbästa så var hon åtminstone väldigt nära. De kämpade bra tjejerna och jag måste ju skryta med dem så fort jag får chansen. *stolt*
Äntligen hemma efter en långhelg i Göteborg, där vi både hann med att turista och äta gott. Vi åkte tåg upp redan torsdag morgon och checkade in, gjorde stan och shoppade. Jag köpte tre nya böcker, Terry Pratchett alla tre, och sen blev jag ju liggande med dem att läsa på kvällen.
Fredagen spenderades på ungefär samma loja sätt, fast ett av besöken var nummerlappsutdelningen av nöd och tvång. Jag är inte road av just den delen, det brukar vara trångt och stressigt men vi kom så tidigt att det inte hade hunit bli folkfullt än så det gick bra. Jag vågade inte börja läsa någon av mina nya böcker den kvällen, av rädsla för att jag skulle fastna med näsan i en bok och inte få min nattsömn.
Lördagen kom och jag skulle starta 15:12 vilket betyder att man hinner med både det ena och det andra innan. Fast tankarna är ju förstås på loppet, och trots att det regnade på morgonen så hann det klarna lagom till när jag skulle starta. Solen sken som om den hade betalt för det
Avverkade första kilometrarna betydligt snabbare än jag borde ha gjort, 5:50 min/km är för snabbt men jag lugnade mig (näppeligen) och gjorde första 5 på 30 minuter, första milen på 62 minuter och passerade 15km på 1:34 och hela tiden hade jag den där ruvande oron att det kanske skulle bli som på Lidingö, att strupen skulle snöra ihop sig och luften ta slut.
Men det blev inte så, för ovädret som drog in över Göteborg på torsdagen med hårda vindar och regn spolade nog bort det mesta av pollenskiten åt mig. Luften var klar och jag hade tur med bra ryggar att gå på. Älvsborgsbron flöt fint, jag behövde inte sänka farten eller få någon nämnvärd känning av mjöksyra.
Platta Hisingen gick också bra, det är den i mitt tycke tristaste delen av banan eftersom den är så platt och händelselös. Sen kom Götaälvsbron och jag hade tur med ryggar igen, fick häng på en rutinerad löpare med lätta steg som trippade på det där energieffektiva sättet. Korta, snabba steg. Lätt, lätt. Jag tog rygg, fick lä och draghjälp upp och kunde rulla på ner för bron på andra sidan, förbi Nordstan och det kändes som jag flög.
Jag gick inte medvetet ut för att slå personbästa, men det är ju klart att när man ser på klockan att man har häng och kan göra en ny personbästatid så försöker man ju. Jag tog det väldigt försiktigt längs avenyn, det är ett lömskt och tungsprunget ställe. Rundade Poseidon, flöt ner för det lilla medlutet och bet ihop i nästa motlut, väl medveten om att det här är ett av banans tyngsta partier (för mig åtminstone).
När man närmar sig Slottskogsvallen blir det drag under fötterna igen, jag tror det beror på publiken och stämningen. Det är party. Den officiella sluttiden blev 2:16:33 och det är snabbare än förra året. Det gick inte lika lekande lätt som förra året, men då var jag avslappnad och försökte ta det lugnt. I år var jag spänd och nervös eftersom jag inte riktigt visste vart jag hade lungorna nånstans, hur formen var och allt sånt där.
Jag fick svar med besked, tycker jag. Det var en lättnad, för det där i Lidingö satte sina spår. Man kan ju inte låta bli att fundera och undra om kroppen ska svika en gång till.
Efter att ha kutat 50km ute på Lidingö förra helgen skulle jag ta det lite lugnt var avsikten. Efter det har jag grävt om grönsakslandet, vattnat kompost, skyfflat 500 liter täckbark, kånkat säckar, rensat ogräs, röjt rabatter och vårstädat kolonin (sambons pappas koloni egentligen, men jag får lov att härja ganska fritt för tillfället).
Grävde ytterligare en rabatt idag, helvete så tungt det är, och ansade rosorna samt band upp de små jävulskapen. Varför är rosor så taggiga? Jag känner mig som om jag använt en igelkott som boxboll, ungefär.
Nu är det bara en rabatt kvar att gräva om och sen ska jag täcka dem med bark så de håller sig fuktiga och det blir lättrensat. Planterade en hägg, flyttade flera tuvor med gullvivor från en synnerligen utsatt position i gräsmattan (vi får se om de överlever) och vattnade allt som behövde vatten - kan det inte regna snart???
Jag hade hoppats på att springa men jag är för mörbultad, öm och slutkörd för det. Imorgon tänker jag inte lyfta ett finger, jag är trött och har tungt att andas (jävla pollen) och varenda muskel mellan fotknölarna och nacken värker känns det som.
Först tänkte jag att det ju är pinsamt att jag som tränar så mycket blir så slutkörd av "lite kroppsarbete" men sen tänkte jag på hur mycket jag gjort, burit, grävt, flyttat, släpat. I snitt 4 timmar om dagen - minst - i effektivt arbete 5 dagar i sträck. Då har jag rätt att vara trött, öm och sömnig redan vid halv tio på kvällarna.
Jag får väl kalla det aktiv vila och hoppas att lite sömn och god mat räcker för att jag ska återhämta mig. Den nya bäddmadrassen älsklingen köpte är underbar, jag sover mycket bättre nu och är inte stel eller öm i nacke och rygg när jag vaknar om mornarna. Imorgon kanske jag orkar jogga lite...
"Nu grönskar det i dalens famn,
nu doftar äng och lid.
Kom med, kom med på vandringsfärd
i vårens glada tid!"
Ja, det kan man ju inte säga annat, än att våren går i blom. Sol, varmt och i mitt tycke inte speciellt blåsigt alls. Våren öppnade sin famn för oss löpare idag och log sitt vackraste leende. Det innebar, enligt pollenprognosen, höga till mycket höga halter av björkpollen - min nemesis. Hade jag nu varit förberedd på det hade det väl varit väl, men jag hade till och med lyckats förtränga hur känslig jag är. Jag vill inte vara allergisk.
Fast vad jag vill och vad kroppen beslutat är inte alltid förenligt. Pulsen skenade vid minsta ansträgning, jag snittade 160 idag - på en ultra! Jag lyckades inte komma ner under 125 mer än en gång, och då gick kilometern i 14min/km...Vid 15km drog jag ikull så det sjöng i kroppen - tack sensei för att du drillade oss i fallteknik. Visst gjorde det ont att ramla springandes, men jag bröt inget bland stenarna och rötterna.
Eftersom jag vägrar acceptera allt det där med pollen, jag är tjuskallig intill dumhet ibland, så var det inte heller pollen som var min första tanke när jag såg hur illa det gick. Tempot i bästa fall runt 8 min/km och pulsen åkte jojjo runt 160. Med sedvanlig optimism tänkte jag förstås på något dolt hjärtfel (pga den skyhöga pulsen), möjligen propp i lungan (det var otroligt jobbigt att andas) och lite andra blödnings- och proppteorier.
Vid 26km står man väldigt nära Lidingövallen, men även om en del av mig (den förnuftiga?) tyckte vi gott kunde springa ditåt så bestämde majoriteten av mig att jag ville smaka på årets soppa på Rönneberga kursgård - en alldeles utmnärkt blåbärsoppa. Undrar vad den var extrakryddad med, den var väldigt fräsch och god och gjord på riktiga blåbär
Eftersom reptiderna plötsligt blev en realitet frågade jag vid 26 hur lång det var tills de skulle dra repet där. En kvart. Jaja. Jag sparkade igång min motvilliga lekamen med en djup suck och sen hade vi våra bataljer, lungorna vägrade försörja mig med syre så jag såg prickar framför ögonen en stund. Då sänkte jag farten lite. Det fick jag göra när myrkrypningarna i fingrarna kom också. Hela tiden sökte jag efter högsta tillåtna fart.
Det som gjorde mig frustrerad och arg var att benen kändes så starka, så löpvilliga. Inga inlägg i skorna heller, och jag kände att jag har inte ont nånstans. Inget dumt iaf. Det var pumpen eller lungorna, som inte lirade. Men så småningom hade i alla fall lyckats ta mig förbi sista repet också, och frågade för nyfikenhetens skull hur länge det var tills de skulle dra repet. Jaha, en kvart. Se där.
