Först och främst måste jag få skryta: Plankan 1:35
Personbästa.
Därefter satsade jag på gummibandet, försökte hitta så många muskler i överkroppen som möjligt. Bicepscurls, tricepssträck, rodd (med hjälp av en dörr), bröstpress (eller vad man nu ska kalla det när man vänder ryggen mot dörren och pressar handtagen framför sig), front raise, lateral raise och reverse curls kommer jag ihåg att jag fick med.
Blev förvånansvärt trött av att köra gummibandsövningarna faktiskt, undrar just om jag legat av mig... Antagligen har jag det med tanke på att jag mest springer nu för tiden. I och för sig körde jag i princip non-stop också, när jag blev trött i t ex biceps bytte jag bara fattning om gummibandet och jobbade med nån annan muskel. Det spelar säkert in, lite åtminstone.
Kissande hunden med spark (bilden) är grym, och jag fick med utfall också. Allt för att stärka gluteusmusklerna
Satsade på raka magmusklerna också, men ledsnade efter 5x10 och körde 3x20 efter ett tag. Får väl se om jag får sota för det imorgon, jag skulle tro det
Rappar man på lite hinner man med ganska mycket på bara en halvtimma
Det blev synnerligen lätt löpning, blev nätt och jämt svettig. Men nån gång ska man ju ägna sig åt det också. Ingen träningsvärk i vaderna, inte ens stelhet eller seghet faktiskt som jag förväntat mig. Tänkte att vaderna kanske var påverkade av gårdagen även om de inte värkte direkt, men jag kunde faktiskt inte känna att de skulle varit anfäktade av något
Imorgon ska vi på kalas, så frågan är om jag hinner med någon löpning då och på söndag vete tusan om jag hinner. Den som lever får se helt enkelt.
Ha en trevlig helg, det ska jag ha!
Inte idag heller.
Nåja, jag får väl glädjas åt att jag har starka vader då, när jag inte har fått träningsvärk att skryta med.
Vadhävningar, på ett ben åt gången med två 3,5kg-hantlar i händerna. Först med böjt knä för att ge soleus (inre vadmuskeln) vad den tål och därefter med rakt ben för att även gastrocnemius (den yttre) ska få vara med och svida lite. Explosivt upp, sakta ner. Stannar upp i övre och nedre läget, håller positionen lite.
Får jag inte träningsvärk av detta så är det bara så det är. Bara för att det bränner mjölksyra i musklerna betyder det inte att man får träningsvärk för det har jag märkt.
Struntar i löpningen idag, jag är seg och mätt efter att ha knatat runt på Tekniska Museet idag och tittat på "NASA - A Human Adventure". Rymden är spännande och de tidiga pionjärerna på området var enormt modiga.
Satsade hårt på vaderna igår, tänkte skaffa mig lite mysig träninsgvärk. Men det är ingen träningsvärk i sikte i vaderna.
Däremot i baken.
Jag förmodar att det beror på den explosiva fartökningen jag gjorde för att pressa upp pulsen det sista. Kraften som krävs är exceptionell för mig, jag är totalt ovan vid att springa i 13,2km/h ens kortare sträckor. Lite över 12 körde jag intervaller i tidigare, för länge sedan. Evigheter känns det som.
Så det är nog det som känns i baksida lår och rumpa nu, och då är det mer som en värkande trötthet snarare än riktig träningsvärk.
För att få träningsvärk i vaderna får jag nog börja med enbensvadhävningarna igen, för tvåbens verkar inte ha någon effekt alls ens med 7 kilo extra i händerna. Jag som tänkte jag skulle vara praktiskt och köra båda på en gång, det får jag nog ge upp om jag vill ha rätt effekt.
Jag får göra om, och göra rätt helt enkelt
Jävlar i havet och fiska på land!! Bosöns testledare hade rätt i det också, att jag förmodligen hade högre maxpuls än jag trodde.
