Nu när jag summerar november ser jag att jag sprungit 311km på en månad. Snittempot blev 6:48/km att jämföras med oktobers 7:24/km och 262km. Ljuva september bjöd på minst lika många pass, men kortare: endast 120km i 7:21/km.
Det är lite lagom att det är december härnäst, en del pass kommer att falla bort och gissningsvis kommer en del andra pass av nöd och tvång bli kortare. Det kan nog passa rätt bra med en månad som inte ökar som de två före gjorde
Med en månad till godo har jag dessutom sprungit mer än jag gjorde 2010:
2010: 1 758km
2011: 1 789km
Hm... 211km från 2000 jämt...
Fast jag tänker inte sura för det, för det var jätteskönt att springa ute idag. Inte alls speciellt kallt, bara förbenat blåsigt. Jag försökte imitera löpsteget jag fick till igår, försökte hålla bilden av mina favoritlöpare i åtanke och försökte löpa högt och lätt.
Det är baske mig inte så lätt, men jag tror jag är på rätt väg. Snittpulsen 151 är godkänd (lågpulszonen ska ju vara 130-150 men ett ynka slag ...) och snittempot 6:44/km är jag nöjd med, i synnerhet om man tänker på vad jag gjorde igår.
Jag undrar om inte älsklingens nypor gjort sitt till för att det skulle bli lite magi idag också, för jag fick en grundlig genomgång, avslappnande massage för trötta muskler efter passet igår. Rätt utfört verkar det kunna göra underverk för återhämtningen.
Fast nu är jag trött igen, och inte bara i benen utan det mesta i nivå med och under öronen...
Värmde upp knappt 20 minuter, proggressiv löpning. Ökade stadigt tempot tills jag var uppe och snurrade på 12km/h och det är fort, tycker jag. Det är koncentrationskrävande att springa avslappnat och fort samtidigt. Jag höll den högsta farten tills det kändes som att jag "var i gasen" om det är någon mer än jag som begriper det där. Det är inte så mycket en viss puls som en allmän känsla av "nu jävlar".
Sen nollade jag bandet, och började på dagens pass. 5km hade jag bestämt mig för. Väl där, ändrade jag mig till 6km, för det klarade jag senast jag testade. Men den gången kroknade jag, pulsen stack och jag fick ge mig vid 6km, så då måste jag ju ta 7km idag. Givet, eller hur?
Väl uppe vid 7km skulle jag ju bara till 10km, så enkelt var det. 3km orkar man. Jag tittade inte så mycket på klockan, jag fokuserade på att hålla höften högt, tänka på löpsteget, inte krokna ihop som en ostbåge och hålla huvudet högt.
Som dressyrryttarna, de har ett snöre i hjässan, som kroppen hänger från. Rak rygg, perfekt balans. Slappna av och försöka låta bli att dra upp axlarna till öronen.
Knepet för att orka hela vägen verkar vara att slappna av, koncetrera sig och föräta sig på ugnsrostade rotsaker kvällen innan. Eller så har det med 2XU-tightsen att göra, jag har hitills inte gjort ett enda dåligt pass med dem.
Milen gick på 54:23 (5:26 min/km, eller ~11km/h) och det är nytt personbästa alla kategorier. Undrar om det är en superkompensation efter jättepassen i helgen? Kan man få kroppen att göra om det?
Nu är jag trött, lycklig och nystretchad. För en gångs skull stretchade jag faktiskt, det kändes som att det behövdes just idag.
Jag är officiellt förbryllad.
Vaderna är inte tröttare än de brukar vara och alla andra löpmuskler verkar helt i sin ordning. Ingen trötthet efter gårdagens pass så vitt jag kan bedöma. Pulsen höll sig härligt låg och fin hela passet idag, trots att jag körde lite hårdare.
Jag begriper inte det här, för enligt konstens alla regler borde jag haft aningen för hög puls (5-10 bpm åtminstone) och vara sliten i benen idag, ni vet den där sega och lite loja känslan som om musklerna inte svarar omedelbart på tilltal. Så har det varit förr när jag dragit ett 3-4 timmarspass och sen kört ett kortare pass dagen efter - löpband eller ej?!
Den enda förklaring jag kan komma ens i närheten av som plausibel är att den knådning av musklerna som älsklingen bjöd på igår gjorde något.
