Lugn jogg, som synes på snittpulsen: 151bpm. Det enda som blev jobbigt var värmen, det var som att springa i en varmluftsugn idag. Tempot blev lite ojämt, 6:38 ena km och 7:14 en annan men om jag tar mig två sekunder att tänka efter på kan jag förstå varför
Jag är kanonnöjd, ingen uthållighet förståss att tala om och det där drivet, energin i steget finns inte där men annars var det bra. Inte öm och inte stel, det är bra. Kanonbra t om.
Tänk så många roliga lopp det finns att springa, som man inte hinner med bara för att man springer andra roliga lopp! Jag borde inte sitta och bläddra bland tävlingarna på Funbeat, det är som att bläddra i en receptbok när man är hungrig...
Med maran tryggt bakom mig kan jag konstatera att jag är sugen på löpning igen. Kort och fort eller långt och långsamt, skit samma bara jag får springa snart. Men hur sugen hjärnan än är på sin dagliga dos endorfiner så betvivlar jag att resten av kroppen är lika intresserad. En kort barfotajogg på bandet avslöjade att benen är inte på hugget direkt, inte stela och ömma utan mer avslagna, sega och långsamma i reflexerna.
Jag hade förresten rätt som gissade att de flesta av mina krämpor skulle försvinna efter maran. Nu har jag inte var någon av krämporna jag inbillade mig att jag led av, däribland muskelfästesinflammationer i diverse muskler, benhinneproblem (compartmentsyndrome) och krossad hälkudde
Jag är stans största hypokondriker när det börjar dra ihop sig till tävling helt enkelt. Så länge allt är som vanligt är det bra, oavsett om det involverar en släng av böldpesten veckan före tävling. Det börjar bli en del av ritualen
Jag har bestämt mig för att Helsingfors kanske inte är världens bästa mara att försöka på sub5, efter att ha hört mig för om banprofilen. Jag ska absolut göra mitt bästa, men om backarna verkligen är som jag fått dem beskrivna för mig är jag nöjd om jag klarar loppet.
Jag har också bestämt mig för att gå till en sjukgymnast med mina fötter och se om jag inte kan träna bort behovet av gjutna inlägg. Det kanske inte går, mina fötter kanske är för trasiga. Men jag vill försöka.
Dessutom har jag bestämt mig för att återvänta till Bosön i höst och göra om testerna jag gjorde, uppdatera mig lite s a s. Deras råd och tips har varit så otroligt värdefulla för mig! Jag kanske inte kan hoppas på att kapa 40 minuter på personbästa - oavsett vilket personbästa vi talar om - den här gången, men det går alla gånger att fila och finputsa! Förhoppningsvis lär jag mig ännu mer om hur just jag fungerar, och då kanske jag kan skala av några minuter här och där på mina olika tider. Det vore roligt.
Jag vet, det finns de som tycker det är mumbo-jumbo alltihop det där. Men faktum är att det är små justeringar av hur jag tränar har gjort underverk, inga stora åthävor eller omstruktureringar. Det är i detaljerna storheten ligger. Jag vill lära mig mer!
Jag utgick får känslan igår, när jag tänkte "jag kommer säkert behöva gåstol imorgon" apropå benhälsan. Men idag reser jag mig och rör mig relativt obehindrat, jag mår inte värre än efter ett bra långpass. Upplevde samma kufiska effekt efter Lidingö ultra.
Jag hyser förhoppningen att benen kanske vant sig vid 4-5 mil i stöten, och att jag kanske kan få till pass som är längre. Bereden väg för 100 miles, typ.
För jag tror inte man kommer speciellt långt på 100 miles om längsta långpannan är ynka 5 mil.
Jag måste snoka hur rävarna, de riktigt duktiga långlöparna, gör. Det kanske inte går att anamma rakt av, men jag kanske kan ta andemeningen till mig och göra vad jag kan med det.
