Någonting har hänt över natten. Jag sprang i princip samma runda som igår, fast utan att lägga till extrasvängen runt stadsdelen vilket lägger gott och väl 5km extra till distansen annars. Nånting har hänt, för trottoarerna var lättare att springa på idag, fästet bättre och fötterna åkte mindre i olika besynnerliga riktningar och det gav resultat på tempot direkt. Igår snittade jag 7:40 på ungefär samma ansträgningsgrad som idag. Idag höll jag enkelt 7:11 och hade lätt kunnat öka om inte avsikten hade varit att hålla pulsen runt 150. Benen kändes starka, och allt eftersom jag slutade misstro vaden flöt löpningen mjukare och finare också.
Sista kilometern testade jag lite att pressa i den där långa långa uppförsbacken som jag normalt brukar tappa mycket fart i och pulsen stack till 165 pronto men benen pinnade på. På andra sidan backen föll pulsen tillbaka så snällt till 150 ungefär och när jag testade att trampa på på raksträckan hemmavid, ungefär 500 meter eller så, nådde jag 4:48-tempo utan att det gjorde ont nånstans.
Fast det blev jag lite rasslig i halsen av så det gör jag nog inte om i första taget, men det var så skönt att känna benen jobba och träden vissla förbi. Fartkänslan är fenomenal ute. Den saknar jag på löpbandet.
Nu blir det lätt löpning på tisdag och kanske torsdag, i övrigt vila till Karlstad.
Sprätte runt i det vita idag. Det var så fint väder att jag lika gärna kunde testa kroppen ute som inne tyckte jag och gav mig ut. Snittpulsen blev kanon 147, anledningen till den ganska höga högsta (hög för att vara lågpulspass alltså) noteringen på 166 berodde på att jag fick ett ryck i en uppförsbacke och drog på uppför så bra benen orkade. (Den knepige killen med knarkarryck i kroppen och allmänt slängig och konstig gångstil hade en del med saken att göra också, jag ville inte ligga allt för nära honom någon längre stund.)
Det kändes otroligt bra att trycka på uppför i backen och känna att det var jobbigt, det tog emot men det gick att öka till och med då. Det kändes ännu bättre att pulsen återgick till ungefär 150 riktigt snabbt när jag saktade farten på krönet. Det kändes som att det fanns betydliget mer krut i benen än jag tog ut idag.
Jag kan inte säga att tempot är så imponerande, bara 7:40/km, men jag är nöjd ändå. Framför allt är jag nöjd med hur bra det kändes, att det inte gjorde ont eller kändes fel. Det efterföljande halvtimmasstretchen var också mysig, den behövdes faktiskt. Det knakade och knäppte lite idag med, men betydligt mindre nu.
Jag ska boka tid hos naprapaten oftare, så kanske jag slipper få ont i fortsättningen. April. Det blir bra. Då ska jag dit igen. Har fått kallelsen till Blodbussen också, efter Karlstad som tur är, så jag har tid på mig att återhämta mig. Bra tajming där. Fy fan vad läskigt....
Idag var det precis att jag alls kom upp i den puls som krävs för att kunna kalla det lågpulspass, 130-150 ligger lågpulszonen och jag hade snittpuls 130. Att konditionen blivit bättre är jag inte tveksam till, däremot är jag osäker på vadens status. Den ömmade idag, misstänkt likt träningsvärk men man kan ju inte vara så säker.
Å andra sidan ömmade jag på alla ställen där naprapaten rockade loss igår, så det är förmodligen efterdyningarna av att ha varit låst och spänd. Nu hoppas jag att musklerna slappnar av lite, slutar ömma och återgår till att vara snälla muskler igen.
Imorgon är det vilodag inplanerat, sen får vi väl se om jag tycker det känns vettigt att köra någon träning eller ej. Jag är öppen för förslag kan man väl säga, om vaderna är med på noterna det vill säga.
