Gav mig ut medan solen var på väg ner, temperaturen sjönk snabbt och huden knottrades sig lite på armarna. Perfekt. Hög puls medan jag väntar på satelit. Förväntan?
Drar iväg, benen hittar nästan omgående ett tempo de gillar. Det känns lätt. Jag försöker hålla bilden av friidrottarna i minnet, hur lätt de flyger fram och hur fina löpsteg de tar. Tänker mer på teknik än fart, benen trampar på.
Jag tittar inte på klockan, men jag vet när jag passerar en och två kilometer på rundan. Det känns som om det gått undan, jag tittar inte på klockan. Jag vill behålla känslan, oavsett om det verkligen går undan eller ej. Möter lite folk påväg hem eller bort, en del ser glada ut och är träningsklädda. Andra ser sura ut och har portfölj.
Tänk på löpsteget så att du helgar det. Försöker hitta någon form av balans i löpningen, det går bra bitvis. Glömmer av att sänka tempot i en av rundans värsta backar, pulsen rusar förstås men på andra sidan sjunker den igen. Alltid nått.
Så, en och en halv kilometer hemifrån hittar jag steget. Utan ansträgning ökar jag farten. Benen flyger, avslappnat. Kraftfullt. Drar på sista 400, får upp pulsen ordentligt. Det finns där fortfarande, trots att jag vilat så länge. Benen minns. Hinner gå tio steg på sin höjd efter att ha stoppat klockan så är pulsen nere under 150 igen. Den faller som en sten, det är säkert bra.
Bästa tiden för löpning närmar sig med stormsteg. Passa på att njuta av höstens klara och syrerika luft och rika färger om du kan. Jag vet att jag ska!
I ett anfall av... ja vad man nu ska kalla det... huslighet (?) har vi angripit vår bostad med mejsel, hammare och entusiasm. Det har handlat om omlokalisering av möbler, montering av möbler, deponering av möbler annorstädes och en generell runtflytt av en faslig massa prylar.
Men det blir så himla bra att jag inte för en sekund ångrar av vi drog igång projektet med mer entusiasm än planering.
Eller, det var nog jag som stod för entusiasmen. Älsklingen försökte planera, men det är inte lätt när jag studsar runt som en glad tennisboll och saboterar allting genom att göra saker på impuls.
Men det blir bra! Jag älskar köket, den nya lampan älskligen köpte är så fin! Hyllorna vi monterat i andra sovrummet passar kanonbra till bäddsoffan jag hastigt och lustigt ansåg att vi behövde.
Man kan impulsköpa en bäddsoffa. Nästan i alla fall, jag hade gått och klurat på en ett längre tag, så det var ganska genomtänkt, bara det att jag inte sagt så mycket om saken som jag borde kanske... Badrummet blir också vråltjusigt med de nya skåpen, tänk att så lite kan göra så mycket.
Vid sidan av det har jag försökt lägga in frukt och koka chutney, och jag har kärat ner mig i en ny efterrätt:
http://www.funbeat.se/discussion/show.aspx?ThreadID=...Nu ska jag bara se till att löpbandet får en väldbehövlig service innan hösten är här på allvar också, så är allt hur bra som helst.
Jag lär inte hinna testa mina nya fina tights förrän tidigast söndag, upptäckte jag nu! Imorgon och på fredag är jag redan uppbokad hela dagen och på lördag ska vi på fest, och det vill jag inte missa. Även om vi inte ska festa hela dagen så vill jag komma utvilad, pigg och oöm till partajet och efteråt vete katten om det blir någon tid...
Så till dagens fråga: Varför blir man alltid vrålsugen på träning när man inte hinner träna, alltså verkligen inte hinner och det inte längre är en prioritetsfråga?
Nåja, den som väntar på något gott och allt det där, jag kanske lyckas klämma in en liten jogg nånstans. Man vet aldrig
Man kan klara en mara på ren envishet, visade det sig. Vinden gjorde sitt bästa för att blåsa bort mig kändes det som och ut mot Espoo kändes det som att jag aldrig skulle få se civilisationen igen. Solen värmde säkert skönt för åskådarna, de var inte så många med väldigt entusiastiska
Jag hällde minst lika mycket vatten över mig som i mig, försökte hålla mig sval och knegade på så gott jag kunde. Vid ~25 var jag nere på 9-minuterskilometrar och surade, men bara en kortis. Sen ryckte jag upp mig, fick fart på fötterna igen och började sakta men säkert plocka den ena efter den andra som låg framför mig.
