Trampade på rätt hårt för att försöka bli av med en del frustration. Det gick så där. 22,5km på en timma är hårt tempo om man har så högt mostånd som jag hade, 8/10 är rätt tungt.
Barfotalöpningen efter var ett infall, absolut inte genomtänkt eller så. Klev motvilligt av löpbandet vid 2km, jag trivdes med att springa och det kändes skönt! Men jag är inte van att springa några längre sträckor barfota, och 2km är dubbelt så långt som jag sprungit tidigare oskodd. Klokt? Nej. Men det skiter jag i. Den här veckan har varit 'sån'.
Jag och min fot hade en intressant konversation idag, eller skulle haft om den hade kunnat tala. Jag tror den hade sagt något i den här stilen:
"Jag kommer inte att springa på ett tag," säger foten.
"Jag vet," svarar jag mulet. "Det är mitt fel att det blev så."
"Jag gör mitt bästa, så du vet det." säger foten irriterat utan att låtsas om att den hörde. "Den nya huden du exponerade så brutalt är nästan redo och jag jobbar på den gamla blåsan men fan ta dig om du utsätter mig för skor idag. Hör du det din galning."
"Jag vet. Förlåt."
Foten är tyst en lång stund.
"För den här gången då. Men du är skyldig mig en pedikyr, hör du det?"
"Okej, men vi är kompisar igen?"
"Kompisar igen. Snart." foten låter irriterad fortfarande. "När jag är färdig med att fixa din röra."
Jag hade tänkt lägga upp en bild på statusen för foten idag, men hur jag än vänder mig så ser den läskigare ut än det är. Det ser ut som om det vore ett gigantiskt köttsår, men det är det inte. Det är en fläck nybildad, otroligt tunn och känslig hud och den är så genomskindlig att man ser köttet under rakt igenom nästan.
Men på foto ser det ut som ett stort, gapande köttsår och såna bilder kan man vara utan.
Skulle peta bort plåstret jag satt på foten för att skydda huden som håller på att bildas under den före detta blåsan eftersom det kändes som att plåstret började skava mer än det gjorde nytta.
Lyckades få bort plåstret och ett 4x2cm stort område av huden. Det gör inte ont (jag går barfota), men det känns naket och jag misstänker att strumpor i nuläget *skulle* göra ont. Huden under är bäbisrosa och otroligt känslig.
Älsklingen muttrar, rumsterar omkring i första förbandsskåpet (japp, ingen låda här) och verkar ha en handlingsplan. I värsta fall får det bli motionscykeln imorgon.
Klant...
Den tunna, ömma huden på högerfoten gav mig inget val idag, det som ska ske måste ske på ganska kort tid annars blir det en blåsa igen. Några vidare påfrestningar tål inte den rosa huden. Foten gav mig mer att fundera över än träningsvärken i aktern, av någon anlendning. Det kan vara så att jag är så van vid att springa med träningsvärk vid det här laget att det inte påverkar löpsteg och liknande speciellt mycket? Jag vet inte, jag vet bara att det blev jobbigt och jag fick till en del löpning i tröskelzonen åtminstone.
Sista kilometern tog 5:31 och även om det inte är det snabbaste jag sprungit en kilometer genom tiderna är det nog den snabbaste kilometer jag sprungit med betongbak!
Blev inspirerad av en artikel:
http://www.t-nation.com/free_online_article/sports_b...En del övningar känner jag igen sen tidigare. T-Nations namn på övningen står inom parentes.
plankan 1:43
kissande hunden (fire hydrant) 10x3
hitlers hund (bird dog) 10x3
musslan (clam) 10x3
bryggan, två ben (glute bridge) 10x3
knäböj 100x1
enbensbrygga (single leg glute bridge) 10x2
Sen tyckte jag rumpan fått stryk nog och attackerade magen, det sista jag gjorde.
+båten till max
raka situps till max
sneda situps till max
benlyft till max
Lustigt hur det där till max blev färre och färre.
Det blev lättare att känna att man gjorde övningen rätt genom att helt sonika sätta handen på muskeln man ville jobba med och sen göra övningen, medan man kände muskeln röra sig under handen. Det blev så gott som omöjligt att fuska i musslan t ex, tippar man bäckenet eller vrider sig lite kan man göra den ganska komfortabelt med fel muskler.
Så sätt handen på rumpan och känn muskeln jobba!
En övning som däremot inte behöver handpåläggning är enbensbryggan!! Ny favorit för hamstrings och bak, helt klart!
Tänk vad en snäll älskling kan åstadkomma med en elektroniktång, gaffatejt och gasbinda (kanske inte gaffatejp då, det var nått ur första förbandslådan men elektroniktången är sann).
Blåsan punkterades kontrollerat, och gasbinda tejpades mot den när den stereliserats. Älsklingen tog i för att huden skulle hållas på plats, skönt för det slutade svida efter ett tag.