Hade allt tänkt mig en tid på 4:50 eller så (och det vet jag att jag har kapacitet för men kanske inte med en halvmara i benen) men jag är väldigt nöjd med 5:30 - det var pannben och jävlar anamma som tog mig runt idag, en viljans seger över kroppen
Jag hade helt klart Göteborgsvarvet kvar i benen, det kände jag nästan direkt - fick jobba för att göra 5km på 33minuter - och vid halvmarapasseringen (2:35 där istället för planerade 2:22-2:25) visste jag att det skulle bli jobbigt. Kokade ihop en ny plan lite snabbt med andra ord: klara repen och klara maran och det gjorde jag!
Nåja, nu vet jag att en vecka är för tight mellan loppen om man vill ha en någorlunda behaglig resa
Dessutom, det här blev den näst bästa Stockholm Marathontiden ändå (den bästa är iofs på 5:06:46) och det kan jag nog tacka det vackra vädret för. Hade det varit varmare eller kallare hade jag nog klappat ihop helt. Jag såg kändisar också längs banan, Kristina och Zandra två gånger t om och Evelina for förbi (vid västerbron?) som ett skållat troll, där gick det fort! Älsklingen höll jag utkik efter mest hela tiden och honom vinkade jag till ett par gånger också! Andra gången betydligt gladare än första, då hade jag hittat rytmen igen
På det hela taget är jag nöjd, trots allt. Det blev inte som jag hade tänkt mig, men det gick bättre än jag trodde, vid 21 var jag säker på att de skulle plocka av mig av banan t om.
Det såg ut som att det skulle bli regn där ett tag, men vädergudarna skonade oss och snart sken solen från en blekblå himmel. Svalt, bara 14 grader, och lite småblåsigt. Bättre kunde det med andra ord inte bli!
Jag hamnade i ett gäng som höll bra fart, inga direkta vägproppar någonstans och jag kunde rulla på så fort jag ville. Kortade ner stegen i backarna och tuffade på uppför, sträckte ut och rullade på ner för. Det gick kanonfint, segheten efter halvmaran i lördags var som bortblåst!
Tiden? 28:13 blev det tillslut, betydligt fortare än jag hade tänkt mig med tanke på maran - men jag hade kul! Det måste man få ha!
Skit samma om det var sensationellt korkat att dra på lite, jag ser på pulskurvan att det inte var en maxning (vad jag än själv tycker och tänker om att skriva km-fart med en femma först) så trots att det var personbästa vet jag att jag hade kunnat klämma till med en ännu bättre tid.
Men det sparar jag till Blodomloppet, eller iFormloppet kanske. Vi får se
Gick möjligen ut lite för hårt med tanke på att första 5km gick på 30:58 men sen lugnade jag ner mig och hittade rytmen, pulsen stabiliserade sig med bred marginal under tröskeln och sen var det bara mys hela vägen. Broarna har jag respekt för (men inte överdrivet mycket) och jag stannade inte ens för vattenborden den här gången. En klunk ur muggen och resten i håret behöver man inte stanna för. Inga promenader ingår med andra ord i årets tid (ergo inga enkla sätt att förbättra sig till nästa år). Ökade sista km, tillbaka upp i 6-minuterstempo och hade gott om kraft kvar i mål.
Jag kan inte låta bli att undra hur länge det hade hållit om jag hade fortsatt nöta på med gruppen jag hamnade i, där i början. Det är ju inte säkert att gruppen hade fortsatt i samma tempo de började, det verkar det vara få utom de bästa som gör. Det var faktiskt inte förrän jag såg på klockan hur fort det gick som jag noterade att jag hade puls på strax under tröskeln, så jag var lite taggad kan man säga. I vanliga fall hade jag känt av hur nära tröskeln jag låg, men inte den här gången. Adrenalin?
Hade jag haft 14 dagar istället för bara 7 till maran hade jag nog inte släppt den där gruppen. Nu får jag undra istället.
Jag hittade en rygga på Naturkompaniet i Göteborg, North Bend (aldrig hört talas om förut) som satt tight utan att skava och som var bred nog för att inte göra mig röd om halsen, men utan att vara för lång i ryggen. Dess värre står det bara North Bend på den, röd och svart och vätskesystemet i ska rymma 2l.