Det var ingen enkel bana, det gick upp eller ner precis hela tiden kändes det som, och vissa backar var riktigt elaka bara för att de aldrig tog slut, kändes det som. Då tänkte jag på Lidingö Ultra, kortade ner stegen och gnuggade på.
Det var strax efter 25 som jag fick syn på min hjärtans kär, och hans ansiktsuttryck fick mig att tänka att det antagligen inte var så illa. Han såg inte nämnvärt oroad ut, och påminde mig dessutom om att det var mycket mindre än halva kvar. Då blev jag glad igen, antagligen en väldigt stort anledning till att km-tiderna blev bättre efter det. Hade jag inte vänt trenden där och då hade jag inte klarat repet vid 3 mil, det passerade jag med 3 minuter till godo. Vid målgången hade jag knaprat åt mig 10 minuter till godo till repet.
Vilket äventyr, jag älskar att flyga med mindre plan eftersom det är lite mer ös i dem än i jumbojättarna. Det är läskigt roligt att åka karuseller också, och jag är en sucker för piirakka (fast det ska egentligen vara så som mormor gjorde dem, äkta karelian piirakka). Vi sov på ett tyst och lugnt hotell, jag sov jättegott före loppet och efter. Det har nog aldrig hänt förut.
Medaljen ska jag förstås hänga upp, så jag kan se den emellanåt och bli lite glad när jag blir påmind om Helsingfors och äventyret där, och hur jag vann mot de dystra tankarna och tröttheten.
Sitter på hotellet i Helsingfors och funderar över morgondagen. Mätt och go, nyduschad efter dagens eskapader och lite trött. Vi steg upp fyra för att flyga hit, det känns nu oaktat att jag tog en lur på middagen för att orka resten av dagen. Vi hann bland annat med att besöka nöjesparken, och höjdrädda jag åkte pariserhjul och två berg- och dalbanor. Jag är inte mer höjdrädd än jag är fartgalen
Imorgon ska jag ha roligt, benen får göra det de ska i den takt de vill så får vi se vad det blir. Jag är nöjd om jag kommer runt med tanke på hur sommarens träning sett ut.
Första utlandsmaran, fast jag är nästan hemma.
Idag är jag seg och öm i kroppen. Att besöka Ikea kan ha den effekten, särskilt om man ska kånka hem en 75kg tung bäddsoffa på kuppen. Nå, nu bar vi den inte hela vägen hem, men från vagnen till hissen och därifrån in i lägenheten.
I sig är inte 75kg speciellt tungt. Men plasten var hal, skyddspappen gled och det gick inte att få ett smidigt grepp om soffan, som hela tiden hotade med att slingra sig lös så det blev jobbigare än jag förväntat mig.
Men det är för att klara sånt utan att skada mig som jag tränar. Kunna hugga i och lyfta tungt, hjälpa till och bära. Jag vill inte vara våpet som står bredvid och tittar på när de vuxna bär.
Nästa helg åker vi till Helsingfors och maran där. Det ska bli kul!
Vi var på Skansen idag, och om man enbart räknar tiden vi gick så rör det sig om ungefär 7 timmar. Förvisso stod vi och tittade på olika djur, varg, järv, björn, älg och allt vad det nu var så vi gick inte hela tiden men även om vi rörde oss sakta så blev det rätt mastigt tillslut.
Jag var mindre trött i fötterna efter långpasset senast kan jag meddela. Det där med att gå är inte min starka sida och gissa om jag hade velat ha en stegräknare idag!
Om vi ens höll styrfart 4km/h, alltså 15 min/km, så bör vi ha hunnit 28km idag. Nu tror jag inte vi kom så långt, men det hade varit kul att veta. Oavsett vilket så är mina fötter jättetrötta nu.
Dessutom är jag helt slut i luktsinnet - folk stinker. Rök, parfym, svett, urin - allt!!! Fattar inte folk hur illa de luktar? Och de som fattar - begriper de inte att de inte kan dölja det med 2l parfym??
Ush.
Tightsen alltså. Det går jättebra att springa i dem. Värmen är inget problem, inte mer än vanligt förstås. Nu jäklar är det slut på guppet
Idag kom de efterlängtade tightsen och de sitter som påmålade. Jag är kanonnöjd!
Plåtar man med mobilen blir bilderna lite mysko, och jag gjorde nog saken värre när jag försökte redigera bilden så färgerna skulle bli rätt. Svart ska vara svart anser jag, men nu är det någorlunda iaf, jag är varken fotograf eller redigerare så det blir som det lbir ibland.
Jag är nöjd med verkligheten åtminstone, om än inte med bilden