Det var hög tid för ett besök hos Sundbybergs Hälsocenter, det märkte jag när Pia satte igång. Det knakade och brakade i bröstryggen, ryggraden och bäckenet så det stod härliga till. Två låsningar i ryggraden, en i bröstryggen, korsbenet hade låst sig och bäckenet var snett. Dessutom satt det en låsning i höger mellanfot och en i knäet. Inget som inte Pia kunde lösa, hon är kanonduktig!
Men det var inte undra på att musklerna hotade med kramp och kändes utmattade och trötta. En del muskler var så spända att de vibrerade när hon tryckte på dem. Jag är fortfarande öm och trött i kroppen så vad det än blir för träning imorgon, om det blir någon, så blir det något stillsamt.
Jag är glad att jag gick dit.
Ibland upptäcker man saker som är lite oväntade. Jag hade en blåsa på lilltån, vänster så det har inget med höger vad att göra
Hur som helst så satte jag Compeed på blåsan nån gång förra veckan och glömde av det. Idag kom jag på att det där plåstret ju inte lär ramla av av sig själv eftersom det ligger omlott om tån och därmed sitter fasligt stabilt, så jag plockade bort det.
Ojdå.
Om det inte syns på bilden så kan jag tala om att blåsan är lika stor som lilltån, lika bred och lika lång men helt oöm. Det är som en mjuk, lite avtrubbad kudde under tån.
Nåja, förhårdnaden jag hade där innan är mjuk igen nu
Osäkerheten bottnar i att vaden inte klagar nu, när jag slutat springa. Men under själva passet idag hotade vaden att knyta sig lite titt som tätt, med början vid 2km ungefär. Eftersom jag inte tordes öka, gissa två gånger varför, så kom jag aldrig upp i tröskelpuls som jag hade tänkt mig så känns passet lite bortslösat.
Det kan bero på överansträgning, kanske. Men det kan lika gärna bero på saltbrist, noterade jag efter att ha konsulterat mina anteckningar. Jag får i mig i genomsnitt 6g salt per dag, SLV rekommenderar 5g/dag till normalt aktiva människor och jag är allt annat än normal.
Det kan bero på ett antal olika saker, det enda jag vet är att det inte är de sedvanliga hjärnspökena. Jag viftade nämligen bort vaden i början, som just varandes ett utslag av nerver inför Karlstad. Men benet hotar inte att vikas sig pga ett hjärnspöke.
Men nu är det borta, och efter att ha stretchat och känt efter lite kan jag inte ens peka på vart det satt mer generellt att det satt i vaden.
Mysko.
Exakt så länge sprang jag idag
Fast då fick jag trampa på och fippla med menyerna, se hela filmen och se hela eftertexterna samt menyn ett tag för jag ville prompt komma upp i 18km åtminstone. Jag gillar hela siffror och symmetri.
Med en genomsnittslig puls på 135 och en högsta på 148 måste jag erkänna att jag är förbryllad, jag rände ju på rätt bra igår. Tröttare ben borde ge en högre snittpuls kan man ju tycka. Men benen är tydligen bara trötta i huvudet, inte i benen
Snubblade ett par gånger på löpbandet och råkade trampa snett, men det störde inte rytmen det heller. Jag blev bara lite störd i filmen, det är en gullig naivitet i Star Trek The Original Series som inte finns i speciellt många andra serier. Man blir glad av deras ljusa optimism och framtidstro, serien genomsyras av positivt tänkande. Sånt är bra att samla på sig, mental energi. Ladda inte bara benen med kraft utan även hjärnan.
Det kanske är det, och inte själva löpningen, som är långpassets verkliga syfte? Rensa hjärnan, vädra ut gamla unkna tankemönster och ge plats för nya? För någon mer lämplig tidpunkt att göra det än under ett långpass har jag svårt att komma på.