Men kan verkligen massage göra så stor skillnad?
Det blev inte riktigt som jag hade hoppats idag. Pulsen och tempot flaxade vilt, trots att jag försökte hålla en jämn ansträgning. Jag var trött i frånskjutet, besynnerligt nog. Men skam den som ger sig, jag försökte hålla en snygg pose och en bra hållning ändå och struntade i tempot. I de två värsta backarna (Hallonbergen, båda gångerna) gick jag, baksidorna ville helt enkelt inte vara med.
Men det var i alla fall vansinnigt skönt väder ut, nästan 11 grader och sol när det var som vackrast. Jag fick en härlig runda på många andra sätt, även om varken puls eller tempo blev något att hänga i granen
Löpbandet lockade mer än våt dimma och råkyla. Så jag gissade vilt när jag drog igång löpbandet och tänkte mig att strax under 7-minuterstempo säkert skulle kunna passa benen. Det är det tempo jag halkar in i när jag springer ut, fast då ligger pulsen något högre än på band.
Men idag skulle jag hålla nere pulsen, var det ju bestämt så då borde det ju vara perfekt med andra ord?
Ja, snittpulsen 136 och högsta 144 talar nog sitt tydliga språk. Varken ben eller hjärta tyckte det var jobbigt. Det kändes bra, kroppen hade mer att ge men jag plockade inte ut det idag.
Om det inte är lika råkallt och ruggigt ute imorgon tänkte jag försöka mig på att få en lika bra lågpulsrunda ute. Det är svårare att hålla pulsen i herrans tukt och förmaning ute för rätt vad det är kommer det en backe eller nått som man inte sänker farten i, och vips är pulsen för hög.
En utmaning i sig, att lära känna sig själv, känna hur pulsen beter sig och lista ut hur det påverkar orken. Jag vet att ideliga, höga (om än korta) toppar i puls påverkar hur länge jag orkar hålla farten.
En jämn puls ger mer löpning för minutrarna eller hur man nu ska uttrycka det, det gör ingenting att jag ligger över 150bpm (den övre gränsen för lågpulszonen för min del) egentligen men det gör en hel del om pulsen fnattar upp och ner ideligen. Tempot däremot kan gärna stiga och sjunka, det spelar mindre roll har jag märkt. Men ju jämnare puls jag har, ju längre orkar jag kan man säga lite förenklat.
Så jag vinner en hel del på att lära känna signalerna, och de är då banne mig inte ljudliga. Kroppen slår inte på nån bongotrumma direkt när den aviserar hur den mår, hur den trivs med dagens tempo etc.
Vill man höra det måste man stänga av musiken, slappna av och vända båda öronen inåt ibland.
Annars riskerar meddelandet försvinna i bruset.
Jag får väl hoppas att de inte var bortkastade, tusingarna, trots att jag aldrig nådde tröskepuls. Det kändes kontrollerat hela vägen, inte så där superjobbigt som jag förväntat mig och det ser jag ju på pulskurvan i efterhand varför. Där jag tänkt mig nå 172-175 nådde jag 165-167 som bäst.
Jag trodde faktiskt jag valde rätt tempo, men det ser jag ju i efterhand att så inte var fallet. Nåja, det kanske inte var helt bortkastat ändå kan man ju hoppas.
Jag hade hoppats att det beskedliga tempot och att det är lite lättare på löpband skulle få stelheten att försvinna och kanske ruska liv i musklerna lite, men det fungerade inte.
Nåja, det inte en lätt jogg klarar kan säkert en god natts sömn och en vilodag fixa
Jag är riktigt nöjd trots den tunga känslan i kroppen, det är förvisso tungt men kroppen svarar ju. Den gör det jag ber den om, om än under vissa protester. Då har man egentligen inte så mycket att vara sur för, tycker jag åtminstone.
Det är i motvind draken lyfter
Ja, jag får väl kalla det för det, när det nu inte riktigt blev tusingar. Men alltid lär man sig nått, nu vet jag t ex att jag inte ska springa första tusingen så fort. Jag tror att jag hade rätt kass teknik, eftersom det kändes som att det gick för fort. Som om fötterna hade fullt upp att bara hinna flytta sig så fort.
