På bilden nedan syns en flitigt använd julklapp som jag fick av älsklingen. Den har en hård knopp på undersidan som inte likt hårdplast plattar ut sig lite så det blir lättare. Nej, den här rackaren är stenhård, och inte överdrivet stor heller så jag har kort tid på mig att reagera jämfört med om kulan under brädan hade varit stor som på gymmets balansbrädor.
Än så länge måste jag ha en hand emot katternas klösmöbel för att inte stjälpa, men jag jobbar på att kunna balansera utan extra stöd. Jag behöver inte ens hålla mig i, utan bara sätta handen emot något så blir fötterna stabila. Antar att det beror på taskigt balanssinne.
När jag kan stå på den utan *större* problem är det dags att börja använda den i andra övningar för att stärka fötter, fotleder och varenda muskel som har med balansen att göra! Men än så länge räcker det gott som det är, jag studsar upp på den ibland när jag går förbi den och blir stående en stund. Inga långa sessioner åt gången, det känns ändå. Ovana helt klart, men det ska vi väl ändra på
Gott nytt år!
Igår blev det en fruktansvärd massa promenader för mig del, så jag satsade på ett kort men inte så underhållande mittkroppspass. Jag fick ge mig rätt snabbt, därav mitt missnöje.
1 minut plankan klarade jag rätt bekvämt, det var fascinerande med tanke på hur länge sen det var jag testade den. Lite olika versioner av crunches körde jag också och det kändes direkt i magmusklerna att de inte alls var på humör. Det trots att jag lirkade och försökte hitta varianter som kunde fungera. Fast så var det torsdag igår, och träningsvärken peakade då så det borde jag ju kunnat räkna ut...
Idag har träningsvärken i höfterna klingat av ganska ordentligt, däremot är jag skapligt öm i magen. Det lilla jag körde igår räckte tydligen. Klent...
Nåja...Det är som det är.
God Jul!
Tidigare under dagen noterade jag roat att jag har träningsvärk i höfterna, baken och höftböjarna. Lite oväntat, tyckte jag och tänkte att det minsann skulle lätta med lite lugn jogg. Jag började faktiskt med att töja ut benmusklerna lite mjukt före passet, så stel kände jag mig. Det säger en del.
Nä, det lättade ju inte som ni säkert redan gissat. Hade en lös idé om att ~6:40/km kanske kunde vara lämpligt men så fort ville benen inte att jag skulle springa idag, så jag fick vacker sänka farten.
Efter några kilometer kände jag med all önskvärd tydlighet att det inte bara var i höftregionen jag hade träningsvärk. Vaderna och hamstrings knorrade yrvaket och irriterat och magmusklerna kändes trötta och ömma. Sen var det ju förstås bara att invänt resten av serenaden av klagosånger från kroppen.
Det var vansinnigt så hårt snabblöpningen igår tog på kroppen. Det hade jag faktiskt inte riktigt räknat med. Är det så man springer sönder sig, genom att underskatta hur hårt tuff löpning tar på kroppen och överskatta hur mycket man tål?
Skulle nästan tro det.
Tur att det vaknas en hel del vila framöver.
Jäsicken så bra jag är, 5km på 26:52! Fast jag fick stå på sista km för att hinna och det var snävt med marginalerna till 27 - men det gick!
Nästa gång går det säkert ännu bättre för då kommer jag ihåg uppvärmningen också. Fast nästa gång är jag kanske inte så springnödig att jag har 100 i puls stillastående (normalt har jag ~60)
Näst sista km, mot slutet kände jag mig som ett badkar som någon dragit ur proppen ur. Energin bara sörplade ur mig, snabbt. Jag tröstade mig med att det bara var en km kvar och försökte slappna av. Då trodde jag att jag hade tröskelpuls, eller kanske t om något högre men så högt kom pulsen inte förrän sista km så den där känslan har nog inte så mycket med tröskelpulsen att göra ändå kanske.
Det är en fascinerande sensation i alla fall, för jag vet att jag är nära mitt max när den känslan kommer. Det är som om kroppen försökter säga 'du, det här håller inte i all evighet bara så du vet'. Inte för att man måste lyssna men ändå...
Vinterns första snöfall här i trakten, så jag plockade fram vinterskorna och skulle testspringa dem. Första passet, så jag valde en kort runda (9km). De är absolut vattentäta, det märkte jag när jag ideligen klev ner i moddpölar som var betydligt våtare än de gav sken av att vara.
Den ena hälen fick en blåsa av hälkappan, så det måste jag lära mig hantera på något vis. Tejp, annan snörning, sportslick eller compeed är väl de troligaste motmedlen.
Hur som helst är jag glad att jag inte gav mig ut på den där 20km-rundan jag först tänkte på, blåsan hade varit ett blodigt sår i så fall. Nu kom jag undan med lite lös hud, en argt röd fläck på hälen och en förhoppning att det läker ut fort.