Idag var det bara lite rosa där blåsan suttit, lite rynkig hud men ingen blåsa. Människans läkekött är fantastisk och fötter är märkliga.
Passet idag gick kanon, lika bra att klargöra det. Jag är vrålnöjd. Det är inte det kalkonen handlar om.
Jag är så skrämmande dum ibland att det slår gnistor om det helt enkelt. Det började igår, jag lekte med de nya skorna och jag slarvade när jag la tillbaka innersulan i de nya skorna. Detta noterade jag vid 6-7km och fixade till det. Däremot iddes jag inte sätta på ett compeed av rätt storlek så det blev ett litet. Det gick ju som det gick. Blåsan pös ut vid sidan av plåstret och blev stor.
Så idag satte jag ett STORT plåster på den ganska normalstora blåsan. Men jag måste satt plåstret snett för blåsan pös ut åt andra hållet den här gången. Igår tyckte jag jag att jag var dum så det räckte, skämigt värre. Men idag ställer jag mig vid skampålen alldeles självmant, för så slarvig får man inte vara helt enkelt. Jag kan inte ens skylla på de nya skorna, det hade ju varit bekvämt annars, men det mesta av blåsan bildades i mina gamla välinsprungna Pumor.
Nåja, jag fick till ett kanonpass och det roliga är att sista km petade jag upp farten i modiga 10,5km/h och gasade på. Det fanns krut kvar, det kändes riktigt bra att veta. Inte en gång hade jag ont i blåsan heller
De nya skorna är lätta på fötterna, möjligen inget man springer långpass i. Det känns som att skorna vill att jag springer fort, otroligt konstig känsla men fötterna ville bara flyga fram helt enkelt och det är inte jag van vid
Om man verkligen märker en viktskillnad på kanske 30g låter jag vara osagt, det kan nog säkert vara placeboeffekten kanske men de här skorna längtar efter en idrottsplats helt klart
För att inte överdriva begränsade jag dagens pass till 90 minuter, man ska vara lite försiktig när man springer in nya skor har jag lärt mig. Inte så att skorna behöver vänja sig, men fötter, fotleder, vader och lår tycker det är kul att hinna anpassa sig till nya skor lite
Nu har skorna och de andra sakerna jag beställde från Startfitness kommit!
Skorna är helt perfekta, byxorna perfekta, jackan perfekt om än röd och inte brandgul men jag överlever och naturligtvis är löpar-BH:n perfekt men den tänker jag inte visa på bild!
Så här välekiperad blir man om man handlar i England!
9km på under timman, och pulsen höll sig låg och fin hela vägen. I snitt låg den på 152bpm och det är inte högt alls!
Dess värre kände jag av vaden lite igen, det var ett tag sen nu men imorgon är det löpfri dag så den hinner säkert hämta sig till helgen. Men bortsett från det smolket var det en underbar runda!! Solen stod ganska lågt och lyste mig i ansiktet, mysigt! Det blåste så jag höll på att fladdra bort emellanåt men när man kom i lä kändes det som om man flög fram helt plötsligt. All kraft man tidigare fått lägga på att besegra vinden gick åt till fart igen och fötterna dansade fram över asfalten.
Jag är så lyckligt över att det är barmark hela vägen nu! Grusigt, ja - men barmark! Äntligen!!!
Jag har kört samma upplägg förut, 6km i ~7:30/km, fast då med betydligt lägre puls (128/136). Tror nog allt att gårdagens backar sitter i benen mer än jag trodde. Antingen är backe tuffare än 10km tröskel (som var det pass jag körde närmast före passet jag jämför med) eller så är det jag som inte är lika van vid backe och helt enkelt blivit mer sliten av det än av tröskelpasset.
Jag tror på lite av båda, backe är tufft och i vinter har jag gnetat mycket runt tröskeln och försökt köra mycket tröskelpass i olika former. Däremot har jag kört ganska lite backe.
Hade tänkt mig att springa vanliga intervaller men isen ligger tung på idrottsplatsen i Spånga så jag fick leta upp närmaste branta backe och köra i den istället. Jag hade kollat upp backen i google earth och backen är 100m, 9% lutning, kanske lite väl brant men å andra sidan var den kort
Sprang uppför och joggade ner för backen och tvärvände tillbaka upp direkt vilket i princip fick pulsen att hålla sig i tröskelzonen större delen av tiden. Backen kändes längre uppför än ner för, jag kan inte begripa hur det går till...
Fem repetitioner var fullt tillräckligt idag, men i framtiden är jag inte främmande för fler. Backen lär ju finnas kvar
Sprang i princip samma runda som igår, fast den här gången sprang jag rätt på Spångavägen och fick lägga till en liten sväng på slutet för att komma upp i 12km. Därmed lyckades jag klämma in en backe till på rundan
Jag börjar få till det där nu, nu har jag fått in några rejäl sega motlut, några branta nerförsbackar och några rejäla uppförsbackar. Bra träning för både framsida och baksida lår!