Jag har nog aldrig sprungit så fort förut. I vintras körde jag 400m-intervaller i 12km/h men det här gick fortare och längre. Å andra sidan fanns det inte på kartan att jag skulle klara att göra det mer än en gång heller
Det satte förstås sina spår på resten av passet också, allting kändes som en enda jobbig gröt och jag orkade inte riktigt hålla stilen. Framför allt orkade jag inte pressa upp pulsen igen, benen var för trötta. Vaderna är helt utmattade. Jag tror att det kan vara både skadligt och korkat att göra som jag gjorde egentligen.
Fast man måste ju testa, annars får man ju adrig veta.
Om man bortser från att min uterunda i motsvarande kategori (ca 13km) är betydligt mer kuperad, och om man bortser från att löpband kan vara monstertrist så matchade jag förra veckans tempo på distansen väldigt väl. Den stora skillnaden är skattad ansträgning och puls. Förra veckans utepass kändes jobbigare och både snittpuls och högsta noterade puls är högre.
Inte förvånande men väl värt att ha i åtanke. För att få samma träningseffekt inne som ute behöver jag dra på mer, jag kan inte hålla samma tempo på löpbandet som ute för då blir ansträgningen lägre.
Den slutsatsen stämmer också ganska väl med de fåtalet tröskelpass jag hunnit utvärdera. Jag kommer att springa så mycket jag kan ute förstås, men inte om jag riskerar luftrören på kuppen. Jag är ju bara motionär, jag tränar för att må bra. Skaffa sig köldastma är inte min definition av "att må bra" och jag är känslig redan som jag är. Det finns ingen anledning, tycker jag, att fresta lyckan.
Värmde upp 10 minuter med jogg som övergick i löpning, sen medan pulsen var någorlunda vaken drog jag igång. Det är första kilometern som förstör det fina pulssnittet, trots uppvärmningen. Om jag inte räknar med den har jag snittpuls 170 på passet, men jag sprang ju den med så den ska ju räknas med.
Det var snorjobbigt, kort och gott. 95% av passet låg jag i rätt zon för ändamålet (tröskelpass 169-176) dock så jag är nöjd. Nu har jag något att slå till nästa pass. Kan jag hålla mig i tröskelpulszonen längre tid än 31 minuter nästa gång?
Idag tyckte jag det såg ruggigt ut utomhus, så jag parkerade på löpbandet istället. Luftrören fick nog av kalluft igår. Galet låg puls hela passet igenom och tio minuter efter avslutat pass känner jag mig nästan osprungen. Ja, bortsett från en massiv blåsa på en tå då, men det är det enda. Egentligen är det väl minst tre blåsor men det är bara en som är så stor att jag märker den, det är som att ha en liten kudde i strumpan.
Det blev 90 minuter i 9km/h men då var pulsen aldrig över 143 och det är fasligt lågt öven för mig.
Vecka 45 slutade på 72,32 km, precis som planerat och jag känner mig lustigt nog inte jättesliten eller trött. Tvärt om faktiskt. Fast nästa vecka ska bli lite lugnare, 55-60km i lugnare tempo än jag hållit den här veckan.
Undantaget är förstås tisdagspasset, som jag hade tänkt skruva upp farten ännu ett snäpp på. Där har jag nått att fundera på, vad ska jag göra och hur fort, hur långt? Spännande att fundera på, det enda jag vet är att jag bör dra på så det ryker. Detaljerna bestämmer jag när jag väl ska springa, jag överlåter beslutet åt benen helt enkelt
Nyfiken som jag är ville jag se hur jag låg till, och enda sättet jag känner till för att testa dagsformen är att springa. På löpbandet får jag alltid samma förutsättningar, därav att jag formtestar där.
Det blev 10km i 5:52min/km (10,2km/h), dvs milen på 58:37 och förutom att det är personbästa så är det en helt okej tid. Jag jämförde med ett exakt likadant pass som jag gjorde för nästan ett år sen, och då höll jag lägre tempo i snitt (5:59/km) på ungefär samma snittpuls (163 i snitt då, 161 idag).
Men passet jag jämförde med maxade jag verkligen på, jag minns när jag körde det. Då tog jag i. Bara en sån sak som att jag körde en vettig uppärmning den gången, och försökte förbereda mig.
Det gjorde jag inte idag. Jag flöt med idag, försökte slappna av och jag vet att jag hade kunnat lägga i en växel till om jag hade velat. Övervägde det vid 7km men avstod, det skulle bara sabba snittet.