Att första och andra halvan blev så jämna förvånar mig. 3h32 på första halvan och 3h36 på andra är förfärligt jämt för att vara jag. Jag brukar inte vara jämn, inte ens när jag försöker. Idag handlade det enbart om att överleva, komma i mål och inte bryta en fin tradition - än har jag fullföljt alla 50km på Lidingö sen starten.
Drömmen om 50km på 6 timmar lever vidare, jag ska klara det en vacker dag. Det gör jag också. Dagens 7:26:37 är tredje bästa tiden i Lidingö, och missade silver med 5 minuter. Till guld var det mer, nästan 45 minuter. Jag får en ny chans 2013
Det finns två saker som tar upp onormalt mycket av min tid just nu. Det ena är vädret, jag hoppas det blir bra på lördag. Lagom varmt, lagom blåsigt, lagom soligt. Inget regn helst. Det andra är Tiger Woods PGA Tour #13
Jag kan inte så mycket om golf, men konsolversionen är förlåtande. Fast jag är tämligen säker på att min caddie hatar mig. Annars skulle jag inte få så hopplösa instruktioner, jag är väl ingen Tigress Woods heller?
Startbeviset till Lidingö Ultra kom i veckan, jag kikar på det med jämna mellanrum och ler. Det ska bli tävling i år igen. Det ska bli roligt
Ett mycket bra pass, kanske lite hög intensitet emellanåt när jag drabbades av löpglädje och drog iväg (några kilometrar gick i 6:15-6:20/km) men jag sansade mig och höll ihop löpningen hela vägen. Bisarrt så bra det kändes idag. Inga inlägg fortfarande, inget ont nånstans. Fast jag körde i gamla skorna idag. De inkörda trotjänarna som jag vet att jag kan springa i timmar i utan att få varken blåsor, skav eller smärtor. De jag ska ha på lördag.
Snodde åt mig en extra vilodag igår för att kunna springa i de nya, lägre skorna idag. Jag säger bara det: skönare skor har jag aldrig sprungit i.
För den som bommat vilka jag pratar om kan jag berätta att det är v2 av New Balance 1080 med 4mm lägre häl jag menar. Den lätta men ändå väldämpade mängdskon. En bred, skön och välsittande sko som omsluter foten som en smekning, bjuder in till löpning och när du sätter fart dämpar den utan att kännas klossig, stöttar utan att kännas rigid och den väger så mycket mindre än sin föregångare.
Ja jag vet, jag är lyrisk. Hade jag vågat hade jag tagit dem till Lidingö, men de får vackert vänta. Inte i år. Två pass fulla av kärlek gör dem inte till mängdskon jag behöver riktigt än. Eller - det är inte skon det är fel på, det är mina vader jag är rädd om. 4 mm är stor skillnad.
Men Varvet ska jag nog våga ha dem på. Sen får vi se.
Dagens pass, 6x400, gick snabbare än vanligt men ändå med lägre puls fast lyckan var större än vanligt. Undrar om det har med saken att göra? Det blåste så jag höll på att dra på rumpan ett par gånger så jag trodde faktiskt att jag skulle ha mycket högre puls än jag hade.
Sista varvet drog jag på allt jag orkade, och 1:50 på 400m är jag nöjd med. Det är inte PersonBästa, men det är fort för mig. Det är frestande att tro att det har med skorna att göra
Idag är jag svagt öm i de flesta musklerna under knäet. Det är inte direkt träningsvärk men jag är definitivivt mer ansträngd än jag brukar bli av måndagspassen. Tur att det är vila idag.
Jag hade hoppats på att rasta de nya skorna på IP imorgon, men jag avvaktar och ser hur det känns. För mycket av det goda kanske ställer till det, precis lagom inför Lidingö och så roligt ska vi inte ha det.
De nya skorna jag beställde, halvt på chans, från Wiggle måste vara världens skönaste. Den senaste uppdateringen av New Balance 1080 gjorde skorna lättare, lite lägre och helt underbara. Jag kände mig fjäderlätt, jag flög fram idag. Fötterna dansade fram!
Ironisk att Simon & Garfunkel sjöng "Slow down, you move too fast. You got to make the morning last." medan jag susade fram
Som om mp3-spelaren anade att det gick undan.
Jag skulle vilja ha de där skorna jämt. Frågan är vad vaderna tycker om det, för det kändes som att jag sprang med väldigt mycket mindre häl i, och väldigt mycket mer på framfoten. Den lägre profilen på nya skorna uppmuntrar till ett sånt steg förvisso.
Jag får väl skola in dem lite försiktigt ändå. Ävne om jag skulle vilja springa alla pass i dem i fortsättningen...
Dagen börjar med att jag går och lägger mig för sent, sover fem timmar och pallrar mig iväg till gymmet på trötta ben. Hade glömt packa allt, så sambon fick rycka ut och komma med det jag inte fått med mig. Det störde ju lite förstås, men sömnbristen var nog värst. Fick huvudvärk en bit in i passet, en blåsa på lilltån som gjorde skitont för ovanlighetens skull och batteriet till footpodden la av. Men då packade jag ihop och gick.
Det finns dagar då man bara måste ta en hint helt enkelt. Av praktiska skäl höll jag mig på gymmet, men jag måste erkänna att jag längtade ut. Till frisk luft och växlande vyer. Fy satan så varmt det blir på gymmet efter ett tag. Jag höll på att smälta bort!
Nej, viljestyrkan var inte den största idag som sagt, men det var en sån dag helt enkelt. Hellre att jag tar skitdagen nu än om två veckor. Lidingö nalkas med stormsteg.
Vi bestämde oss för att husera på gymmet idag, äldsta dottern och jag. Det är lättare att koordinera helt enkelt.
Uppvärmningen gick rätt bra, trots att banden är otroligt tungsprungna på gymmet. Jag fick upp pulsen rätt bra, den var faktiskt uppe och vände på 171 innan jag var klar. Sen drog jag iväg, bara 4 i lutning men på de där banden känns det som om man springer i sirap så 4 räckte gott.
Själva intervallerna gick i 6:40 min/km och sen gåvilade jag 1 minut. Mot slutet av intervallerna var jag uppe på 174 och snurrade, det blev jag glad av att se. Min tröskelpuls skulle ju vara 172 och om jag hyfsat bekvämt kan pressa upp pulsen i de regionerna och högre borde det betyda att jag antingen är bättre tränad eller tjurskalligare än vanligt. Oavsett vilket är det bra, tycker jag
Det var sista intervallpasset före Lindingö.
Efter gymmet drog vi iväg till närmaste Sushihak och käkade, tack vare Internets förträfflighet kom Kristina förbi och jag fick äntligen se skönheterna i verkligheten! Vilka lätta skor! Jösses så sugen jag blev på ett par
Men jag vet inte jag, det är nog inget för en plattfotad långskubbare som jag egentligen
Idiotisk maxpuls, 196, jag måste varit för torr i början för första kilometern (när den noteringen gjordes) gick verkligen inte så fort att jag förtjänade den pulsen. Men resten av passet mätte pulsbandet bra, så jag kanske borde fuktat pulsbandet innan jag gav mig ut.
Än har de inte slagit på vattnet vid Bromma kyrka noterade jag. Enstaka besökare var på plats annars var det fridfullt och lugnt att springa idag. Första timmen sprang jag i princip och bromsade tyckte jag men det gjorde jag nog inte eftersom jag snittade 6:40/km första timman.
Andra timman snittade jag 6:55/km, den sträckan går från Brommaplan och i stort sett hela vägen till St Eriksvägen, alldeles inne i stan, ett stenkast från Kalabergsviadukten. Den här gången noterade jag att Drottningsholmsvägen lutar ju svagt uppåt i stort sett hela vägen från Brommaplan till Tranebergsbron. Sen kommer bron.
Sista hela timman sjönk tempot betänkligt till 7:30/km, här har jag en del att jobba på ser jag. Jag tror jag kan göra en hel del tidsvinster här, särskilt som snittempot sista 20 minutrarna ökade till 7:00/km så det fanns ju kvar att tulla av trots allt.