Jag började springa med tröskelpass lite löst i tankarna, om kroppen kändes villig och anden stark. Efter knappt en kvart hade jag lyckats arbeta upp en bra puls på runt 165 och kände mig stark och lätt, så jag ökade lite. Pulsen stabiliserade sig runt 170. Första 2km gick i uppvärmningstempo, därefter småökade jag succesivt.
Vid 5km kände jag mig fortfarande odödligt stark, så jag ökade igen och den här gången höll jag ett öga på pulsen (så noga det nu går när man springer) och ökade farten så fort pulsen inte verkade vilja stiga. Vid 179 började jag flina dumt för jag kände mig fortfarande så där fånigt stark, men vid 181 verkade pulsen stanna - som vanligt. Det tog två ökningar, först till 13 och sen till 13,2km/h, innan pulsen reagerade. Vid det laget började jag få tunnelseende och myrkrypningar i fingrarna och var inte alls lika kaxig som vid 179 men det är stort att jag fick se 182 på klockan och inte detta eviga 181!
Nu har jag iofs satt 185 i klockans om maxpuls, så det blir ju förståss nästa mål på pulsfronten. Att se om jag kommer över den pulsen, men det får anstå ett tag för det här var kanonjobbigt
Fast det här måste ju betyda att jag ökat både syreupptagningen och mjölksyratröskeln..?
Äntligen! Jäklar i min lilla låda vilket härligt pass jag fick till. 2km uppvärmning och 5km tröskel. Snittpulsen för tröskelpasset blev bara 167, dvs aningen för lågt men 3 av 5km hade hög och fin snittpuls så jag tycker det är klart godkänt ändå eftersom det tar en liten stund för pulsen att nå "marschfart" s a s. Dessutom slutade pulsen stiga de sista 2km och stabiliserade sig strax under tröskelpulsen, kan det bli bättre?
Vaden är så enormt mycket bättre idag, det är helt obegripligt att lite låsningar kan ställa till med sånt elände egentligen.
Nu ska jag bara komma ihåg att sköta min stretch och vadövningarna i fortsättningen, man kan ju *försöka* hålla sig låsningsfri
Återbesöket hos naprapaten gick bra, det knakade och knäppte i både fot och rygg idag med. Nu börjar det kännas som att vaderna faktiskt mår bättre också, jag känner en påtaglig skillnad mot innan. Men det kan bero på den synnerligen hårdhänta massagen också. Jag är redan svagt missfärgad på de masserade områdena men jag känner mig också mer rörlig än förut.
Förhoppningsvis blir sista besöket nästa vecka, då hoppas jag att allt är som det ska igen.
Jag fick förtroendet att fortsätta löpträna som vanligt, eftersom hon tror mig om att kunna skilja bra smärta från dålig. Bra smärta kan vara trötthet medan dålig ett tecken på att man håller på att göra sig illa. Jag lovade att sluta springa om det kändes fel, och det står jag för. Jag är inte dum
1. Vilken är din bästa löplåt alla kategorier?
"The Sisters of Mercy: Doctor Jeep"
2. Vilket är ditt bästa löparminne så här långt?
"GöteborgsVarvet 2008 eller Stockholm Marathon 2010, båda fallen bars jag fram av en härlig, euforisk lycka över att vara där och kunna springa."
3. Vad brukar du äta efter passet?
"Hemlagad mat för det mesta."
4. Vad vill du säga till dem som påstår att de inte springer för att bli snygga nakna?
"Att var och en springer efter sin förmåga och av sina egna anledningar."
5. Vilken är den vackraste plats du sprungit på?
"Stockholm Stadion"
6. Vilka är dina löparmål för 2011?
"Marathon sub5 vore roligt"
7. Vilken är din största löpardröm?
"Oj... Har jag någon? Just nu är jag så nöjd där jag är, men jag kanske börjar tråna efter något igen vad det lider."
8. Piffar du till dig innan du ger dig ut och springer? Och i så fall hur och varför?
"Nej, jag blir så svettig och rufsig att det inte är lönt att bry sig."