Dessutom fyndade jag en Dobsom XR-jacka, vinterfodrad men i övrigt identisk med den jag har på sommarn - fast inte i storlek 40 utan 36. Så nu ser jag inte ut som ett springande tält längre
Dobsom-försäljarna kände igen mig. Då har man handlat mycket hos dem
Tur att jag hade gott om plats i väskorna, det behövdes
Kan man vara annat än nöjd när man kapar 5 minuter på personbästa, utan att ta i? Lite fick jag ta i i sista backen, men då är det typ 400 meter till mål, så det räknas inte. I övrigt höll jag mig till vad jag uppfattade som komforttempo, det kändes så iaf. När jag kommer hem och kan kolla pulskurvan lär jag få se hur mycket känslan stämde med verkligheten
Jag känner mig belåten, nöjd och hoppfull inför helgen.
Har nästan börjat packa, vi åker en dag tidigare i år bara för att hinna se något av Göteborg också och inte bara springa. Det ska bli skoj, jag har spanat in ett museum jag skulle vilja gå på, ett med båtar i hamnen inte så långt från det där lego-aktiga huset eller vad det nu är. Göteborg är ju mer än bara Varvet. De har en kanonfin trädgård där jag köpt en rhododendron som jag prompt avlivade när vi kom hem, jag är dålig på såna tydligen. De säljer väldoftande tvålar där också, jag hoppas på att få med mig några sådana i år också.
Det ska ju tävlas också förståss. Mitt startnummer i år i Varvet är 39 925 men jag lär inte jaga livet ur mig direkt, jag ska ju vara fräsch och glad till maran. Inga stordåd mao, men ett kanonlopp hoppas jag på upplevelsemässigt. Hoppas det blir bra väder, stor publik och roligt att springa. Jag ska tanka inspiration, kraft och atmosfär inför nästa helg.
Det ska bli kul!
En kanondag i solen, det var många som slöt upp för att springa eller jogga den 5km långa banan. Så mycket har jag aldrig sett av Norrköping förut. Lilltjejen var så nervös att hon skakade och äldsta dottern var nog inte mindre nervös även om hon dolde det bättre. Hon skulle nämligen göra sitt eget race den här gången, och det är lite läskigt att springa solo för första gången.
Loppet gick kanonbra, båda tjejerna gjorde jättebra ifrån sig och den ena fick ett nytt personbästa och den andra slog sitt gamla. Man kan inte vara annat än nöjd när man förbättrat sig, eller hur?
Därefter blev det medalj och segermiddag i Skärblacka, innan vi körde hem två trötta och nysprungna tjejer
Nu är jag mallig
Testade en tvåliters Camelbak på Addnature idag, Octane LR hette den.
http://www.addnature.com/product.aspx?pf_id=CAMELBAC...Problemet var bara att den satt skumt. Bröstbandet hamnade liksom under brösten på något besynnerligt vänster så jag kände mig som en bayersk ölskänka eller nått. Men högre upp gick det inte att få remmen, förlängde jag axelremmarna så bröstbandet hamnade rätt blev axelremmarna för långa och ryggan satt då inte still på ryggen.
Det var inte det lättaste, Addnature har ju mig veterligen stans bästa urval och de gick bet. Jag är för kort! Eller rättare sagt, min rygg är för kort!
Jag får söka vidare...
Hade jag planerat in ett tröskelpass, progressiv löpning hade jag nog försökt få till något i den här stilen som det blev idag. Nu bara blev det så, i 24-gradig värme - helt oplanerat. Hoppla...
Seriöst korkat kanske, men jag har varit löp-nödig ett tag nu så det var väl bara väntat att jag skulle kuta så fort benen kunde bära mig när jag väl kom ut
Dessutom är jag lycklig. Jag är inte mer stel än jag förtjänar, inte öm och lagom trött. Då var det inte helt fel att bränna av ett snabbt pass, tycker jag
Idag är jag lite stel, men inte så mycket som man skulle kunna tro. 50km i hyfsat kuperad terräng (tänk skogsstig, grusväg) sliter, men det var mitt fjärde lopp ute på Lidingö. Jag börjar kunna den där banan nu.