Det kändes väldigt bra dock, stabilt och lugnt. Det jag misstänker att jag blev trött i var psyket snarare än fysiken, faktiskt
Ibland bara händer det.
Motvilligt släpade jag ut min lekamen till Spånga IP, redan på ditvägen borde jag anat att det skulle gå undan för snittempot på uppjoggen blev 5:26 och redan det är snabbare än vanligt men min högst subjektiva uppfattning var att jag inte tog i så mycket som jag brukar.
Dagens till ära tänkte jag köra 400m-intervaller och försöka leka pricka tiden. Tiden i fråga blev den tid jag höll på första varvet, 45s vila och sen försökte jag göra om det.
Alldeles bortsett från att första varvet gick långsammast på 2:09 så blev det riktigt bra. Sista varvet gick förstås snabbast, som vanligt. Det är kul att busa också. Men de andra varven gick på 2:07 (3 st), 2:06 (2 st) och 2:04 (1 st) och så jämn har jag nog aldrig varit.
Jag prickade inte in tiden jag sprang första varvet på, men jag höll ett högt och jämt tempo hela vägen och jag orkade genomföra intervallerna med god stil. Så bra det gick
Jag joggade hem i vad jag tyckte var lugnt tempo och det visade sig vid närmare granskning vara 6:15/km så fartblind blev jag av intervallerna så det räckte
Men man måste få ha kul!!
Nu ska jag bli fin om fötterna, jag noterade nämligen att jag slitit ut mina äldsta skor så jag kastade mig över Wiggle och tänkte beställa ett nytt par likadana.
Men vad gör man när man får syn på den nya modellen, mer än blir förtjust och klickar "Beställ"?
Aah vad fin jag ska bli om fötterna
Jo, det gick bra att springa förresten, jag blir lika förvånad varenda gång jag kutar nån av mina rundor och ser en snittid som inte börjar på 7:-nånting. Nu är det inte helt ovanligt att det börjar med en 5:a t om. Jag klagar inte - jag älskar det. Särskilt idag när det inte kändes som att jag pressade på något speciellt utom i backarna då.
Det var lättare att andas, undra om det har med regn/snöfallet innan? Det var knappt inget damm i luften från bilarna och det kändes frisk i luften. Kallt, friskt och syrerikt på någotvis. Jag behövde inte flåsa så mycket för att få den luft jag ville ha s a s.
Det kanske inte alls har med luften att göra, vad vet jag. Det bara kändes som att jag behövde andas mindre än i vanliga fall
Nu ser jag fram emot att få mina nya skor, sprillans nya New Balance 1080v2 med bred läst så att mina plattfötter får plats! Nya skon har lägre häl så skillnaden mellan tå och häl är mindre, det ser jag fram emot för jag tror jag sakta lagt om steget till ett mer mellanfotsbtonat steg, då är det nog bra med en sko som inte försöker lura en att sätta i hälen först
Eller så hatar jag den som pesten för att den inte dämpar som jag är van, men då har jag lärt mig det också. Friskt vågat hälften vunnet säger jag!
Men skulle jag älska dem, bara om, så vore det första gången jag har ett par skor som inte väger som ett vanligt paket smör på fötterna...
Mer om skorna:
http://www.shopnewbalance.com/women/shoes/running/tr...
Eftersom det rådde skitväder ute, kallt och blåsigt för att inte tala om snön, så höll jag mig inne. Jag var riktigt trött imorse och valet stod alltså mellan soffan och löpbandet, springa ute var inte ett alternativ ens.
Fast det var inte riktigt min dag idag, pulsen ville aldrig riktigt komma ner under 150 ens när jag sänkte farten riktigt mycket och jag kände mig trött och orkeslös. Det fanns helt enkelt inget studs i steget idag.
Så då var det ju tur att jag höll mig på löpbandet idag så att jag kunde kliva av efter 45 minuter. Jag tar det där med långpass en dag när det känns som att jag mår bra av det istället. Pannben i all ära, man ska ha något innanför det också.
Jag sprang till Spånga IP i ösregnet och reda på vägen dit märkte jag att det var en bra dag, det gick undan och det kändes som att jag hade lite fart till att ta till om jag hade velat.
Submaximala intervaller som de jag körde idag syftade mer till att försöka hitta en bra löpstil, försöka lära mig något om tempo och träna på att springa avslappnat i någorlunda fart än att höja några trösklar eller nått sånt. Det var bara sista intervallen jag drog på, bara för att se om jag kunde
På vägen till Spånga IP funderade jag på vad varvet skulle gå på för att jag skulle pricka 6-minuterstempo men jag är rätt dålig på matte så jag kom inte fram till något definitivt besked på den punkten. Så jag bestämde mig för att de där 2:18 som första varvet gick på säkert var nära nog.
De andra varven gick i varierande fart därikring, några gick fortare men inga gick långsammare åtminstone. Jag funderade lite medan jag sprang, det kändes lite så som att det gick fort men inte okontrollerbart fort. I bortre kurvan hade jag kraftig motvind som letade sig fram mellan husen med en jäkla fart och där ökar jag förstås farten. Det är som det ska vara, jag är sån.
45 sekunders vila, som förra gången. Mer behövde jag inte heller, jag ser att pulsen rasar ner i under 150 i varenda vila. I alla intervallerna utom den sista höll jag mig under 165 i puls. I sista intervallen ökade jag farten så pass att det började kännas riktigt besvärligt och jag misstänkte att det skulle bli ohållbart i längden. Jag har i vanlig ordning ingen aning om vad jag höll för tempo, men i sista kurvan hittade jag plötsligt balansen, steget. Jag lyckades faktiskt öka farten lite till, trots att jag inte riktigt trodde att det gick.
Så härligt det är att susa fram så där fort. Regnet piskade ansiktet, emellanåt pustade vinden i ganska ordentligt och det var på inga vis en lätt väderlek att köra intervaller i och då, mitt i alltihop, börjar löpsteget ta form. Tajmingen stämmer, fötterna har inte mer markkontakt än nödvändigt för att göra sitt jobb och jag flyger fram. Naturligtvis for pulsen upp rätt ordentligt högt, min tröskelpuls ska enligt Bosön vara 173 men det var ju ett tag sen nu. VO2max låg då (för 1½ år sen) vid 177 i puls, idag nådde jag 175 och kände mig rätt belåten med det.
Man ska inte känna sig 'rätt belåten' om man ligger några slag under VO2max va? Hur som helst så gick det undan hem också så jag var långt ifrån tröttkörd efter dagens pass.
De första 10km låg jag på lite, milen gick på 1:01:14 (6:07/km) men därefter slog jag av på tempot till 6:45-6:50 sista 2km. Det var riktigt skönt att tuffa fram och känna att 'det här är jogg' - ett tempo som jag inte för så länge sen tyckte var snabbt bara för att km-tiden började med en sexa som minut istället för en sjua
Däremot ska jag kanske välja en något lättare runda om jag ska dra på, för det var fanken så mycket sega backar jag lyckats hitta den här gången. Fast det kanske är bra träning det med, att bibehålla fart och hållning uppför en backe eller ett segt motlut och sen rulla på nerför på anra sidan, om det inte bara blir en ny stigning som emellanåt är fallet.
De sista två kilometrarna hem kändes benen stumma och ovillga, ändå gick det så fint. Jag är nöjd. Mycket nöjd t om med tanke på att jag av många anledningar trodde det skulle bli en skräprunda idag.
Gav mig ut på det jag bestämt för att kalla Stadshusrundan, en runda som går via Spånga, Brommaplan, in mot stadshuset och sen längs Karlsbergskanalen till Solna, Sundbyberg och sen tillbaka till Spånga. En nätt runda om 28,4km enligt GPS. 12 grader i skuggan, strålande sol och underbart väder.