9. Din favoriträtt?
"Svensk husmanskost går alltid hem hos mig, rotmos smäller lite högre än det mesta dock."
10. Din favoritsemester?
"I Småland hos pappa, med fötterna i Mosjön och solen i ansiktet. Det finns en kanonfin 6km-runda där också."
11. NU är det din tur att svara på frågorna
Snodde frågorna från Lena som i sin tur snott dem från en annan person som antagligen hittat dem hos någon
Det är något visst med snabb löpning ändå. Visst, jag tror att blodgivningen hjälpte snittpulsen till nya höjder så helt optimalt att göra som jag gjorde är det väl kanske inte med tanke på att jag sprang i Karlstad nyligen och allt. Men jag började väldigt lugnt och fint och de första 5km gick i väldigt fint och lugnt tempo. Full uppmärksamhet på vaden, ingen musik som störde eller distraherade.
De första 5-10 minutrarna gnölade vaden lite men sen klingade det av. Jag höll mig i skinnet. Höll pulsen mellan 130 och 150. Avvaktande. Men när det var knappt en kilometer kvar fick jag nog och ökade stegvis till 5:45/km - fortfarande med full fokus på vad vaden eventuellt kunde tänkas tycka om det men den hade inga åsikter i saken. Pulsen däremot drog iväg riktigt fort. Men det var skönt att få sträcka ut, få springa fort och känna att jag kan fortfarande.
Ja, det var jobbigare än vanligt men jag vet varför. Och jag är väldigt nöjd.
Då har jag varit hos naprapaten med min skumma vad och nog sjuttsingen hittade hon låsningar i ryggen igen! Det knakade och knäppte om mig idag också! Samma ställe, så vitt jag vet. Föst satte hon på den där TENS-manicken så mucklerna blev varma och mjuka, och sen masserade hon lite innan hon började knäcka och dra i ryggen. Det lät som när man knäcker knogarna, fast i ryggen och det är en udda upplevelse. Det känns mer än det hörs. Högerfoten hade låst sig igen också, men det knakade hon också loss. Stackarn hade så ont i knäet men jobade ändå.
Fast nu har det varit mycket nålar på sistone - jag vågade låta henne sätta akupunkturnålar i vaden!
Bara jag inte ser nålarna är det i och för sig ganska lugnt, men det är lite obehagligt när de sätter nålar rakt in i stela områden med dålig cirkulation. Tanken är ju att sätta sprutt på cirkulationen igen, och jag är beredd att testa det mesta om det betyder att jag kan springa snart.
Vadövningarna är bra om jag fortsätter att göra, cirkulationen är ju hjälpt av att musklerna jobbar lite lagom mycket. Jag ska tillbaka på tisdag och följa upp så att det går åt rätt håll, tills dess får jag väl vara förnuftig och inte träna mer eller hårdare än att det känns bra.
Jag är absolut redo att börja springa, fast jag kanske ska hålla mig till löpbandet så jag är hemma och klar i samma ögonblick vaden säger ifrån om den nu gör det. För säkerhets skull menar jag. Man kan inte vara nog försiktig.
Nu har jag vågat. Jag har gett blod. För en som är nålrädd är det en stor grej att våga låta dem köra in den där vassa saken i armen, men när det var gjort var det bara spännande. Det tog bara tio minuter så hade de tagit det de ville ha för den här gången och jag kände mig faktiskt lite nöjd med att jag äntligen vågat.
Jag har en populär blodgrupp som de alltid har brist på så hon var glad att jag kom förbi. Mig veterligen har de väl alltid brist på allt blod?
Hb 142 är väl rätt bra för att vara kvinna, mellan 120–150 skulle jag visst ligga för att det skulle vara bra. Så då var det bra, för högt eller för lågt kunde bero på mindre kul saker som sjukdom eller doping om jag inte fattade fel.