Jag satt och snokade hos idrottsdoktorn.se, inte för att jag har ont utan för att jag är en förbaskat nyfiken individ. Snubblade över en fråga om framfotalöpning, (
http://www.idrottsdoktorn.se/fragor-svar/lopning/var... för den som vill läsa själv) och stannade vid meningen "En annan vanlig skada, ffa hos framfotslöpare, är överbelastning av senan till muskeln som böjer på tån, flexor hallucis longus".
Vad var nu det för jäkla muskel då, vart sitter den? Ut och bildgoogla, och hittade den lilla rackaren och dess kamrat, flexor hallucius longus. Om man tittar på triggerpunkterna för de två så är det exakt där jag brukar bli öm när jag blir öm i vaderna och det blir jag ibland.
Nu vet jag alltså vad det är som är felet. Jag blir trött i tårna...
Skämt åsido, jag har medvetet försökt jobba med löpsteget och vara väldigt noga med att sätta i fötterna under mig. Det vore inte långsökt att tänka sig att det är därför jag så lätt blir trött i vaderna, för även om min teknik är långt ifrån perfekt tror jag ändå att jag jobbar mer med vaderna nu är för ett år sen.
Jag försöker helt enkelt låta bli att 'sätta mig' när jag springer, det är en ganska ineffektiv löpstil och jag är aldeles för lat för att vilja lägga en massa energi i onödan på något som går att göra så mycket effektivare.
Filosoferade medan jag sprang. Idag hade jag notoriskt svårt att hitta rytmen, vaderna var trötta och utan stuns. Det var inte så att det blev jobbigt, det gick bara inte speciellt fort.
Jag misstänker att när man springer "rätt", när man flyter ovanpå så där som jag gjorde igår så lägger man mer arbete på vaderna. Det skulle förklara varför vaderna är ovilliga och sega men resten av mig känns helt ok.
Näst sista kilometern pressade jag på lite, jag ville se om jag kunde. Förstås kunde jag, inte tu tal om den saken. Sen lufsade jag sista km hem, nöjd och belåten.
Värmde upp på samma sätt som förut, genom att börja springa i lagom fart och sen öka bit för bit tills jag antingen nått 170 i puls eller inte kan springa fortare, vilket som nu kommer först.
En klunk vatten, nolla klockan och sen bar det av. De tre första intervallerna kändes som de skulle. Lagom jobbiga så där. Tänkte på stilen, försökte hitta rytmen. Slappna av. Låt fötterna göra det de ska, ner med axlarna och slappna av i käken. Pendla med händerna rytmiskt. Generera kraft ner i benen, låt magen vidarebefodra den neråt i kejdan.
Hittade balansen, rytmen. Så där lite plötsligt. Det kändes som på det gjort idrottsplatsen några gånger, som om jag springer lite ovanpå. Som om jag blivit lite längre än vanligt, flyter fram med kraft och energi fast utan att slösa ett uns på onödiga rörelser. Det är kul när det där händer och ännu roligare att jag behöll känslan genom alla de tre sista intervallerna.
Jag blev först väldigt förvånad när jag såg pulskurvan. Ibland tänker man inte längre än näsan räcker, men det är ju självklart egentligen, att pulsen inte stiger lika högt när man väl hittat det energieffektiva steget. På löpbandet håller jag hela tiden samma fart och då stiger inte pulsen lika högt. På idrottsplatsen hade jag antagligen ökat farten istället.
Vad jag önskar att jag kunde hitta det där steget oftare.
Dagens långpass är på sätt och vis lite sorgligt, för nu är de sista avsnitten av Star Trek slut. TNG har varit en trogen följeslagare under de långa timmarna jag nött på bandet. Picard och hans besättnings öden och äventyr har lyst upp vintermörkret men idag var det alltså dags för farväl.
Jag har DS9 framför mig, men det är en ny spännande bekantskap. TNG är en trogen vän som jag hunnit lära känna, förstå och älska. Det är ju inte så att DVD:erna upphör att existera bara för att jag sett dem men nu har jag sett dem alla. Då blir det inte riktigt samma sak att se dem igen.
Så nu är jag lite dyster, jag tyckte verkligen om TNG. Fan ta Paramount för att de la ner serien.
Eftersom jag bytte ett distanspass mot ett backpass de här veckan, och därmed körde två kavalitetspass samma vecka, är jag inte helt missnöjd med att jag förmodligen inte når några 8 mil. Det kanske "bara" blir mellan 6 och 7 beroende på hur det känns imorgon.
Avsikten är att kopiera dagens pass imorgon, men om inte benen vill tänker jag inte framhärda. Jag springer väldigt mycket nu. Det blir bra vad det än blir.
Motlutet höjde pulsen till mer rimliga nivåer för farten, det är inte så troligt att jag pendlar mellan 130 och 140 i puls när jag springer ute i den farten. Närmare 150 och över, om det är kuperat och det är det nästan alltid ute, är mer sannolikt.
Oj vilket pass jag drog på. Shit... Jag anade väl att det skulle bli jobbigt men inte hur jobbigt!