Dessutom gick det i snitt fortare idag (7:04/km) för lägre snittpuls (153/166) så jag är skapligt nöjd, för igår hade jag inte magen full av korv stroganoff som skuttade runt i kistan medan jag sprang. Det är jobbigt att springa när man är mätt
Idag provade jag en ny runda, vilket visade sig vara en god idé eftersom det fanns flera rejäla backar att besegra i Spångaområdet. Jag hade ingen aning om att sundbyvägen i princip enbart består av uppförsbacke men det gör den.
De medlut man får går inte riktigt att utnyttja just nu eftersom det är glansis på alla ställen där det är skugga men detta till trots tycker jag att jag fick till ett rätt bra pass (12km på 1h26) med bara lite för hög snittpuls (154). Fast nästa gång tar jag nog med lite mer än bara 4dl vatten för det blev i törstigaste laget på slutet.
Kände mig otroligt stark och pigg idag, hade kunnat hålla på betydligt längre. Dock har jag andra åtaganden ikväll, så jag måste sno på lite. Jag är väldigt nöjd med snittpulsen, hade inte kunnat genomföra ett jämnare eller bättre pass i det avseendet. Genom hela passet höll den sig väldigt stabil och lugn, precis som jag hoppades. Jag är glad att jag inte är öm någonstans, kroppen känns bra. Sakta men säkert bygger jag upp en helt ny form, hoppas jag.
Sprang ute idag, i solen. Det är ju vår! För det mesta var det rätt okej underlag, lite is på sina ställen men inget jag inte behärskade. Eftersom det är notoriskt svårt att köra regelrätta intervaller så länge snön ligger tjock på idrottsplatsen valde jag fartlek istället. Det duger det med, jag tror det blev rätt bra det också. Jobbigt blev det i alla fall bitvis
Sauconyskorna är numera inte blänkande vita längre, nu ser de ut som riktiga löparskor
Backen upp precis hemmavid brukar jag normalt sett inte öka i, men jag såg att jag kunde komma hem på en timma jämt om jag snodde på lite. Men det är en grym backe att öka i, faktiskt. Men jag är en sucker för jämna fina siffror i statistisken så det är kanske inte så konstigt att jag nappade på 9km på en timma jämt
Gav mig ut och sprang en sväng medan levergrytan puttrar på spisen. Älsklingen åtog sig att röra om och provsmaka så den inte brände vid medan jag var ute. Sååå altruistiskt av honom
Det är hur halt som helst ute, blankis med vatten. Smältvattnet porlar jättefint, men det blir fruktansvärt halt också. Det var skönt väder ute åtminstone.
Så fort det blev lite barmmark ökar farten, tyvärr var det barmark på alldeles för få ställen för att glädja mig. Jag kände mig dessutom tungfotad och seg idag, helt oförklarligt.
Nåja, jag kände i alla fall inte av vaderna något speciellt. Alltid nått.
Idag körde jag backintervaller med träningsvärk i baken, lutning mellan 6 och 8 på bandet i 500m i taget. Klyftigt? Knappast. Men det var nyttigt för själen.
På något vis blev det ett rätt okej tröskelpass, trots den låga farten. Jag fick ganska mycket tid i tröskelzonen trots allt, och det är jag nöjd med. Däremot trodde jag att backe skulle vara skonsammare mot träningsvärken än ett vanligt snabbdistanspass, men det är inte nödvändigtvis en korrekt bedömning.
Jag vet inte säkert, men jag tror jag är tröttare i benen och baken nu än om jag hade kört ett vanligt tusingspass i tröskeltempo faktiskt.
Träningsvärken sen förra styrkepasset har knappt hunnit lägga sig men jag kastade mig över övningarna ändå. Nån gång ska man väl vänja sig
Tog bort 7-kilosvikten från vadövningarna och dubblade mängden pressar istället. Det var mindre jobbigt så jag ska nog göra som jag gjorde innan trots allt. 3x15 med 7 kilo är lite för lätt, så jag kanske ska göra 4x15 trots allt.
Det är fascinerande att 10 explosiva armhävningar kan ge sån träningsvärk i bröstet att det tre dagar efteråt är tungt att göra om det..?
Utfallen koncentrerade jag mig på, i synnerhet att se till att knäet förblev stadigt genom hela utfallet. Det är inte helt självklart har jag sett när jag kollat hur andra gör. Om knäet är instabilt tyder det på svag Gluteus Medius har jag för mig, det i sin tur kan ge följdproblem i helt andra delar av kroppen (som knäna eller fötterna t ex).