En vilodag och omtanke gör underverk med trötta ben. Jag är djupt fascinerad av hur starka benen kändes, hur väldigt mycket löpvilja det kan rymmas i mina ben bara för att jag inte tränade igår. Välbehövlig vila var tydligen bara förnamnet
Det kan spela en viss roll att älsklingen köpte hem en glas med tre olika chokladsorter i också, bättre löparbränsle får man leta efter
För att ytterligare skämma bort benen stod en gräddstuvad ungnötslever och puttrade medan jag sprang - levergryta bli otroligt mör om man låter den sjuda länge - så direkt efter löpningen vankades det en rejäl laddning potatis och gräddstuvad ungnötslever.
Läge för en vilodag, säger kroppen. Jag hör och lyder. För den här gången.
Imorgon blir det full rulle igen
Idag skulle jag försöka mig på backintervaller igen, och vis av skadan senast så ökade jag både fart och motlut. Det slutade med att pulsen rakade upp i 180 och jag blev tvungen att stanna. Hur jobbigt det blir när pulsen stiger så högt för mig är svårt att beskriva.
Men nu vet jag att om jag vill jaga upp pulsen ordentligt ska jag springa i 6-minuterstempo i backarna (4 i lutning den här gången) och inte bromsa för nått
Lågpulspass, ganska odramatiskt i största allmänhet. Tittade på ett Star Trek-avsnitt, blev nätt och jämt svettig. Hade jag sänkt farten ytterligare lite hade jag inte kommit upp i lågpulszonen 130-150 ens. Högsta pulsnoteringen kom som vanligt på slutet när jag såg att passet snart var slut. Märkligt att pulsen stiger sista minuten, för det gör den ganska ofta oavsett om det är 42 minuter eller 3 timmar jag sprungit fram tills dess. Som om det vore något att bli exalterad över eller nått?
Idag försökte jag få till ett pass där jag låg längre tid på/kring tröskelpuls genom att lägga in avsnitt där jag joggar lite. Passet blev betydligt längre på det viset men det blev också tiden i tröskelzonen.
Förra veckan fick jag totalt 18 minuter i tröskelzonen. Med hjälp av SportTracks räknade jag ut att jag fick närmare 35 minuter i tröskelzonen idag, klockrent i zonen alltså. Passets totala längd blev 50 minuter så 15 minuter gick åt att jogga, men större delen av tiden befann jag mig faktiskt i rätt zon, även om det mot slutet var nöd och näppe att jag orkade ta mig dit.
Jag kan inte påstå att det är lätt eller enkelt, men det börjar bli mindre svårt att få upp pulsen i rätt zon. Om det är mentalt eller om jag börjar bli bättre på den här typen av löpning vet jag inte.
1 minut och 32 sekunder i plankan. 92 sekunder, de sista 5 var längst förståss. Jag börjar bli riktigt bra på det här känns det som.
I övrigt körde jag gummibandsövningar för överkroppen varvat med negativa chins (skutta upp och bli hängande i böjda armar och sänk dig därefter långsamt och kontrollerat ner), diverse magövningar och armhävningar.
Jag kommer antagligen få träningsvärk av det här, någonstans
Igår masserade älsklingen mina ben med avslappnande olja. Inte jättemysigt med tanke på hur svullna och trötta musklerna var, men otroligt välbehövligt. Musklerna vrålade i protest då, men idag kändes det som helt andra ben. Ja, träningsvärken fanns kvar. Men inte alls så skarp och besvärande som innan, och absolut inte så hämmande. Underbara älsklingen vet precis hur en träninsvärk ska tas!
Dagens pass blev med andra ord kanonskönt, inte mycket snabbare än igår men avslappnat och trevligt. Jag rullade på i 7-minuterstempo och hade det bra, när pulsen gick upp sänkte jag farten så jag höll mig under 150 för det mesta och sen avslutade jag sista km i 6-minuterstempo. Allra sista 400m ökade jag till 5:30-tempo bara för att se om jag kunde, och det blev inte ens någon chock för systemet. Benen bara växlade upp och kändes otroligt starka.