Backe bestämde jag mig för och först värmde jag upp, 3km i ökande tempo. Sen körde jag 4km i 6:35min/km (samma fart som igår) fast med lutning 6 första 400m på varje kilometer. Det skickade upp pulsen långt över 170, jäklar i min lilla låda alltså!
Högsta noterade puls 174 och i planlöpningen sjönk pulsen fint varje gång! Det är ju kanon!!
Efter 4 backar á 400m och påföljande 600m planlöpning kände jag mig nöjd. Orkade inte mer den här gången. Nu är jag belåten, det här tyckte jag gick väldigt bra!
Skulle kanske joggat ner ett par tre kilometer om jag hade kommit ihåg det, men jag ska erkänna att jag var alldeles för nyfiken på pulskurvan för att ha en tanke på det. Jag tittade nämligen bara på distansen medan jag sprang.
Nåja, det kan jag göra nästa gång
Man blir inte klar fortare för att man springer fortare när man bestämd en viss tid. Men det känns bättre att hålla lite tempo när man är sent ute, trots att 90 minuter är 90 minuter vilket tempo man än väljer.
Pulsbandet fick fnatt ett tag, igen. Plötsligt studsade signalen vilt mellan 120 och 163, kontaktproblem kanske? Det slutade iaf när jag justerade bandet lite. Efter 6km löpning kan jag knappast ha varit för torr åtminstone, jag svettas som en sprinkler när jag springer.
Bättre snittpuls än motsvarande pass förra veckan. Ser att pulsbandt fick spel då också, undrar om det kan vara löpbandet som orsakar störningen? Smorde löpytan (undersidan) nyligen så någon statisk elektricitet borde det inte börja generera än, men det är inte det enda som kan störa en sändare väl?
Om benen och humöret är överens imorgon kanske jag ska testa lite backe, det lockar ju onekligen en del. Då ska jag bara bestämma mig för kort eller lång backe, joggvila eller ståvila, vilket kärt besvär!!!
Värmde upp, knappt 20 minuter i ökande tempo tills jag kände mig redo (samma taktik som förra gången, och då gick det ju bra) och valde därefter intervaller dagen till ära. Tusingar i ungefär det tempo jag körde milen på senast lät väl bra, tänkte jag. Det var väl så expertisen tyckte man skulle göra, om jag inte missminner mig.
Det kändes jobbigare än pulsen anger, det kändes banne mig som att jag fick slita mer än jag gjorde när jag sprang milen. Besynnerligt. Högsta puls 166 är inte i önskad zon (169-176) ändå kändes det så. Mysko.
Kanske bara "en sån dag", antagligen.
Det var så mycket skönare att springa ute idag, jämfört med igår. Benen kändes lätta och löpvilliga, skorna vägde ingenting jämfört med igår och till och med backarna kändes mindre branta idag.
Råstensgatan är alltid jobbig förstås, det är därför jag springer där och det är av samma anledning jag väljer väg sopm jag gör i Hallonbergen. Sega, långa motlut, korta branta backar och allmänt slitigt för baksidorna. Jag tror det ger bra reslutat att smyga in sånt i rundorna, och inte bara springa i backe på backpassen.
Om inte annat ger det ett visst självförtroende att veta att man minsann knäckt brantaste backen i grannskapet
Har fått med några medlut och branta nerförsbackar också, det är ett område som känns viktigt att lära sig behärska. Det är svårt att springa avslappnat i nerförsbackar och ändå behålla den goda tekniken. Det är lätt hänt att man börjar fäkta och flaxa med armarna, sätter i fötterna framför sig eller gör något annat tossigt. Men man lär så länge man lever, jag jobbar på tekniken och jag tycker jag gör framsteg - åtminstone känns det så
Försökte efterlikna de pass jag kör ute så jag laborerade med lutningen, för att försöka hitta den ansträgningsgrad jag upplever när jag springer utomhus men det är svårt. Pulsavläsningen blev helt sjuk ett tag, pulsbandet påstod seriöst att jag hade över 200 i puls ett tag
Undrar om inte bandet råkat glida snett eller nått, för det kändes som att jag höll ungefär samma puls hela tiden, dvs runt 150. Nåja, skit samma. Det blev ett bra pass tillslut, det mesta av stelheten är borta för tillfället men den kommer väl tillbaka vad det lider.
Vilodag imorgon, men det betyder inte att jag är helt orörlig. Nån promenad kanske det blir, om inte vinden fortsätter yla som den gör, just nu är det larvigt blåsigt ute.
Ekvatorns omkrets är ungefär 40 076 km och dess radie ca 6 378 km. Hittills har jag sprungit 6 836km sen jag började
2007: 880
2008: 1026
2009: 1383
2010: 1758
2011: 1789 (and counting...)
Synd att man måste sätta en tidsram på sina mål, det hade varit kul att sätta upp distansmålet 40 076km annars och se hur lång tid det tar att genomföra.