Första 2 timmarna var helt odramatiska. Men sen blev det intressant, för jag åkte på vätskebrist så det tjöt om det, tempot sjunker stadigt de sista kilometrarna och pulsen ökar oproportionerligt mycket. Orutinerat att glömma en så simpel sak som att dricka. Nåja, jag klarade rundan och det var det viktiga. Första försöket på den här rundan slutade nämligen i fruset fiasko och jag fick bryta efter 22km. Men nu har jag en runda till i arsenalen. Även om det tog mig 3:31:07 att klara det.
Jag tror faktiskt det är mycket damm och pollen i luften också för snoran rinner som en vattenkran, det är tungt att andas, ögonen känns torra och irriterade, jag känner mig andfådd utan större anledning än att jag rör mig och det känns att det är något fel. Jag vet att jag inte är förkyld, då hade jag inte haft 60-65 i puls medan jag väntade på satelitsignal.
Oavsett vad så har jag fått en grundtid på rundan att jämföra med i framtiden, och det är ju alltid roligt om det går fortare nästa gång. Det kommer det förmodligen att kunna göra också, hoppas jag
Jag fortsätter att peta försiktigt på intervallerna, lite avvaktande så där. Idag lekte jag lite med supertusingarna (jag vet fånigt namn) men körde bara två för säkerhets skull. Två supertusingar och två kilometers återhämtningsjogg plus joggvilan blir ganska mycket löpning trots allt, och jag ville bara veta ungefär vart jag står.
Jag kollade inte allt för noga på klockan, så jag trodde jag sprang i runt 5:30-5:40 och joggvilade i 7:00 dvs ungefär som i höstas. Det kändes ungefär som det, känslan var ungefär densamma, lika jobbigt.
Men jag har aldrig utgett mig för att veta något om hur fort jag springer så ingen blir väl förvånad om jag säger att jag hade skitfel
Löpningen pendlade vilt mellan 5:06 och 5:35 medan joggvilan pendlade ännu värre: mellan 5:48 och 6:47 ... Jämn fart? Glöm det, jag har ingen inbyggd känsla för fart verkar det som.
Trots timme efter timme i det oändliga på löpband. Trots att jag sprungit i flera år.
Nåja, jag har kul åtminstone
Det var inte bara skitvädret som jagade in mig på löpbandet, lätt att tro annars. Igår hade jag så ont i min struliga stortå att jag kallsvettades av smärta. Ibland hjälper det att hålla den i rörelse, TENS-maskinen hjälper ibland, ibland hjälper ett varmt bad, massage från älsklingen hjälper oftast och om man kombinerar lösningar vilt löser det sig oftast på ett eller annat sätt. Så lång tid som en hel dag har det aldrig tagit förut dock, jag hann bli riktigt orolig.
Så det var med en viss försiktighet och misstänksamhet jag klev i löparskorna idag, ibland märker jag inte av tån förrän jag börjar belasta dem men då märker jag den desto mer.
Först hade jag någon idé om intervaller men när jag började springa kände jag att jag inte hade lust med det idag, och är det något jag är så är det lustlöpare. Löpningen ska vara lustfylld. Visst, den får gärna vara jobbig och svettig också - det är en sorts lust i det också - men det viktigaste är att det är rätt för mig.
Ingen annan kan tala om för mig vad som är rätt för mig med min löpning.
Däremot kan jag finna inspiration i andras löpning, läsa om andras äventyr och prata med andra löapre men då är det jag som väljer vad jag tar till mig och inspireras av. Inte heller där kan någon annan tala om för mig vad som är rätt. Det behöver inte vara klyftigt, effektivt eller ens särskilt hälsosamt alla gånger (försök inte påstå att det är nyttigt att springa ultramarathon) men det måste vara rätt.
Så nu sitter jag och klurar på vilket av alla roliga pass jag ska roa mig med nästa gång. Kanske supertusingar, om vädret tillåter mig ett besök på Spånga IP? Eller backintervaller i min nyfunna backe? Om vädret fortsätter vara skit kanske jag ska satsa på långbacke, det är löpband bra på.
En sån massa roligt, så lite tid att roa sig på. Undrar vad andra tänker springa, det kanske finns något nytt spännande därute?
Det visade sig i efterhand vara en bra sak att jag inte hann med den längre rundan jag hade tänkt mig, eftersom träningsvärken faktiskt blev ett problem så småningom. Styrketräningen prickar verkligen musklerna som sköter frånskjutet. Det kändes som att jag hade ganska långt till förra helgens lätta och lediga jogg i 6:36/km idag men 6:53/km är inte så illa det heller.
För inte alls länge sen tyckte jag 7:30 var acceptabelt tempo på ett långpass, nu suktar jag efter att springa minuten snabbare på samma låga puls. Galet. Härligt men galet.
Jag tar den andra rundan jag suktat efter nästa helg istället. Det blir säkert bra, om jag håller mig i herrans tukt och förmaning
Joggade till Spånga IP, knappt 2km och bestämde mig för att leka lite. Det var läge för det märkte jag för jag råkade dra iväg första uppvärmningskilometern på 5:08 och det är snabbt för mig. Ruskigt snabbt t om
Körde lite löpstyrkeövningar och löpskolningsövningar först för att känna så att allt var som det skulle och sen körde jag 4x400m med 45s vila. Idén var att brassa på lite och se vart jag hamnade, skaffa mig en uppfattning om hur jag borde springa mina intervaller i fortsättningen för 2:20 på varvet misstänkte jag inte var så aktuellt direkt.
Jag jämförde iofs med ett pass från i höstas där jag körde 8x400m, idag körde jag hälften så mycket ska erkännas. Men inget av varven i höstas var ens i närheten av att gå så fort som det gjorde idag. Inte ens det första, piggaste missbedömningsvarvet
Jag tryckte lap manuellt på mållinjen, jag litar inte på Garmins distansmätning på IP.
11 grader och solsken, kan det bli bättre? Nog måste man utnyttja det om man kan.
Fast våt grusväg, motvind och ännu lätt sega ben sen backträning, styrketräning och långpass hotade att grusa glädjen. Förra veckan var jobbig för baken och baksida lår helt enkelt, ändå vart det rätt bra fart på fötterna - alltså ingen smolk i glädjebägaren
Första kilometern drog jag iväg som en vårglad kalv på grönbete, men jag sansade mig hyfast snabbt och sänkte farten. Det blev ett rätt bra tempopass där jag lyckades hålla pulsen i tröskelzonen nästan halva tiden.
Fast så fort det inte var uppförsbacke eller motvind så sjönk pulsen under de stipulerade 169 slagen per minut, det var baske mig inte lätt att hålla pulsen uppe idag. Den verkade rätt angelägen om att sjunka hela tiden.
Det fungerade utmärkt att springa fort till Creedence faktiskt, men bra musik är bra musik. Tidigare har jag bara sprungit lugnare långpass till CCR men nu vet jag att det fungerar med fart också.
Med tanke på att träningsvärken inte ville ge med sig så höll jag mig på löpbandet idag, vädret till trots. Jag underskattade mig, det gick alldeles strålande. Högsta pulsen 165 lyckades jag skaffa mig när jag ökade till 5:00-tempo sista 400m bara för att se om jag kunde, visst kunde jag men jag hade nog inte klarat att hålla det tempot mycket längre till så då var det ju tur att det var dags att stänga av
Nästa gång kanske jag testar det tempot i 500m istället
Jag satt och roade mig med att jämföra ungefär samma sorts pass från förr. Snittempo, snittpuls etc och hur jag än vänder på det så springer jag snabbare nu. Både ute och inne, även på samma rundor.
Nå, jag vet inte riktigt hur jag ska förvalta det jag byggt upp, men medan jag funderar så fortsätter jag att försöka köra stenhårt på passen som ska vara jobbiga, lugnt på långpassen och verkligen sära på dem så att de inte grötar ihop sig.
Vi tog en promenad, det är betydligt kallare ute än det ser ut att vara, och då passade jag på att fotografera min backe. Det är lite längre än de 30-40 meter jag behöver, börjar man längst ner och springer till toppen är den ungefär 100m faktiskt.
Spånga IP är numera helt isfri, lite skräp i hörnen bara men inget på banorna där det är viktigt.
Buskarna skjuter redan knopp, stora svällande saker som ser ut som att de tänker slå ut när som helst. Är inte det ganska tidigt? Kan det inte bli rätt kallt fortfarande?