Igår åt jag inte så mycket som man skulle kunna tro, kroppen fick det den kunde ta emot. Mer kan man inte göra. Ikväll ska vi fira kanonloppet lite mer, igår var vi lite för trötta för att riktigt orka, så vi ska gå på restaurang och äta gott. Det är märkligt vad löpning kan röra till det för kroppen, jag hade feber i natt (enligt älsklingen var jag varm som en braskamin men jag frös så tänderna skallrade) och mat har jag varit sporadiskt intressead av.
Det löser sig med tiden, ger jag kroppen några dagar brukar den rätta till sig igen. Jag chockade den nog lite igår - jag chockade mig själv t om
Platserna jag mindes från tidigare Lidingöultror kom och gick så fort, jag vet att jag reflekterade över saken och trodde det var inbillning till en början. Mot slutet insåg jag att upplevelsen berodde på att jag sprang så mycket fortare än jag gjort tidigare
Benmusklerna är svullna så det syns och de är så pumpade och stela att det kommer ta åtminstone 3-4 dagar innan det släppt, om inte lätt återhämtningsträning (typ promenader, väldigt lätt jogg) kan skynda på processen?
Nu laddar jag om för Göteborgsvarvet, 21,1km och det vore kul om jag kunde slå 2:20 men utan att ta ut mig (och det är viktigt!) eftersom jag ska springa Stockholm Marathon helgen efter - och då ska det gå undan!
Vädret blev precis så underbart som jag hoppades att det skulle vara. Lagom blåsigt, lagom varmt och soligt. Uppladdningen hade också gått bra, och som jänkarna skulle sagt: all systems are go for launch
Tog det medvetet lugnt i början, jag vet hur ivrig jag kan bli när fältet går iväg och det var ett ganska stort fält den här gången. Hade sällskap med Evelina och Ulla lite av och till, trevligt att småprata lite mellan varven. Så småningom hade leden tunnat ut och jag kände mig uppvärmd, det kan ha varit vid 4-5km eller möjligen något tidigare. Hur som helst la jag ur handbromsen och lät benen välja fart själva.
Det är så jag ska springa. De högsta tempo som känns bekvämt, det är min melodi. Jag vet hur det ska kännas i kroppen, hur det ska kännas i andningen och hjärtat. Det är svårt att förklara men när jag hittar dit går det bra. Jag mår bra, benen rullar på.
Vid 30km ville höftböjarna bråka lite. Jag hade säckat ihop i löpstilen, och det ogillade låren och höftböjarna men när jag sänkte farten lite, rätade på mig och styrde upp stilen lite så gick det faktiskt över. Det fungerade hela loppet igenom, att räta på sig för att slippa ont.
Däremot hjälpte det inte att räta på sig när andra blåsan exploderade i skon, och för ovanlighetens skull gjorde det ont! Så ont att jag blev tvungen att gå en lång stund och vänta på att tån skulle domna bort igen. Det tog några hundra meter, men sen kunde jag springa igen om än med lite större försiktighet än förut.
Vid marathonpasseringen kunde jag belåtet konstatera att jag klarat maran på 5h33 och det är inte ens det långsammaste jag gjort maran på. Det kan t om vara fjärde bästa marathontiden jag någonsin gjort hittils, jag har inte hundra koll på det men jag tror det är så.
Jag höll på att skrämma ihjäl en kopparödla också. Man vet att man har ett mjukt löpsteg när man inte skämmer ormarna förrän man nästan kliver på dem. Jag såg den sent och fick göra ett hekuliskt stort kliv för att komma över den, och DÅ upptäckte den mig och rasslade iväg bort och gömde sig i buskagen.
Att öka sista 5 som jag hade funderingar på gick inte, men jag var faktiskt gryvligt belåten med mig själv redan då. Jag såg på klockan att jag skulle klara 7 timmar som var min drömgräns, jag skulle kunna gå hela vägen in i mål och fortfarande klara det målet.