Så bra har jag inte mått efter 2 mil på länge. Nu är jag väldigt nöjd och belåten, och jättetacksam för att älsklingen tog sig an mina ben.
Träningsvärken på insida lår och i baken är ganska mäktig måste jag erkänna och den blev inte bättre av att jag prompt skulle springa 2 mil, med option på mer om det kändes som att det fungerade. Just nu ligger jag dessutom på ett underskott, cirka 750 kcal/dag, vilket inte gör det hela lättare. Men passet avverkades och sista 1,5km ökade jag succesivt till 6-minuterstempo och efter den initiala chocken tyckte benen det var rätt okej trots allt. Men det var tungt idag, inget snack om den saken.
Idag stod underkroppen i fokus, varje övning körde jag helt enkelt tills jag fick mjöälksyra och fick ge upp. Orka räkna repetitioner...!
Det blev utfall, knäböj, vadpressar, kissande hunden, hitlers hund (som kissande hunden med benet ska sträckas bakåt och motsatta sidans arm sträcks framåt), tåhävningar, armhävningar, rygglyft, benlyft, sneda och raka crunches samt plankan 1:18 och med det nytt personbästa!
Så länge har jag inte kunnat göra plankan förut, och jag som inte ens tränat styrka speciellt mycket..?
Jag avslutade passet med 500m barfotalöpning på bandet, det är mer som styrketräning för vader och fötter än någon riktig löpning anser jag. Sen var det skönt att stretcha ut faktiskt, jag är ganska stel känns det som. Jag är inte alls lika smidig nu som när jag höll på med kampsport!
Idag sprang jag på gymmet som omväxling. Lite miljöombyte gör gott. Fast gymmets löpband är långsamare än mitt, kan jag notera. Det skiljer totalt 12s/km om man ska tro podden, när jag ställde in bandet på 10km/h (6:00min/km) visade podden på 6:10/km i snitt. 10km/h hemma brukar innebära att podden visar 5:58/km. Nåja, det spelar kvitta eftersom jag fick upp pulsen i den zon jag ville, och det var det viktigaste.
Två andra detaljer noterade jag också: gymbandet kändes mjukare, svampigare att springa på och det var mycket varmare på gymmet än hemma. Jag brukar förvisso försöka komma ihåg att öppna fönstret när jag springer och släppa in vinterkylan för att vädra ut, men jag trodde inte det var så stor skillnad. Jag svettade som en gris idag
Noterade roat att flätan bara guppar lite när jag springer. Det kom en tjej och sprang, och jag kunde inte hjälpa att notera att hennes hästsvans piskade vilt bakom henne, trots att tempot inte var så där märkvärdigt. Undrar just hur mycket energi som försvinner i diverse sidoröresler? Det är sånt som kanske bara långdistanslöpare funderar på, men som är desto mer relevant. All energi som spenderas i någon annan riktning än löpriktningen är bortkastad.
En annan tjej sprang när jag kom in. Stegen dånade. Undrar hur mycket stötar de knäna fick ta, och hur trötta benmusklerna blir efter ett tag. Jag tror det var Rune som skrev om det där att springa tyst. Jag minns inte riktigt vad det var han skrev, men kontentan var väl att man slösar energi på att klampa också. Jag klampar när jag blir trött, så det ligger säkert något i det också.
Jag längtar efter utesäsongen nu. Jag vill kunna springa utomhus.
Slirade omkring i snömodden idag, det var en upplevelse jag hade kunnat vara utan. Man kan ju knappast kalla det löpning när 30% av energin försvinner bakåt i varje steg. Löpsteget blir alldeles förstört, ineffektivt och klumpigt. Det blir inte bättre av att en god bit av min runda var helt oplogad. Det är jobbigt att springa i knädjup snö!