Vilodag anbefalles, det var t om jobbigt att gå så någon löprunda är det inte tal om. Vi får se vad som händer imorgon. Jag får väl trösta mig med att jag inte gör något halvdant i alla fall
Alla eventuella farhågor jag hyst om att gluteus maximus skulle vara inaktiv kan jag härmed lägga åt sidan. Det var helvete så ont man kan skaffa sig i rumpan bara genom att sprätta omkring med ett gummiband på parketten.
Träningsvärken är mycket distinkt, väldigt tydligt när jag t ex böjer mig fram lite lätt eller ska stiga upp på något (trappa, pall). Provade ett enda höftlyft på morgonen, i mjuka sängen och jodå, jag känner exakt vilken muskel det är som fick slita igår.
Yes!!!
Eftersom jag inte kände av benen idag satsade jag på styrketräning, underkropp i allmänhet och benen i synnerhet.
Först kastade jag mig över bowlaren 10x3 per ben, och sen direkt på draken 15x3 per ben komplett med 7kg hantlar. Därefter körde jag knäböj, 50st medan jag kikade på när skidskyttarna hade nerver.
Fortsatte med tvåbensvadhävningar 30, direkt på enbensvadhävningar 30 per ben och sen raskt på sidspark med gummiband 10x3 per ben. Vid det här laget började rumpen svida mjölksyra med tanke på tempot. Avslutade med bakutspark med gummiband 10x3 per ben. Explosivt bakåt och hålla emot på tillbakavägen, rätta modellen för träningsvärk.
Jag tror jag hade lite backe i benen faktiskt, för jag orkade inte mer. Men det blev rätt bra tycker jag
Pulsen gjorde ett besynnerligt hopp igen, till över 200 den här gången. Underligt, det kändes lätt och fint. Pulshoppet kanske kan bero på löpbandet på något vis? Det är bara där det händer. Det måste vara något sådant för min maxpuls är 194 enligt Bosön.
Men om jag kollar resten av pulskurvan ligger jag stadigt runt 150 i puls, dvs ungefär som det kändes. Jag kollade inte på klockan, utan på Star Trek DS9. Ville ju se klart TBC-avsnittet jag påbörjade när det var så där ruggigt kallt, och då passade det i övriga planeringen att göra det idag.
Jösses vilken skön runda jag fick idag!! Vilket kanonväder ute. Det går inte att förklara hur skön löprunda jag fick idag. Creedence är perfekt att ha i lurarna när man springer nära trafikerade vägar dessutom. Lite lagom lugnt, lagom gung så där. Peppar inte upp mig för mycket så jag drar iväg som en annan Radcliffe. Slipper höra trafiken brusa, nynnar säkert falskt emellanåt. Slappnar av, springer mycket bättre än jag trodde jag kunde. Lätt och ledigt. Härligt!
Valde den värsta backen jag kunde hitta i området, en backe vid Spånga kyrkväg. Backen är brant nog att vara jobbig att gå uppför. Hade tänkt mig 10 repetitioner men det blev elva bara för att jag inte kan räkna så bra
Jag tog det avsiktligt väldigt lugnt ner för redan från början, jag joggade förvisso, men inte snabbare än att en frisk människa promenerar i kapp. Det visade sig vara smart. Mot slutet var det tempot ner alldeles lagom fort. Jag är lite imponerad av mig själv, jag trodde inte jag skulle orka så bra som jag gjorde eftersom jag har träningsvärk i baken sen igår
Däremot ger mig klockan en del att fundera över, och det den rapporterade om dagens pass. Som det där med höjdskillnanden, jag började med uppförsbacke - det vet jag bestämt för det var så jag planerade det men det verkar inte Garmin märkt. I Google Earth stiger backen 3m på 35m vilket borde ge en lutning på 8-10% nånting, men det märkte inte Garmin av. Oavsett hur jag fnular och letar hittar den knappt ingen höjdskillnad alls..?
Jag tyckte minsann det var ganska mycket höjdskillnad jag, men det kan ju ha med klockan att göra. 305:an kanske inte är så bra på altitud? Jag vet ju redan att den är rätt osäker på korta intervaller, och tittar man vart den tror jag var så är det inte alltid det är rätt och riktigt faktiskt.
Fast jag vet att jag sprang upp för den där backen på 12s och joggade ner på 20 och det gjorde jag elva gånger. Det vet jag med säkerhet, och det är bra. Jag tänkte på snabba, explosiva steg och att låta benen jobba. Hållningen tänkte jag på, och jag tänkte på att slappna av. Men mest tänkte jag på att det kändes bra, och att jag ville hålla fast den känslan.
Gav mig ut och sprang mitt på dagen, det var blankis på sina ställen och det hade jag kunnat vara utan. Annars var det en alldeles underbar dag att springa utomhus. Fågelsång, sol och perfekt temperatur.
Jag är nöjd med 6,47km på 39 minuter, förvånad men nöjd.
Två nödstopp, i övrigt flöt det så lätt och fint. Benen kändes starka, det var bara fötterna som led lite på slutet. Kan ha snörat skorna lite för hårt, sånt händer. Det blev 20km på en för mig ovanligt snabb tid, 2h 14min.
Snittpulsen 146 är ruggigt lågt för att vara ~6:40 min/km för mig, särskilt på motlut 1. När jag kör pulstest för att se om jag utvecklats något gör jag det alltid utan motlut. Nu var det ett tag sen jag kollade det kanske börjar bli dags för en titt.
Men jag tänker inte djupdyka i det nu, det kändes precis så lätt som kroppen påstod att det var. Jag är nöjd med det.
Märkligt lätt pass, trots 1% lutning och lunch i magen. Borde som sagt vara bombad i benen, men pulsen är kanonlåg (hade ~65 när jag tog på mig skorna och fyllde på vatten) och jag är inte öm någonstans så jag passar på att träna när kroppen är på hugget.
Fast vi får se vad jag gör på gymmet imorgon, tonåringarna vill dit men jag kanske kör styrketräning, roddmaskin eller något mindre ben-intensivt än just löpning. För hur bra det än känns så finns det en gräns för hur mycket träning kroppen kan tillgodogöra sig, och jag vill inte elda för kråkorna. Nu när kroppen känns på hugget borde jag passa på att träna alla delar så mycket jag bara kan, fördela gracerna s a s
Jag undrar om det är styrketräningen och balansövningarna som betalar sig i löpningen trots allt?
Igår på kvällen kompletterade jag dagens träning med styrke- och balansövningarna, och senast jag körde rumplyft på balansbrädan blev jag gnällig i flera dagar efteråt eftersom jag fick sån träningsvärk.
Jag gjorde fler lyft, knäböj på brädan och vanliga balansövningar än vanligt. Jag borde vara helt bombad i benen, men det känns som om benen bara återhämtar sig i ett nafs och är redo att fortstätta. Bisarrt.
Idag känns det ingenting. Ingen träningsvärk, ingen seghet och ingen trötthet. Det enda jag märkt av är att jag sovit djupare, och somnade tidigare än vanligt.
Igår gav jag mig på backintervaller men de verkar inte ha tröttat ut benen det minsta för idag hade jag inga problem att hålla ett högre tempo än vanligt. Magen blev lite överraskad, så jag fick slå av lite på takten efter att ha åtgärdat saken men på det stora hela var det väl ett okej pass ändå.
Istället för att dåna rakt upp i 45 minuter, vilket kan vara lite deprimerade i sig, valde jag att köra intervallbetonat idag. Lutning 2 fick bli vilolutningen. Själva backen bestod av 400m i lutning 4 och därefter 400m i lutning 5. I det tempo jag höll (distansfart, cirka 7-minuterstempo) tog varje 400m-del 2:50 på ett ungefär. Därefter gick jag ner på lutning 2 igen.
Detta repeterade jag i 6,8km och de sista 200m körde jag på lutning 0 vilket faktiskt i sammanhanget kändes som att springa i nerförsbacke. De första stegen drev jag på för bra och sprang rakt in i konsolen, pinsamt nog. Jag trodde jag hade vant mig av med sånt, att jag lärt mig.