Men varför? Mikael hade droppat en idé om 6:46:00 och det vore ju kul om jag kunde komma under t om det? Har man redan klarat ett mål behöver man raskt hitta ett nytt för att inte tappa motivationen och bli förslöad, och här hade jag ju ett presenterat för mig på silverfat
Det gick sakta, men jag sprang faktiskt oavsett vad tempot antyder - och jag klarade det
50km ute på Lidingö, prognosen för vädret är god (sol, cirka 15 grader) och bortsett från att näsan rinner pga allergin är allt som det ska. Har i sedvanlig ordning bara sovit några timmar, men det är jag van vid nu. Så är det alltid före tävling.
Målet är att hitta högsta tempot som känns bekvämt för dagen och hålla det, finns det möjligheten hade jag tänkt försöka öka sista 5km.
Håll tummarna.
Balkongen är städad, organiserad och blommorna där pysslade med. Det blev jättefint, och de nya tillskotten kommer säkerligen att pryda sin plats. Thuja heter de, de två buskarna älsklingen skaffat. De ska stå i kruka och bli gröna och fina, tillsammans med minisyrénen och smultronschersminen vi redan har.
Nu återstår bara ett snabbklättrande klätterskrälle, en spaljé och två lådor med tagetes, lobelia och/eller margueriter så är jag klar för tillfället.
Allt för att hålla tankarna upptagna med annat än att jag ska springa 50km ute på Lidingö imorgon.
Grejorna ligger framme, skorna är laddade och planen är i princip klar: hitta det högsta bekväma tempot och håll det så länge som möjligt. Finns det något överskott kvar vid 45km: öka. Annars: håll farten. Försöka går ju
Jag är lite fundersam för jag har inte ont någonstans och jag tittade i spegeln innan och såg en vältränad, ganska muskulös kvinna titta tillbaka på mig. Det har nog aldrig hänt före en tävling förut, jag har alltid lidit av den s.k. paddfaktorn dan före en tävling.
Paddfaktorn kan i det närmaste beskrivas som känslan av att man sväller upp och blir fläskig, blir svagare eftersom alla muskler tynar bort och man förvandlas till otränad igen - över natten! Alltihop sitter förståss i huvudet, men för den som aldrig drabbats av paddfaktorn kan det nog vara lite svårt att sätta sig in i hur illa det faktiskt känns.
Så döm om min förvåning när jag inser att jag inte tagit ett löpsteg på säkert en vecka och det enda jag drabbats av är en komplett brist på konstiga smärtor (om man bortser från de rent hypokondriska, som försvinner när jag glömmer tänka på dem), lite rastlöshet och en gnagande känsla av att jag glömt något.
Ingen paddfaktor. Vart månne detta sluta?
Jag skulle förståss vilja komma i mål på under 7 timmar, men jag är glad om jag klarar loppet. Allt snabbare än 7h 19min är en stor seger
Jag tror jag har tajmat det rätt bra den här gången, jag känner mig lite trött och sliten i benen nu men inget som är värre än att lite vila och lätt jogg råder bot på det. Träningen har gått smidigt. Hälen är nästan helt bra igen efter min klumpiga dubbelduns.
TENS-maskinen får grilla mina vader, den är rätt okej om än inte lika bra som äkta massage, men den duger. De sedvanliga klumparna och knölarna är nästan helt frånvarande i vaderna, märkligt nog. Undrar vad det betyder.
Jag stretchar inte särskilt organiserat, men jag gör det faktiskt så gott som varje dag nu. Ids bara inte skriva upp det
Samma sak med fotövningarna, vinkla fötterna i olika vinklar, balansera på tå/häl/utsida fot, snurra på fötterna, krafsa med tårna och plocka upp grejer med fötterna, lyfta hålfoten etc. Jag gör dem så fort jag kommer åt - när jag väntar på tunnelbanan, medan jag bortar tänderna, när jag sitter vid datorn. Jag är övertygad om att det gör skillnad i längden.