Fast grymmast av de grymma övningarna var ändå plankan i intervaller. Jag valde att stå 30s rakt, som vanligt. Därefter bytte jag (om än supervingligt) till sidoplankan åt ena hållet och höll den i 30s. Utan att tappa plankan gick jag därefter ner i rak planka 30s och sen upp i sidoplanka 30s åt andra hållet. Jag kände av plankintervallerna sen förra veckan redan från start, så det blev bara en intervall idag och jag har en mycket bestämd känsla av att jag kommer att få sota för det här. Nu blir ju nästa mål att orka fler intervaller, det är ju givet!
Efter det var det en fröjd att träna resten av överkroppen med gummibandet, allt kändes mindre påfrestande än plankan
Jag hade kanonsvårt att hålla låg och fin puls idag, antagligen beror det på träningsvärken. Den har bara blivit värre sen igår, som väntat. Men det flöt fint och jag slutade innan jag kände mig sliten. Tvärt om faktiskt, jag slutade trots att jag funderade på att sikta på längre. Jag tyckte inte det var så jobbigt, men pulsen talade emot så kroppen fick som den ville. Vid 90 minuter klev jag av, och är rätt nöjd med det faktiskt.
På precis samma sätt som pulsen kan skvallra om att det finns mer att ge kan den tala om när kroppen inte är i form och inte orkar. Det gäller bara att lära sig se det. Lära känna sin puls så att säga. Jag håller fortfarande på att lära mig.
Lågpulslöpning. Intressant att det gick så bra att hålla låg puls med träningsvärk nästan överallt
Så illa är det inte, i verkligheten. Magen är tilltufsad, ryggen rejält trött, axlarna slitna och baken stel. Så det är stora delar av mig som är ömma, men inte hela jag
De nya tightsen är underbara att springa i. Jag älskar dem! De sitter som ålaskinn, de glider ingenstans, skaver inte och de är lite glatta så man känner sig lite hal, som en tvål. Jag känner mig både snygg och snabb i tightsen, och det kan vara nog så viktigt hur det känns. Sånt brukar kunna vara självuppfyllande profetior, tror man att man kan brukar man oftast kunna. Tror man att man är snabb försämrar man åtminstone inte sina chanser att springa fort, kan man väl säga
Tänk positivt!
Älsklingen hämtade hem TENS-maskinen vi beställde för ett tag sen, en avancerad mojäng från Panasonic och nu har jag testat den också.
Det känns ytterst besynnerligt när vaderna skuttar och hoppar aldeles på eget bevåg, de kramar och vibrerar om vart annat. Men musklerna blev mjuka och gosiga efteråt, så visst gjorde den sitt jobb! Nu var kanske vaderna inte så stela till att börja med, så slutgiltiga omdömet får jag väl fälla när jag applicerat den på en rejäl träningsvärk men sådana brukar jag inte ha så svårt att dra på mig
Den kommer att sitta fint efter långa lopp när jag behöver snabba på återhämtningen lite extra (jag har tittat på min planering och får lite småpanik varenda gång jag ser hur tätt loppen kommer)
Men nu ska det gå bra!
Fåglarna sjunger, det skvalar om smältvattnet och solen strålar. Idag planerade jag löpning, och hade väl lösa funderingar på någon form av backintervaller. Det var då jag fick SMS från DHL, jag har ett paket att hämta ut. Inte i kiosken 500m bort utan i Nälsta!
Bra ursäkt för att ge sig ut på äventyr! Det tog inte särskilt lång stund för mig att ge mig ut, och inte särskilt lång stund att springa fel heller. Men extravarvet inne i Spånga centrum gjorde nog inte så mycket, jag visste ju vart *jag* var hela tiden. Det var Bromstensvägen jag inte visste vart den var
När jag väl hittade den blev det enkelt. Forcerade snö och is, det hade smält betydligt smäre i Spånga och Nälsta än härhemma. Jag sprang lika ofta ute bland bilarna som på trottoaren, oftast för att trottoaren var fullskottad med grus och snö som inte smält undan än.
Men vad gör man inte för att få tag i sina nya tight. Kanonfina är de dessutom! Bra ursäkt för att ta en jogg utomhus dessutom
Nu är jag rätt belåten faktiskt. Jag kan inte minnas när jag sprang så här bra senast, stabilt och avslappnat, trots hög puls. När jag satte PB på 5km gjorde jag det i ett tempo aningen långsammare än dagens tusingar men med högre puls. Så vitt jag minns var det varken avslappnat eller stabilt mot slutet den gången utan mer slugger och mindre finess.
Den här gången hade jag energi kvar att tänka på hållningen och steget, och ändå inte gå över 176 (även om jag faktiskt nosade på 176 sista intervallen).
Dessutom gjorde jag det med träningsvärk i baken och ryggen sen igår, formen är god helt enkelt och jag är nöjd