Pulsen gick inte upp lika högt som förra veckan, inte heller låg jag i tröskezonen lika länge. Jag tror helt sonika att det här upplägget evetuellt gav mindre än förra veckans pass. Så antingen återgår jag till 45-minutersbacken eller så ökar jag lutningen mer på intervallerna. Kanske till 4+6 istället, fortfarande med vila i motlut 2 då. Vi får se vilket jag gör.
Långpass i modd och sörja, emellanåt studsade jag mellan pölarna som en sån där stirrig gasell på Serengeti men inte fanken hjältpe det. Blöt blev jag ändå, och det enda jag åstadkom egentligen var högre puls.
Jag hade hoppas på barmark med tanke på hur det droppade och skvalade i natt, men tj fick jag. Barmark är det inte än. Spånga hade röjt trottoarerna hjälpligt, men Bromma struntar tydligen helt i om folk kommer fram torrskodda eller ej. I Solna var det också si och så, och delar av Sumpan var riktigt grisigt. Värst var det runt Rinkeby, där verkar det inte finnas avrinning alls. Vattnet stod i sjöar långa stycken på gång- och cykelbanan.
Med tanke på omständigheterna är jag rätt nöjd med långpasset ändå även om det blev lite jobbigare än jag tänkt mig. Frågan är om inte det jobbigaste var att inte kunna springa avslappnat och rytmiskt, så där som jag skulle ha velat. För backarna var inte så där fasligt jobbiga, inte jämfört med backpasset jag körde tidigare i veckan i veckan
Hamnade i tidsnöd, men ville ju springa min mil som jag hade tänkt mig idag. Så jag avverkade den på 1:03:47 med träningsvärk i allt möjligt fortarande. Jag har dock fortfarande tidsnöd
Jag kände mig mycket ynklig, liten och grinig tidigare idag. Träningsvärk i baken, i hamstrings, i bröstet, magen, axlarna och ryggen. Alla de stora musklerna. Det blir så när man kastar sig över övningar man är ovan vid med en entusiasm som bara en dåre kan uppvisa med tanke på att jag ju hade träningsvärk i går också. Den gamla hann inte ens gå över innan jag skaffade mig ny.
Så jag gnällde mig upp på bandet och avverkade lite över 6 km (inte på motlut 4 den här gången dock!), och visst känner man sig bättre efter en lugn jogg, det gör man onekligen. Men inte bra, och absolut inte strålande. Fast det kommer, det vet jag. Det gör det alltid när det har varit så här.
Dessutom är det vår i luften. Snart kommer den där underbara tiden då man kan springa ute i solen med korta tights och kort tröja utan att frysa ihjäl.
XBox med Kinect är lagom jobbigt idag, jag testade det här:
http://yourshapegame.ubi.com/fitness-evolved-2012/en... med baktanken att jag kunde köra yogan där så slipper jag göra bort mig i en riktig klass.
Det visade sig att jag hade helt okej balans (trädet, den där man står på ett ben) och är inte helt ovig eftersom jag klarade av både Krigarens båda positioner, nån form av triangelstretch/sträck och sen några som jag tyckte såg ut som shiko dachi och en som såg ut som zenkutsu dachi.
De positioner jag kände igen från ju-jutsun var lätta, dem föll jag in i naturligt. När jag lärt mig ordningsföljden och slipper fundera på vad, när och hur kommer det säkert att bli lättare att hänga med.
Sen kunde jag förstås inte låta bli att titta lite på de andra övningarna i Your Shape, nyfiken som jag är. Bortsett från att Kinecten ideligen försökte logga in mig som min äldsta dotter (ansiktsigenkänningen har lite svårt för oss två, vi är ganska lika) så var det roligt att boxa på imaginära lådor, sprätta omkring i en likaledens imaginär boxningsring och jogga på Manhattan.
Det var fanken så mycket jobbigare att jogga på stället än att springa på riktigt!
Det gjorde inte träningsvärken bättre heller, tvärt om egentligen. Jag som tänkte mig att träna med Kinceten ju inte skulle vara något jobbigt, hur svårt kan det vara? Jag glömde hur tävlingsinriktad jag blir när jag kan få poäng och medaljer för att göra något snabbare, mer exakt eller tuffare och hamna på en topplista.
Hade en idé om att köra backe, eller något med lutning åtminstone. Hur det nu kom sig så körde jag till sist 45 minuter på motlut 4, och även om det inte är en riktigt brant backe så blev det segt.
Det är inte riktigt så brant att det kan kallas långbacke, då ska man ligga mellan 5-7 har jag för mig Szalkai skrev på marathon.se men å andra sidan sprang jag längre än de högst 4 minuter han rekommenderade också så det jämnar kanske ut sig
Nu är jag rätt belåten. Benen var starka idag, energiska.
Undrar just varför pulsen gjorde ett sånt våldsamt hopp under sista kilometern. Det ser riktigt besynnerligt ut, som en sån där pulskurva man ser på monitorerna i läkarserier ungefär. Det var inget jag noterade medan jag sprang åtminstone, så det kan vara pulsbandet eller klockan som hickat alldeles på egen hand.
Jaja, det kändes larvigt lätt i övrigt i alla fall. Det är väl huvudsaken antar jag, sen får pulsen göra som den vill
Imorgon kanske jag skulle testa att köra ett dubbelpass, brickpass som triatleterna kallar det. Eftersom jag inte är - eller tänker bli - en sån kallar jag det för dubbelpass. Bara för att poängtera att jag inte är - eller tänker bli - triatlet
Det var så kul att jag vill gör om det, och blir det inte imorgon blir det garanterat en annan dag
Inte helt lugn puls idag, även om den generellt sett höll sig låg (snitt 142 och max 163). Egentligen ska snittpulsen inte hinna över 140 på ett sånt här pass, och maxpulsen ska absolut inte vara över 150 ens på 3 timmar i den här farten om jag är i form.
Misstänker att jag inte är ordentligt återhämtad helt enkelt, jag har ju inte direkt helvilat sen jag kom hem från Karlstad
Jag sprang utan inläggen igen, det kändes väldigt bra. Att man kan bli så glad för något så litet egentligen
Det var en fascinerande upplevelse det här. Först cykel, sen löpband. Älsklingens förslag, och jag nappade ju direkt förstås
Jag trampade på, ganska högt motstånd så benen fick jobba och jag hade Garmin på mig den här gången. Jag trodde förstås att pulsen var mycket högre än den var, men den gick aldrig över 125 vad jag kunde se. Men mjölksyran..! Åh, den sved bra.
Sen studsade jag direkt upp på löpbandet och började springa och det var ju en upplevelse det. Först var benen inte alls med på noterna, det tog säkert 2km innan känslan av sladder i musklerna försvann. Jag körde progressivt, så första 2km gick sakta men jag avslutade i god stil och pulsen höll sig förvånansvärt disciplinerad.
Det var roligt, men nån triatlet blir jag aldrig - jag kan inte crawla om så livet hängde på det
Så här tre dagar efter tävlingen ville jag testa hur återhämtad jag hunnit bli, hur på hugget är kroppen? Det gör åtminstone jag bäst genom att helt enkelt jogga lite på bandet, jag vet ju hur hög puls jag brukar ha och hur fort det brukar gå.
136 i snittpuls är jag kanonnöjd med och 144 som högsta är väldigt lågt och fint. Lite seg i spirorna, men annars helt ok.
Hade motlut 1 dessutom, det är inte alltid jag har lutning men idag kändes det rätt. 6,3km på 45 minuter på den låga pulsen är jag mycket nöjd med, det går definitivt åt rätt håll och fort.
Tack snälla kroppen.
Det tog en stund men sen kom musklerna igång, och jag måste erkänna att blodcirkulation deifnitivt är en underskattad sak. Antagligen kommer musklerna stelna igen så småningom, lite gisten är jag allt, men just nu mår jag kanon.
Jag är vrålnöjd över att jag inte är öm eller har några känningar alls, jag sprang utan inläggen och efter 3 timmar började jag ju fega lite. Nästa gång behöver jag nog inte göra det. Lite sund hänsyn bara, men ingen överdrivet fegande. Bara jag fortsätter sköta styrke- och balansövningarna.