Nu ska jag, som en snäll liten blodgivare, knapra Duroferon i tjugo dagar. Med lite tur kommer de inte kalla mig förrän efter Stockholm Marathon, för då har jag hela sommaren på mig att återhämta mig
Nu är jag lite stolt
Jag satt och kikade igenom hur jag mådde och tänkte förra året vid den här tiden, antagligen sökte jag lite tröst eller kanske en insikt. Hur som helst slog det mig att jag blir löpsugen igen ganska snabbt efter ett lopp, i genomsnitt 3 dagar tar det innan huvudet börjar längta ut igen. I år har jag återhämtat mig väldigt mycket snabbare än jag gjorde förra året. Vid motsvarande tid förra året (som idag alltså) kunde jag förvisso gå men inte obehindrat som jag gör nu och jag var absolut inte lika besvärsfri.
Oron för att träningen inte fungerat som den ska är densamma, oron för att inte kunna börja springa igen är samma och paranoian att någonting skulle vara kapitalt fel är fortfarande kvar. Samma oro ekar genom blogginläggen, nu när jag hittat något så roligt är jag rädd att inte kunna fortsätta.
Vaden är kapitalt mycket bättre idag. Förmodligen kommer en rejäl idrottsmassage göra susen och få igång blodcirkulationen igen, för jag betvivlar att jag lider av något annat än post-tävling-depression - om man nu kan kalla det så när man är ledsen för att ett roligt lopp är förbi och att det dröjer jättelänge innan man får uppleva något i den stilen igen.
Så exalterande. Det komiska är att lårens framsida är återhämtade. Redan igår kunde jag röra mig i stort sett obehindrat, med ett undantag.
Höger vad.
Någonting i höger vad är synnerligen olyckligt fortfarande, men jag har trots mina ansträgningar inte lyckats lista ut vad det rör sig om. Jag har en ny teori, säkert den sjunde i raden, och det är att tibialis anterior är överansträngd och drar i sin antagonist (soleus) som redan sen tidigare var trött och tilltufsad. För jag är bara trycköm på smalbenets framsida, ingen annanstans. Men det är på baksidan, inuti vaden (vilket jag tolkar som soleus), som det gör ont med jämna mellanrum.
Det kommer säkert fler teorier med tiden. Men bortsett från den där enda skavanken så är benen bara lite stela, som om jag kört ett bra benpass på gymmet nyligen.
Så jag vilar lite till.
Senaste veckan har vaderna, främst min högra, varit ett kapitel för sig. Det är jobbigt när man inte vet vad som är tävlingsnerver och vad som är träningsvärk. Jag ville gärna nita de där 5 milen i alla fall, så varför inte sikta in sig på det och se hur det går?
Ett varv på knappt 84 sekunder i 6 timmar skulle ge 5 mil hade jag räknat ut, och idén var att hålla sig därikring så mycket som möjligt utan att pressa upp pulsen allt för högt. Visst tryckte jag på lite när jag passerade någon emellanåt, men jag lät tempot sjunka raskt igen så det påverkade i stort sett inte pulsen speciellt mycket.
Om man bortser från de 3-4 första varven då jag verkligen fegade med vaden och tog det riktigt lugnt (jag var fortfarande öm i vaderna när tävlingen började) så låg pulsen stadigt mellan 145 och 151. Inte undra på att jag efter 3 timmar kände mig fräsch som en nyponros och pigg som en lärka.
Efter 4 timmar började jag bli lite less, men det var faktiskt först efter att jag passerade maran på 5:15 som jag "fick nog". Jag kan inte förklara vad som hände bättre än så, men jag blev nöjd. Mätt, kanske man kan säga? Jag lurvade runt eftersom det ju var 45 minuter kvar, men helt utan engagemang längre, och det syns:
1h: 8 294
2h: 16 818
3h: 25 148
4h: 33 284
5h: 40 064
6h: 46 856
Det längsta jag kommit på ett 6-timmars är 47,749 - också det i Karlstad. Det fattas en enda kilometer, nog så irriterande. Fast förra gången bars jag fram av den lätt eurofiska känslan av att ha bräckt mara-pers med över en halvtimma (då gick maran på 5h12). Några sådana kickar hade jag inte till min hjälp den här gången. Inte heller hade jag koll på att jag faktiskt höll planen, hela vägen till det var i princip 45 minuter kvar. Att det bara skiljde några minuter mellan marapasseringen och mina bästa maratider någonsin reflekterade jag aldrig över, jag tror inte jag ens tänkte så långt.