Tack vare merinoullen blev jag åtminstone bara blöt, inte kall. Bron över järnvägen i Lunda industriområde är superslaskig. Där blev jag blöt om fötterna, merinostrumporna tog hand om det galant dock. Större delen av trottoarerna i Lunda är oplogade verkar det som, iaf där jag sprang. Det var bara runt Rinkeby det verkligen var fint plogat och sandat, lättlöpt och fint som jag vill ha det. Spånga, Tensta och därikring är det högst skiftande kvalité på plogningen och förbi Spånga IP är det ett moddhelvete!
Det gick inte fort, men jag höll pulsen i någorlunda herrans tukt och förmaning åtminstone. Meningen var att hålla den under 150 men det gick ju som det gick emellanåt. Får väl vara nöjd ändå, det var första utelöpningen sen... oktober? November? Längesen iaf.
+2 grader var i alla fall skönt att springa i jämfört med 25 grader som det är inne. Så på det viset var det mer lättsprunget. Om de nu bara kunde ploga lite bättre också...
Sen styrkepasset i fredags har träningsvärken flyttat runt i diverse muskler i benen, vaderna och hamstring har varit värst utsatta. Det är bara att erkänna, träningsvärk är hämmande för prestationen oavsett vad man inbillar sig att man har för pannbenstjocklek.
Men jag fick till ett ganska vettigt pass ändå, pulsen kilade upp till tröskelzonen relativt snabbt för ovanlighetens skull och parkerade runt tröskeln resten av passet. Det gick långsammare idag än det gjort förut, men det skyller jag träningsvärken för.
Det blir antagligen inte bättre av att jag ligger på kaloriunderskott ett tag framöver heller, inspirerad av följande länk:
http://www.sct.nu/traning/traningslara/syreupp.htmJag ska försöka undvika att låta underskottet påverka träningen mer än nödvändigt, även om jag vet att det kommer att inverka. Det kände jag redan idag. Men jag tror jag vinner på det i längden, faktiskt.
Imiterade gårdagens pass, fast jag fick dra ner tempot aningen mot slutet eftersom pulsen verkade parkera på 151 snarare än bara göra snabba visiter över 150 som igår. Med tanke på att jag fortfarande har träningsvärk är jag nöjd ändå, det går fortare nu än tidigare och jag känner mig bättre tränad faktiskt. Stabil eller hur man ska uttrycka det.
Ligger stadigt på en veckodistans om cirka 6 mil fördelat på fem pass, två intervallpass, två långpass och ett myspass. Det känns bra, jag är mindre öm och sliten än vid den här tiden förra året och jag tror faktiskt det går rätt bra. Jag längtar till våren nu, jag vill kunna springa mina gamla rundor som vanligt snart!!! Jag längtar efter barmark och fågelsång, sol och ljumma vindar.
Idag har jag träningsvärk i vaderna, när jag steg upp imorse kom det som en chock hur ömma vaderna faktiskt var! Nåja, springa skulle jag, och planen låg redo. Jag ville testa hur länge jag kunde hålla mig på lågpuls i 7-minuterstempo eller därikring, om jag kanske månne kunde hålla mig mellan 140 och 150 istället för 130 och 140 som jag gjort hittils
Det blev ett lågpulspass hela vägen fram till 19km då jag ökade till 6-minuterstempo och trampade på sista biten och det var då pulsen steg till 165-167 och stabiliserade sig där istället. Fram tills dess var högsta noterade puls 152 och det godkänner jag med tanke på värme och dehydrering.
Det kändes bra att ha den där extra växeln att lägga i, att kunna göra en tempoökning och pulsen stack inte okontrollerat. Fast jag vet inte hur länge jag skulle klara att hålla den farten å andra sidan. Men det behöver jag inte ta reda på idag
Jag är så stolt! Jag fick till ett styrkepass! Alla vadövningarna kom jag ihåg, plankan klarade jag 1:01 till min egen stora förvåning och gummibandet fungerar fortfarande lika bra till diverse överkroppsövningar. Däremot upptäckte jag att jag var väldigt svag i de raka magmusklerna jämfört med de sneda, och det skyller jag på löpningen. Bot och bättring utlovas.