Jag hyser gott hopp om att kunna springa utan inläggen på permanent basis faktiskt.
I efterhand undrar jag lite varför jag inte gick till sjukgymnasten först. Istället för att lyssna på alla som tyckte att inlägg var det enda rätta skulle jag sökt mig till sjukgymnasterna direkt. Det är det enda jag ångrar nu. Jag vet iofs att inläggen hjälpte mig just då, en period kunde jag inte springa alls utan dem. Men jag vet inte om jag hade kunnat hjälpa mig själv minst lika effektivt, och kanske sparat en massa tid?
Det kommer jag aldrig få veta, och det stör mig lite det också.
Så skönt att vara hemma igen. Karlstad 6-timmars är en rolig upplevelse, så även i år. Det jag primärt ville veta var: kan jag springa länge utan inläggen och så ville jag ha en fingervisning om hur formen var. Det förstnämnda kommer ju att visa sig med tiden och det sistnämnda tänkte jag ta reda på genom att köra på de första tre timmarna, jag vet ju hur jag mått och hur det gått förr om åren. Men jag ville inte att det skulle gå ut allt för mycket över kommande träning, helst vill jag kunna komma igång som vanligt så snart som möjligt igen.
Fast tre timmar klarar jag, det vet jag. Så jag körde på mina tre timmar, och kom en bit över 25km. Jag har lite svårt att bli klok på pulsdatat, jag tror att jag haft glappkontakt eller nått för siffrorna är bisarra. Möjligen hamnade det vaselin på kontaktytorna, i så fall är det mitt eget fel och vaselinet hjälpte för övrigt inte helt. Jag fick skav ändå. Sen lurvade jag runt och hade det bra i princip, 17km på 3 timmar är ju inte så väldigt fort att det stör direkt
Så här dagen efter kan jag konstatera att jag förmodligen gjorde rätt för när jag läser gamla anteckningar ser jag att jag varit rätt bombad i benen efteråt. Så icke denna gång dock. Inga ultraefterdyningar alls, och jag vet att det beror på att jag inte tog ut mig.
* 2011 fick jag sådana besvär av vaderna att jag måste söka naprapat. Träningen blev eftersatt.
* 2010 kunde jag inte gå, stå eller sitta utan att ha ont i flera dagar efteråt. Träningen blev kraftigt eftersatt.
* 2009 fick jag ont överallt redan under loppets gång och det blev inte bättre med tiden. Träningen blev kraftigt eftersatt.
Det enda onda jag känner av är de muskler jag jobbat med tack vare sjukgymnastens övningar, de som ska hålla mig stabil och i balans. Jag tror banne mig hon hade rätt, och det säger jag inte för första gången. För så här dagen efter är fötterna lite trötta möjligen, men inte ömma och absolut inte så tilltufsade som jag var rädd för. Det finns ett riktigt, reellt hopp för att jag ska kunna kasta inläggen trots allt.
Det är intressant att se de olika stadierna i en ultra. Första timmarna är det djup koncentration, varvtider och fokus. Detta luckras upp allt eftersom folk blir tröttare och tröttare, löpare som tidigare inte ens sneglat på storbildsskärmens varvtider och kilometrar börjar visa intresse för siffrorna, stoppen vid vätskeborden blir längre och löparna mindre beslutsamma. Vissa stiger av efter fullgjord distans, andra måste bryta av andra skäl. Inte alla kommer i mål.
Vid vändningen ungefär är många som dystrast, axlar hänger och blickarna söker sig till skorna. Därifrån blir det bara tyngre och tyngre för de flesta tills det bara är en timma kvar. Då sker en märklig förvandling. Ryggar rätas, steg förbättras och blickar börjar glöda igen. Snart är det målskott, och det märks för plötsligt börjar alla röra sig fortare än förut. När målskottet ljuder rasar många ihop där de går och står.
Man måste nog ha deltagit för att förstå tjusningen, lockelsen och det roliga i att springa över 200 varv på en 200m-bana. Det är något som måste upplevas helt enkelt.
Jag tror, i vanlig ordning, att jag fått med allt. Jag har hunnit packa, packa om och betvivla mig själv flera gånger. Det känns som att jag glömt något men jag tror jag vet vad det är: nummerlappen.
Beviset för att det här verkligen blir av.
Säkerhetsnålar ska med, ormsalva och lite annat jox. Det här blir säkert bra. Hoppas det går bättre än förra året. Jag har ingen koll på formen iår , men jag har i alla fall inte ont.
Första riktiga tävlingen utan inläggen. Nu ska fötterna få bekänna färg. Antagligen är färgen blå, svart eller röd.
Hoppas vädret är fint imorgon när vi ska åka
Det var nog banne mig jobbigare att shoppa än springa idag, men jag är notoriskt dålig på shopping. Jag springer in i affären och har jag inte sett något intressant inom 30 sekunder är risken stor att jag går ut igen. Jag blir stressad av butiker, jag vill ta vad jag ska ha och betala så fort som möjligt. Utan en massa blaj och distraktioner.
Gymmet var också lite småstressigt, men jag kom dit sent så det var faktiskt en hel del folk där. Körde en kompromiss, 5km snabbdistans istället för de tilltänkta intervallerna. Ökade stegvis, lite hela tiden och försökte hålla mig avslappnad och lugn även när farten blev 11km/h. Jag vet ju att jag kan, jag behöver bara slappna av och lite på benen.
Sen stretchade jag ut i gymmets stretchrum, och jag kände mig faktiskt mjuk och ledig redan från början så det blev bara tio minuter eller så. Kroppen känns helt okej. Jag har ingen aning om formen inför Karlstad, men det lär väl visa sig. Det är ju det jag ska ta reda på
Jaja, jag vet att solen lyser och det är runt nollan eller så, och att de flesta längtar ut. Jag längtade upp på bandet jag, och så var det med det.
Det är ungefär som när somliga längtar efter surisar eller de där läskiga kola-kladd-sakerna som bara fastnar i tänderna. Jag tycker såna är äckliga, men jag kan förstå att de som tycker om sånt också kan längta efter det.
Det komiska är att om jag hade längtat ut i skogen t ex hade jag antagligen fått flåshurtiga heja-rop och anekdoter som andras lika flåshurtiga skogsäventyr i bloggen.
Att njuta av att kroppen fungerar, att den arbetar lugnt och rytmiskt utan att klaga och att göra det på löpband - särskilt när det är vackert väder ute - verkar vara lite illa ansett. De som anser sig vara riktiga löpare verkar anse att löpband inte är löpning, och löpbandslöpning inte värd att kommentera.
Jag har en nyhet åt er:
Jag tycker att löpare är de som älskar löpningen för löpningens skull, oavsett vart den bedrivs.
Så det så.
Tänk så stor skillnad det kan vara med jeans i rätt storlek ändå...
Alla mina kläder börjar bli lite för stora, lite pösiga. Oformliga. Utom de här jeansen då, de sitter perfekt, bekvämt utan att fladdra eller hasa ner.
Festligt, jag har byxor som inte hotar att glida av om jag hoppar jämfota.
Jag skyller på löpnigen jag, för även om det inte händer speciellt spännande saker på vågen så händer det ju uppenbarligen grejer ändå. Annars skulle inte kläderna bli för stora och det gäller även flera av mina tights. Några t om rätt nyinköpta, annars hade det ju gått att skylla på ålder och utnött stretch.
Det enda som verkar bli större är fötterna. Ironiskt va?
Dagens pass - Lätt löpning. Kändes kanon, det bara måste bero på att nacken inte är stel längre. Pulsen låg lugn och stadig hela passet och steg inte över 144 förrän de sista 150-200 metrarna eller så, och nu har jag listat ut varför den gör så. Jag springer inte längre avslappnat och låter kroppen göra det den är bäst på - jag springer och tittar på klockan för att stoppa tiden så nära rätt tid som möjligt.
Jag vet, jag skulle säkert kunna programmera in tid i klockan - men tänk om jag vill köra mer då? Om det känns så bra att jag vill fortsätta? Nej, jag trycker själv på knapparna och sköter det mesta manuellt. Dessutom påverkar de där extra pulsslagen inte efteranalysen annat än att de har förbryllat mig ibland.