Första längre stoppen blev jag tvungen att göra vid strax efter 4 timmar, toalettbesök går knappast att bara hoppa över. Men då kände jag mig fortfarande förhållandevis fräsch. Vid 5 timmar nästan precis var det dags igen, men då var jag mer sliten och det är efter det varvtiderna blir ojämna och stökiga. Fram tills dess var det enda som sinkade mig själva drickandet, istället för varvet på 1:24 kunde det bli 1:30 (i ett eller två fall 1:50) så vattendisciplinen är jag nöjd med faktiskt. Greppa - stick - drick fungerade den här gången.
Jag testade att dra på ett varv, när det var i princip bara var en kvart kvar och kom ner i 1:11 på varvet (6:06/km) och blev väldigt belåten, eftersom det fanns kraft kvar för en tempoökning och det gjorde inte ont i vaderna. Just då tyckte jag väldigt mycket om mina ben.
Idag är jag inte lika övertygad och mina ben är absolut inte vänskapligt inställda till mig. Höger vad är återigen öm som ögat, och det kan nog ta ett tag innan den är glad igen. Fast strumporna fungerade strålande, det är inte tu tal om den saken. Utan dem är jag osäker på om det ens hade gått så här bra.
På det hela taget är jag nöjd, utom med det faktum att jag tappade bort planeringen och när jag inte längre hade den att luta mig emot gick det inte så bra längre.
Så här fin blir man om man ekiperar sig på Runners Store. Det nya är kompressionsstrumporna från det Svenska företaget GoCoCo, strumpor jag testat tidigare fast inte illandes brandgula och mycket kortare skaft. De håller t om för mina tånaglar!
Visst passade strumporna bra till den minst lika lysande tröjan, att tröjan verkar lysa mer på bilden än strumporna är blixens förtjänst. I verkligheten är de lika iögonfallande
Nu är jag nöjd.
Det blev en liten kortis på löpbandet eftersom utekläderna istadigt vägrade att torka innan solen gått ner och kan jag inte springa med solen i trynet kan jag lika gärna springa inne.
Mysteriet med den bråkiga vaden är löst.
Sauconyskorna är hårdare i mellanfoten än vad jag är van vid. Vänsterfotens hålfot är van att åka i backen med ett brak, no news där liksom. Men fröken högerfot är betydligt mindre van vid dylik brysk behandling och jag ska nog erkänna att jag blev lite väl glad i nya skorna för väldigt många pass har gått i de skorna på sistone. Iläggsulorna vidarebefodrar stötarna rakt upp i underbenet och till sist har vaden börjar gnälla.
Det förklarar varför inga vadövningar, stretch eller klämmande har lyckats lokalisera någon enskilt punkt det gör ont i. Jag började nästan tro att jag hallucinerade!
Och det är inte konstigt att det inte kändes att springa ute, då springer jag ju i mina superdämpade fluffiga New Balance-skor som absorberar allt från små stötar till bilkrockar i 30km/h.
Hade jag varit en klyftig löpare hade jag skolat in de nya skorna lite. De sitter perfekt, de är underbara på alla vis och jag får inte ens blåsor av dem. Något unikt bara det. Men jag är inte van vid så hård dämpning, för jag uppfattar dem som betydligt styvare än mina andra skor. Har man aldrig sprungit i spikskor förut bränner man inte av ett tvåtimmarspass med dem första veckan, kanske inte ens andra veckan. Det skulle jag tagit med i beräkningen, och tagit det lite lugnt med benen. Låtit dem anpassa sig till det nya.
Nu har jag lärt mig det. Hoppas jag.