Att maxa är jobbigt, och det sliter. Idén var egentligen att skaffa mig ett milpass jag kan jämföra med om säg 6-8 veckor eller så. Något jag kan göra om, hyfsat ofta om så vore.
Om jag gör om exakt samma pass, milen på ~59 min, och snittpulsen är lägre än idag så vet jag att jag gjort något rätt. Då är det inte så smart att ha kört en maxning på milen, för det är bland det jobbigaste jag vet
Dimmigt, lite råkallt och jag sprang och småfrös faktiskt. Jag skulle hålla pulsen låg den här veckan och jag gjorde mitt bästa för att inte smygöka eller fuska faktiskt. Naturligtvis kände jag mig betydligt mer pigg och sprittande när jag kom hem idag än förra helgen, jag höll ju nästan 30s/km lägre tempo så nånstans ska det väl märkas. Förhoppningsvis tycker kroppen att den här veckan varit mer vilsam än förra veckan, för nästa vecka ska bli tuffare igen hoppas jag.
Men allt hänger på vad kroppen säger och hur det känns i slutänden.
Vid Bromma kyrka var det tvärtjockt med folk, faktiskt svårt att ta sig fram mellan alla bilar och människor som skulle dit. Sen lugnade det sig lite tills jag kom till kvarnvägen, i korsningen vid kvarnen var de förstås bilkö men det verkar det alltid vara där.
Förbi CityGross (mer bilkö) och över bron in i Solna, och plötsligt var det lite mörkt ute. Ojdå. Jag hade glömt reflexvästen, men det var dagsljus när jag gav mig av. Nåja, jag höll mig på min kant och försökte vara uppmärksam så det räckte för två. Usel ersättning för reflex, jag vet.
Känns det bra och jag är sugen blir det nog en runda imorgon också.
Lätt lågpulspass, 145 i snitt är jag väldigt nöjd med. Svalt, skönt och jättehärligt väder ute. Körde löpningen så tidigt jag kunde idag eftersom vi ska på mässan i Kista i eftermiddag. På så vis behöver jag inte fundera på vad mässgolvet gör med mina ben, eftersom jag redan gjort dagens pass och imorgon är det vilodag
Jag gav mig ut på en skymningsjogg idag, ursprungliga planen var strax över milen. Men säg den plan som alltid fungerar, det blev 15km istället.
Inte för att jag vet hur jag kunde mäta så fel i google earth, men jag sörjer inte. Det var en skön runda, ner till sjöarna (Lötsjön och Råstasjön) och runt dem och hem igen, och roligt att springa och jag tyckte det var lite mysigt att springa bland höstlöven.
Jag är ytterst nöjd med pulsen också, bara 139 i snitt. Det är i låga delen av lågpulszonen, för mig ligger den mellan 130 och 150. Oavsett vad benen säger så skvallrar pulsen om att det inte var ett skvatt jobbigt för kroppen att springa idag
Smart recording
Var sekund
Samma antal varv (7), samma tempo (~5:50/km) och samma plats (Spånga IP).
Det fungerade åtminstone väldigt bra att lappa själv. Då vet jag att oavsett var Garmin säger så är varvet 400m.
Idag gick det segt att få igång kroppen, trots att jag verkligen försökte. När jag körde snabbdistansen tog det 2 varv innan jag nådde någon puls att tala om, och trots att jag matchade förra veckans tempo (det verkliga, inte Garminpåhittade tempo) fick jag inte upp pulsen som jag hade hoppats.
Inte heller hade jag orken att öka, fast det (tror jag) var mest psykiskt. Lite retar det mig dock, för toppulsen 170 är inte så himla hög egentligen. Det finns mer att hämta helt enkelt.
När jag tryckte lap själv (och struntade i vad Garmin påstår att jag sprungit för distans) hävdar SportTracks att jag höll 5:49-5:51/km utom näst sista varvet då jag sprang och dagdrömde - fast det syns inte på snittpulsen minsann!
Nåja, jag förmodar att segheten beror på förra veckan. Det är säkert i sin ordning. Jag kom ju upp i rätt puls till sist, och låg i rätt pulszon 86% av tiden. Alltid nått (fast förra veckan låg jag i rätt zon 91% av tiden! Snacka om att kroppen var på hugget då)