Att jag blev förvånad över plankan beror delvis på att jag inte gjort den på hur länge som helst och på att jag kom på att jag skulle göra den sist. Efter alla magövningar och benpendlingar och jox, så alla magmuskler och höftböjare hade redan fått sig en omgång
Men 1 minut är godkänt i plankan tycker jag, om man inte kört styrka på ett tag. Nu ska jag förbättra det också!
Idag körde jag backintervaller och valde att ställa in bandet ungeför som de gjorde på Bosön när jag körde VO2maxtestet. Det var ju jobbigt, som jag minns det och jag fick mjölksyra så det sprutade
Största skillnaden mellan då och nu var att jag valde en fixerad backe, 2%. På Bosön började jag på 0 och arbetade mig uppåt, ett halvt steg i taget tills jag var uppe på 3%. Vi höll då på i 6 minuter, men jag ville komma upp i samma höga puls på 4 minuter. Därav 2% hela vägen.
Joggvilade emellan och kan notera att det nätt och jämt blev ett tröskelpass av det hela. Högsta noterade pulsen (169) lyckades jag masa mig upp i sista intervallen.
Jag vet inte om jag ska sura eller vara glad. Det är inte första gången det går för sakta, med för låg puls, på sistone. Förvisso får jag väl tolka det som att kroppen svarar på träningen och lär sig, steget blir väl effektivare och tekniken i hög fart bättre, men jag vill ju ha hög puls på VO2maxträningen!
Jag är nog mest sur, för det kändes för lätt. Det skulle vara jobbigt idag, jag hade ju laddat för det.
Snart springer jag så fort att jag måste börja använda Sauconyskorna även för lågpulslöpningen - det ni!
Även efter att jag korrigerat för att jag av nyfikenhet testade nya skorna igen, jag reglerade ner tempot lite, så gick det väldigt fort idag för väldigt låg puls. Jag kände att det gick lätt medan jag sprang, det kändes vilsamt. Avslappnat. Hade jag hållit 7:30-tempot som jag höll i början av lågpulslöpningen hade jag förmodligen knappt nått upp i 130, nu snittade jag åtminstone 136 i 7:05-7:10-tempo
Det blev ett i stort sett vilsamt pass idag, på det hela taget.
5km på 28:44 är ett högt tempo, det ger en hög snittpuls men inte tröskelpuls. Jag körde mer eller mindre samma typ av pass för två veckor sen, då hade jag högre snitt- och maxpuls. Möjligen beror en del av förbättringarna på bättre löpstyrka, bättre koordination och bättre balans, saker som man kanske inte direkt kopplar till kondition men jag kan inte förklara hela förbättringen med teknik och psyke. Jag tror banne mig träningen fungerar
Strax över 3 timmars löpning blev det idag, jag siktade på 24km men också på att hålla pulsen i herrans tukt och förmaning. Jag lyckades med båda så jag får väl se det som en framgång. Hur det kommer sig att jag hinner bälga i mig 3 liter vatten på den tiden utan att behöva gå på toa är ett mysterium, men det går alldeles utmärkt. Pulsen stack de sista 400m eller så eftersom jag ökade tempot och busade lite, det var skönt att känna att det fanns en växel till trots att jag sprungit så långt. Bra bra, träningen fungerar verkar det som. Tålamod är allt jag behöver så sköter träningen resten.
Idag avverkade jag mina 3 Star Trek-avsnitt med trötta, slitna ben och en bångstyrig och svårkontrollerad puls. Jag gissar att det är sviterna av raketlöpningen i torsdags som spökar, det vore konstigt om en sån kanonlöpning inte satte sina spår. Jag kände mig som om jag skulle spränga ljudvallen då
Idag däremot sprang jag på lerfötter, lite mer golem-stil än Bekele och mycket mer klumpfot än snabbfot
Men det gör inget, för då vet jag att det tog skruv att springa i torsdags, alltid något