I SportTracks, om man markerar själva passet (från det att man nått arbetspuls och framåt alltså) och utesluter de sista 200m så ändras inte snittpulsen alls. Om man bortser från mitt klocktittande så var dagens högsta puls 144. Tar man med rubban som stubban blir snittet 142 och högsta 149 - perfekt i zonen med andra ord. Oavsett hur jag vände och vred på statistiken i ST så hittade jag inget att vara missnöjd med helt enkelt.
Och man ska vara en riktig gnällkärring för att hitta något att anmärka på faktiskt.
Fick en akuttid hos Pia på Sundbybergs Hälsocenter, nacken höll på att krampa ihop och den här gången tänkte jag inte vänta lika länge som jag gjort förr. Ändå var nackmusklerna hårda som sten när jag kom in, och det tog henne en massa arbete och slit för att få igång blodcirkulationen i min stackars nacke igen.
Med några rätt intressanta grepp knakade hon loss låsningar i bröstrygg och nacke - det låter inne i skallen när de gör så där men det är så skönt efteråt. Nu känns det betydligt mjukare, mer rörlig och nästan helt snärtfri.
Att jag drabbades den här gången berodde antagligen på balansbrädan. När man står på en instabilt underlag strävar kroppen efter att hålla huvdet stilla och då jobbar nacken och ryggen övertid för att stabilisera oss. Min balansbräda tillhör de svåraste som går att få tag på, och jag har använt den flitigt varenda dag. Inga långa sessioner åt gången, men ofta.
Men nu vet jag det åtminstone. Jag kanske inte ska vara fullt så entusiastisk på balansbrädan i fortsättningen, portionera ut besöken och vara mer sparsam med dem så att kroppen hinner vila mellan varven.
Fartlekte på gymmets löpband. Lite osäker på dagsform osv men i efterhand ser jag att jag hade antagligen en växel till.
Besökte stretchrummet och lekte med gymmets balansbräda men den är för lätt för mig, min egen är mycket svårare, så jag ledsnade. Vad är det för vits att stå på en sån då, när det inte känns som en utmaning? Gjorde knäböj med 10kg vikt (jaja, jag vet, larvigt men nånstans ska jag börja), draken och lite andra övningar. Men jag höll det kort idag, inga 40-50 minuter som förra veckan.
Jag vill kunna gå som folk imorgon också
Jag tycker verkligen om Apollo 13, filmen alltså. Särskilt efter att ha sett Discoverydokumentären om en av NASAs mest dramatiska rymdfärder, en som inte slutade i tragedi. Helt otroligt egentligen att de fick ner astronauterna igen.
När vi var på utställningen, A Human Adventure på tekniska museet, var det svårt att greppa hur smått och trångt det verkligen var. Datorerna var verkligen stenålders, utrustningen ... ja vad ska man säga? Den klarade jobbet, men med Guds försyn och en helvetes massa tur.
Förmodligen kommer mänskligheten aldrig att bygga något mer kraftfullt eller så imponerande som Saturn V. Apolloprojektets startraket var möjligen överdimensionerade för jobbet, men raketen i sin helhet var trots allt 111m hög och 10m i diameter och vägde 3,039,000 kg. Det krävs muskler för att lyfta det, och Saturn V gjorde jobbet.
Jag hade hemskt gärna velat se en uppskjutning, men den sista som gjordes med Saturn V gjordes innan jag var född.
Fascinerande så utseendelika Ed Harris (skådespelare Apollo 13) och Gene Kranz (verklighetens flight director) var, om man jämför Gene när han var yngre med Ed nu.
Jaja, hursom helst sprang jag långpass och tittade på en kanonbra film
Se så, sjas nu alla olyckskorpar. Jag lovade benen en vilodag, jag får väl se till att hålla det också.
Fast solen lyser fint därute. -2 grader, vindstilla. Barmark. Låter inte det lockande?
Fast jag lovade. Så tig nu, olyckskorpar. Man ska hålla vad man lovar, även om man ångrar sig när det börjar bli dags.
Vilopulsen imorse var föredömligt låg och fin, så jag betvivlar att det är någon sjuka i farten. Inget som anfäktar systemet mer än vanligt med andra ord
Olyckskorparna har med andra ord inget att kraxa om. Jag har inte ont heller, om man bortser från en behagligt avklingande rest av träningsvärk från helvetet och det kan jag stå ut med vilken dag som helst för den kämpade jag mig till själv! Svettades och kämpade för varenda bit, det är helt och hållet mitt eget fel
Och jag ska berätta en hemlis: Jag tror det fungerar så i längden att musklerna blir starkare, och blir de starkare gör de samma jobb som förut med mindre ansträgning. Eller mer jobb för samma ansträgning.
Jag tror helt enkelt att jag behöver styrkan för att kunna bli snabbare.
Det kan hur som helst bara göra nytta att varera sig lite. Så sjas nu, olyckskorpar. En vilodag är inget att se.
Lätt löpning hade jag tänkt mig idag, och jag vet att jag är enivsare än jag är smart ibland så det behöver jag inte höra just nu. Dessutom är jag tjurskallig som en gammal get. Lätt löpning hade jag bestämt mig för skulle ligga runt 6:30 min/km och därmed basta.
Inte för att kroppen höll med om det, benen rapporterar fortfarande träningsvärk sen jag styrketränade och pulsen låg bortitok för högt för att vara lätt löpning. Men jag hade bestämt mig, och 40 minuters lätt löpning skulle det bli. I min fart.
Jag vet. Jag borde sänkt farten, jag borde så mycket. Jag lyssnar inte alla gånger, för ibland tror jag att det är latmasken som klagar. Man drar inte ut den utan lite plåga och den bosätter sig i ryggraden så väldigt fort. Kanske var det inte latmasken just idag, det struntar jag i nu. Sömn, mat och vila så får vi se.
Kanske är det ett lugnt långpass ute jag behöver. I lugn och ro utan krav på nånting annat än att jag ska komma hem när det är dags att sova, typ.
Testade de nya banden på gymmet, och jag är imponerad! Vilka band! Kanske inte lika snygga som de gamla, men skönare att springa på och det jag fick tag i närmast speglarna stod stadigt som en klippa.
Att jag är ur slag är inte bandens fel, pulsen stack som en avlöning men så har jag fortfarande träningsvärk i baksidorna sen styrketräningen så jag är inte förvånad
Passade på att jämföra poddens kalibrering med löpbandens och podden och de nya banden är ganska överens om farten +- någon sekund bara. Det ökar min tilltro till de siffror podden gett mig i vinter en del, för banden på gymmet installerades i förra veckan och är helt nya och nykalibrerade.
Jösses så det blåste ute! Kallt! Medan jag väntade på sateliterna hann jag bli riktigt sval och då gick det ändå fort för Garmin att starta idag, så när jag väl fick börja springa var jag angelägen om att få upp värmen fort. Första km gick på 5:41 eller nått sånt och sen var det i princip bara att bita ihop och hålla igång benen. Så fort jag råkade sänka farten började jag frysa så jag var verkligen angelägen om att hålla värmen
Det var en intressant upplevelse
Skönt att vara hemma igen. Tog fram en höjdprofil på rundan jag sprang hemma hos pappa, och det är inte mycket som är plant
Eftersom jag inte sölade direkt i nerförsbackarna blev de också ganska påfrestande faktiskt, intressant. Det gjorde säkert sitt till att jag kan vägarna och backarn hemmavid utan och innan, fast hur jag än vrider på det så har jag aldrig sprungit den rundan så fort ens med hare.
Försökte komma ihåg lite styrka och stretching också när jag ändå var i farten hemma hos pappa, fast det blev inte så hemskt mycket. Men lite är bättre än inget
Vilan har säkert gjort gott, men nu är det slutvilat. Styrka, stretching och balansövningarna ska in i schemat igen och löpningen återupptas som vanligt. Nåja, nästan som vanligt iaf, den här veckan lär bli lite som den blir ändå.
Fast vecka 2 är jag tillbaka i full sving igen.
